• Anonym (Förtvivlad)

    Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

    Vi har ett problem vi inte vet hur vi ska lösa eller hantera.

    Jag och min särbo har varit tillsammans i drygt 2,5 år och förlovade i drygt 1 år. Jag har 3 tonårstjejer, varav en med autism, add och OCD. Han har en dotter på 21 år med add och ångest. Stora problemet just nu är hans dotters ångest, eller egentligen är det inte ångesten i sig, utan oviljan att göra något åt det.

    Det problem vi har är att under dessa dryga 2,5 åren så har vi tre inte kunnat sova samtidigt hos min särbo en enda gång, pga att hon inte klarar av att sova själv i ett rum (såvida hon inte haft en kompis el pojkvän hos sig samtidigt).

    Tyvärr har detta problemet bara blivit värre och värre. Från början kunde jag vara hos dem på kvällen, då var det bara sovandet som inte fungerade. Men nu så åker hon direkt om jag kommer när hon är där. Hon vägrar åka till honom om han inte kan garantera att de är helt själva. Problemet är tydligen, enligt henne, inte enbart riktat mot mig, utan det är mot alla. När hon är hos sin pappa så ska hon ha honom för sig själv till 100%. Tyvärr så känns det ju lika illa för mig iaf, även om hon säger att det inte är mig som person hon har nåt emot.

    I början var det mest jag som blev ledsen och åkte hem. Jag är inte den där personen som blir arg och gapar och skriker åt andra, utan vänder det inåt och blir fruktansvärt ledsen istället. Dessutom så vet jag att det inte fungerar speciellt bra på neurotypiska individer, och än mindre fungerar det på nån med add och ångest.

    Till saken hör att min särbo jobbar natt och varannan helg är han långledig och varannan helg är han bara ledig varannan fredag. Under vårt första år tillsammans så var hans dotter hos honom hela långhelgen och ibland även fredag på jobbhelgen. Varje möjlig natt som han var ledig så var hon hos honom och jag fick ta de eventuella nätter som hon inte ville vara där. Så jag förde lite statistik? minns inte de exakta siffrorna, men under ett antal månader så hade hon varit hos honom runt 55 nätter och jag 2-3 st. Detta gjorde ju mig lite irriterad? Jag kände att jag ville inte vara ivägen, å vad hade jag för rätt att ställa krav på honom osv. Han skulle ju alltid välja sin dotter i första hand. Så jag teg och led.

    Nu så har det vänt, men inte för att jag krävt det, utan för att vi gjort några försök att jag bara varit där en stund på kvällen utan att sova över, men varje gång har det slutat likadant. Antingen har jag blivit så ledsen över hennes beteende mot mig att jag åkt hem med tårarna rinnandes, eller så har hon blivit skitsur och dragit bara för att hon inte fick vara helt själv med pappa.

    Min gissning är att de bestämt att hon ska vara hos honom varje söndag för att hon ska komma undan risken att jag kommer dit samtidigt. Nu känns det som att det är mitt fel att de träffas så sällan. Men jag har aldrig krävt att få ha honom för mig själv! ? vilket hon gör? Jag tycker inte att han ska behöva välja, utan vi ska kunna vara där samtidigt.

    Eftersom jag anser att det är ohållbart att ha en sån situation så jag jag tjatat på min särbo att försöka prata med henne om problemet. Men hon flyr hela tiden undan. När hon är i affekt på kvällar/nätter så GÅR det inte att prata med henne och på dagtid så VILL hon inte prata om problemet.

    Vi fick då rådet att skriva till henne, från hennes pappas håll, vad han/vi känner och hur det påverkar oss. För att på så vis kunna nå fram till henne utan att hon behöver känna sig pressad att svara. Nu var hon hos en psykolog idag som tyckte att hon inte skulle träffa honom på ett bra tag eftersom hon tydligen ansåg att det var utpressning.

    Jag förstår inte hur det kan vara utpressning att berätta hur man känner och hur man påverkas av en persons beteende.

    Hon är ju 21 år, men i vissa avseenden inte mer än 14 (-30% pga add).

    Hennes mamma har en ny karl sen många år som dottern hatar. Men varför får hennes mamma ha ett förhållande, men inte hennes pappa? Varför kräver hon inte att han ska åka hemifrån så att hon får hans mamma för sig själv 100%? Men hennes pappa ska inte kunna ha nån hos sig? Vi har frågat många gånger om det och alltid fått samma svar. ?Det är inte samma sak??. Jag tolkar ju det som att eftersom de bor ihop så går det inte att kasta ut honom som hon kan göra med mig som inte bor där. Det känns som att hon anser att jag har ingen som helst rätt att vara där, och skulle jag råka vara där så blir hon sur och vägrar komma.

    Jag har som sagt inget problem med att hon har problem med ångest på kvällarna, utan mitt problem är att hon hela tiden flyr problemet och att det bara blivit värre och värre.

    Nån som har nåt råd om hur vi ska hantera situationen?

    Ibland tänker jag att det vore bäst för alla om vi inte träffades längre, utan att hon fick ha pappa för sig själv 100%.

    Men jag älskar ju hennes pappa, han betyder otroligt mycket för mig efter allt som jag gått igenom, och det här är det ENDA hotet mot vår relation. Jag vill inte att det ska få förstöra vårt förhållande, men hittar vi inte nån lösning så...

  • Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?
  • Anonym (/\/\/\)
    Anonym (Elva) skrev 2019-04-16 16:16:51 följande:
    Krasst men sant så ligger det till så. Du kunde lika gärna träffa en upptagen man där du och andra tjejen konkurrerade om hans gunst.

    Jag blir riktigt irriterad när folk här drar in ADD och andra diverse diagnoser. Det har ju ingenting att göra med flickans perversa beteende som snarare handlar om någon form av oidipuskomplex eller minifru-syndrom. Små flickor kan vara förälskade i pappa och svartsjuk på pappas kvinna men hans dotter har passerat bäst före datum för längesedan för vad som är lämpligt.

    För att få en förändring så tror jag att du ska ta din snubbe på de här sakerna, det är känsligt för honom kanske men med tanke på hur flat han är så måste du komma åt honom på ett sätt som får honom att vakna till.
    Blir lite ledsen när jag läser sånt här. 

    Perverst beteende? Bäst före datum? Jösses.
  • Anonym (Elva)
    Anonym (/\/\/\) skrev 2019-04-16 18:52:01 följande:

    Blir lite ledsen när jag läser sånt här. 

    Perverst beteende? Bäst före datum? Jösses.


    Vi är alla barn till nån men nån gång så når vi alla en ålder då vi måste vinkla vingarna och lämna boet. Eller tycker du att en 21-åring ska böla på samma sätt som en 2-åring gör när pappa går utanför dörren? Ska en 50-årig dotter hålla sin 80-åriga pappa som känslomässig gisslan också menar du? Det här kan ju fortgå hur länge som helst om den känslomässiga incesten inte konfronteras.

    Jag tror att mina inlägg skaver och provocerar många men jag ligger nog rätt nära den fula sanning som ingen annan vågar röra vid här. Dottern är inne på ett territorium som hon inte ska vara på och pappan måste sätta stopp för det nu.
  • mamaleona
    Anonym (Elva) skrev 2019-04-16 22:16:19 följande:

    Vi är alla barn till nån men nån gång så når vi alla en ålder då vi måste vinkla vingarna och lämna boet. Eller tycker du att en 21-åring ska böla på samma sätt som en 2-åring gör när pappa går utanför dörren? Ska en 50-årig dotter hålla sin 80-åriga pappa som känslomässig gisslan också menar du? Det här kan ju fortgå hur länge som helst om den känslomässiga incesten inte konfronteras.

    Jag tror att mina inlägg skaver och provocerar många men jag ligger nog rätt nära den fula sanning som ingen annan vågar röra vid här. Dottern är inne på ett territorium som hon inte ska vara på och pappan måste sätta stopp för det nu.


    Håller helt med. Försökt nämna det här typ 5ggr men....dras jämt till hennes diagnoser. Skit i hennes reaktioner o tjuras o "åkaiväghemifrån" o gör det ni vill, efter ngr månaders tjuras o körande är det inte lika kul längre då ingen bryr sig.
  • Anonym (Elva)
    mamaleona skrev 2019-04-17 07:22:29 följande:

    Håller helt med. Försökt nämna det här typ 5ggr men....dras jämt till hennes diagnoser. Skit i hennes reaktioner o tjuras o "åkaiväghemifrån" o gör det ni vill, efter ngr månaders tjuras o körande är det inte lika kul längre då ingen bryr sig.


    Jag håller med, är ju direkt kränkande mot människor som har diagnosen ADD att blanda ihop dom med klängiga jättebebisar.

    TS och hennes snubbe får planera in sommarsemestern ihop utan att anpassa sig efter en fullvuxen dotter som kräver barnpassning. Ta kontroll över situationen helt enkelt, flickan mår i längden också bättre av att inte behöva ha det här sjukliga kontrollbehovet.
  • Anonym (Förtvivlad)

    Just uttrycket perverst beteende och bäst före datum kanske är lite väl hårt, men jag förstår hur du menar. Det är ju skillnad på vad man kan acceptera i olika åldrar.


    Och det är ju bla det som är min fråga. VAD kan man acceptera av en 21-åring oavsett och trots diagnos? Samt HUR man får till en förändring?

    Jag anser väl att även om en 21-åring bor hemma, så är det väl inte rimligt att en 21-åring styr vad föräldrarna får göra och inte får göra, kräver att föräldrarna ska vara hemma kl 20 osv. I den åldern bör man klara sig själv, och gör man inte det är det nog nån typ av vård och annat boende man behöver än curlande föräldrar.
    Kan ju säga att min 14-åring klarar sig själv bättre än hans 21-åring...

    Det som jag tycker man måste ta hänsyn till vad gäller diagnoser är samma sak som man tar hänsyn till om nån sitter i rullstol. Inte säger man till den att det bara är att skärpa till sig så kan du gå. Det som är så mycket svårare med psykiska diagnoser är ju att skilja diagnosen från rena dumheter. Men även om man inte kan gå, så kan man ju göra så mycket för att underlätta livet. Tex se till att man har rätt rullstol, att man tränar överkroppen osv.

    Såg tex en verklighetsbaserad film, Walk Ride Rodeo, som handlade om en rodeoryttare i USA som vid en olycka blev förlamad från midjan och ner. Först ansåg hon att hela hennes liv var förstört, men till slut vann hon ett att USAs finaste rodeopriser tack vare envishet och vilja. Det jag menar med detta är att man trots funktionsnedsättningar kan komma långt om man vill och försöker. Men att göra som min särbos dotter, dvs stoppa huvudet i sanden eller fly problemen hela tiden löser ju ingenting, utan gör snarare hennes problem värre. Å det är den här oviljan som gör att hela situationen känns så hopplös.

    Jag tror också att hon, och hela hennes omgivning kommer må bättre om hon kommer ur det här sjukliga kontrollbehovet.

    Även om de närmaste kan tänka sig att anpassa sig efter henne så kommer ju inte resten av världen att göra det, vilket då gör att allt för mycket anpassningar snarare är en björntjänst.

    Angående svartsjuka... jag tog upp detta med hennes pappa... och han tror inte att hon är kär i sin pappa, men att hon mycket möjligt skulle kunna vara svartsjuk då han hört ryktesvägen att även en annan bekant till henne tydligen anser att det verkar som att hon är svartsjuk på mig...
    Min teori då är att hon är avundsjuk på att jag har en pojkvän, och svartsjuk på att det är hennes pappa, och hon själv har ingen pojkvän. Beteendet har ju faktiskt blivit mycket värre sen hennes pojkvän gjorde slut med henne förra sommaren...
  • Anonym (Elva)

    [quote=79571354][quote-nick]Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-04-17 13:28:17 följande:[/quote-nick]Just uttrycket perverst beteende och bäst före datum kanske är lite väl hårt, men jag förstår hur du menar. Det är ju skillnad på vad man kan acceptera i olika åldrar.


    Och det är ju bla det som är min fråga. VAD kan man acceptera av en 21-åring oavsett och trots diagnos? Samt HUR man får till en förändring?
    Jag anser väl att även om en 21-åring bor hemma, så är det väl inte rimligt att en 21-åring styr vad föräldrarna får göra och inte får göra, kräver att föräldrarna ska vara hemma kl 20 osv. I den åldern bör man klara sig själv, och gör man inte det är det nog nån typ av vård och annat boende man behöver än curlande föräldrar.
    Kan ju säga att min 14-åring klarar sig själv bättre än hans 21-åring...

    Det som jag tycker man måste ta hänsyn till vad gäller diagnoser är samma sak som man tar hänsyn till om nån sitter i rullstol. Inte säger man till den att det bara är att skärpa till sig så kan du gå. Det som är så mycket svårare med psykiska diagnoser är ju att skilja diagnosen från rena dumheter. Men även om man inte kan gå, så kan man ju göra så mycket för att underlätta livet. Tex se till att man har rätt rullstol, att man tränar överkroppen osv.

    Såg tex en verklighetsbaserad film, Walk Ride Rodeo, som handlade om en rodeoryttare i USA som vid en olycka blev förlamad från midjan och ner. Först ansåg hon att hela hennes liv var förstört, men till slut vann hon ett att USAs finaste rodeopriser tack vare envishet och vilja. Det jag menar med detta är att man trots funktionsnedsättningar kan komma långt om man vill och försöker. Men att göra som min särbos dotter, dvs stoppa huvudet i sanden eller fly problemen hela tiden löser ju ingenting, utan gör snarare hennes problem värre. Å det är den här oviljan som gör att hela situationen känns så hopplös.

    Jag tror också att hon, och hela hennes omgivning kommer må bättre om hon kommer ur det här sjukliga kontrollbehovet.

    Även om de närmaste kan tänka sig att anpassa sig efter henne så kommer ju inte resten av världen att göra det, vilket då gör att allt för mycket anpassningar snarare är en björntjänst.

    Angående svartsjuka... jag tog upp detta med hennes pappa... och han tror inte att hon är kär i sin pappa, men att hon mycket möjligt skulle kunna vara svartsjuk då han hört ryktesvägen att även en annan bekant till henne tydligen anser att det verkar som att hon är svartsjuk på mig...

    Min teori då är att hon är avundsjuk på att jag har en pojkvän, och svartsjuk på att det är hennes pappa, och hon själv har ingen pojkvän. Beteendet har ju faktiskt blivit mycket värre sen hennes pojkvän gjorde slut med henne förra sommaren...
    [/

    Jag tycker inte alls att det var för hårt. Om sanningen ska fram så finns det värre saker som omgivningen kan säga om flickans beteende bakom era ryggar. Kan lika gärna vara som så att många anser att han behandlar henne som sin lilla lolita. För jag kan inte förstå hur din karl kan sitta rakryggad utan att cringe:a när han får höra via ryktesspridning att vuxna dottern är svartsjuk på er relation? Yueeeee! Det om något borde ge honom eld i baken, en annan hade skämt ögonen ur sig och känt att nej så här kan vi inte ha det. Hur kunde det bli så fel?

    Och du måste faktiskt börja skaffa lite ryggrad och bli arg. Så länge som du också går runt och deppar ihop över att han inte löser problemet med dottern så kommer ingen förändring att ske. Jag förstår att du är ledsen men du vinner ingen mark på det utan du kommer bli fortsatt överkörd.

    Jag tycker så här, tror absolut inte att man ska skambelägga barn men det är inget barn vi talar om så då får du föra en dialog med henne som en vuxen.

    En sak du kan vara rak med att säga är tex - Nu är det som så att jag och din far vill planera en framtid ihop, vi är i det stadie i livet att vi kanske vill flytta ihop, resa och bli gamla ihop. Du är i ett helt annat stadie i livet, förstår att det kan vara tufft ibland men tro mig, du kommer ångra dig senare i livet om hela dina 20 + år gick åt till att hänga med gamla farsan. Nej, dags att skaffa dig lite egna framtidsvisioner. Hur ska du försörja dig? Flytta hemifrån? Resa med vänner? Hitta kärleken?

    Bla bla bla bla, det här var ett exempel bara. Jag hoppas att du tar till dig lite av det jag säger.
  • Anonym (Förtvivlad)

    Tidigare har jag valt att vara tyst om hennes beteende inför andra, men nu när jag mår så dåligt att jag börjar gråta så fort han pratar om henne så kan jag inte längre hålla tyst, utan berättar för andra om hur illa det är (dock inte om hon är i närheten).

    Gissar på att en person som skäller ifrån sig lite då å då mår mindre dåligt än vad jag gör som avskyr konflikter och håller allt inom mig... Önskar så mycket att jag kunde bli lite arg då å då, istället för att bara vända det inåt å bli lessen. Men tyvärr är det inte helt lätt att ändra sin personlighet bara sådär.

    Hur ska man kunna föra en dialog med en person som undviker att träffa en, å de få tillfällen vi ses så flyr hon direkt om vi försöker prata om nåt obekvämt?

    Det är ju helt hopplöst! När hon är i en låsning så GÅR det inte att prata med henne. När hon inte är låst så VILL hon inte prata om det, å försöker man så flyr hon.

    Tror heller inte att det hjälper att skambelägga nån, men jag skulle väldigt gärna vilja tala om för henne att jag flera gånger tänkt att enda lösningen på problemet är att lämna hennes pappa, å det det också är den ENDA orsaken till att jag skulle lämna honom. Det är som en vågskål, där den ena vågskålen innehåller kärleken till honom och i den andra hennes problem och beteende mot mig. Det kvittrar hur tungt än kärleken väger, när den andra skålen bara blir tyngre och tyngre...

    Vet inte om det hjälper att tala om att det är så illa...eller om det bara gör saken värre...

    Hur som helst så fick hennes pappa följa med till psykologen idag. Tyvärr var det ju inget nytt som vi inte redan visste, men som vi heller inte har nån lösning på. Psykologen ansåg att vi ska fortsätta förbereda henne och att hon ska tänja på sina gränser. Att hon inte ska åka iväg utan istället ta en promenad. Och att vi ska prata med henne när hon inte är i låsning. Men frågan kvarstår, HUR ska vi kunna prata med nån som vägrar prata om problemet?

  • pyssel
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-04-17 23:12:58 följande:

    Tidigare har jag valt att vara tyst om hennes beteende inför andra, men nu när jag mår så dåligt att jag börjar gråta så fort han pratar om henne så kan jag inte längre hålla tyst, utan berättar för andra om hur illa det är (dock inte om hon är i närheten).

    Gissar på att en person som skäller ifrån sig lite då å då mår mindre dåligt än vad jag gör som avskyr konflikter och håller allt inom mig... Önskar så mycket att jag kunde bli lite arg då å då, istället för att bara vända det inåt å bli lessen. Men tyvärr är det inte helt lätt att ändra sin personlighet bara sådär.

    Hur ska man kunna föra en dialog med en person som undviker att träffa en, å de få tillfällen vi ses så flyr hon direkt om vi försöker prata om nåt obekvämt?

    Det är ju helt hopplöst! När hon är i en låsning så GÅR det inte att prata med henne. När hon inte är låst så VILL hon inte prata om det, å försöker man så flyr hon.

    Tror heller inte att det hjälper att skambelägga nån, men jag skulle väldigt gärna vilja tala om för henne att jag flera gånger tänkt att enda lösningen på problemet är att lämna hennes pappa, å det det också är den ENDA orsaken till att jag skulle lämna honom. Det är som en vågskål, där den ena vågskålen innehåller kärleken till honom och i den andra hennes problem och beteende mot mig. Det kvittrar hur tungt än kärleken väger, när den andra skålen bara blir tyngre och tyngre...

    Vet inte om det hjälper att tala om att det är så illa...eller om det bara gör saken värre...

    Hur som helst så fick hennes pappa följa med till psykologen idag. Tyvärr var det ju inget nytt som vi inte redan visste, men som vi heller inte har nån lösning på. Psykologen ansåg att vi ska fortsätta förbereda henne och att hon ska tänja på sina gränser. Att hon inte ska åka iväg utan istället ta en promenad. Och att vi ska prata med henne när hon inte är i låsning. Men frågan kvarstår, HUR ska vi kunna prata med nån som vägrar prata om problemet?


    Förbereda genom att pappan krasst meddelar din ankomst med lite tidsfrist, "Hon kommer imorgon" t.ex. Som pappa hade jag också sagt "Använd nu psykologen för att utarbeta strategier för att hantera dina reaktioner". Sedan hade jag från ert håll provat att släcka ut beteendet genom att ignorera och hänvisa till psykologen. Men samtidigt bjudit in genom att hålla öppet möjligheten att prata "Lugnt prat på en tid vi är överens om". Inget mer.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Stina)

    Herregud, TS din fixering vid hur det borde vara och hur dottern borde göra gränsar faktiskt till maniskt. Du har redan konstaterat att mannen i fråga inte vill sätta de kraven på dottern som du tycker vore lämpliga och du ratar praktiska förslag som att helt enkelt träffas hos dig, utan dottern. Frågan är inte vad som är typiskt för diagnosen tjejen har utan om du kan leva så eller ej. Säg att en läkare skulle säga att ja, hennes ångestproblematik är så svår att detta är det enda som kan hjälpa henne - att pappan gör henne till viljes i allt. Förändrar det något för din del? Du har ju inte den relation du vill ha men fortsätter ändå med en dåres envishet att deppa över att inte saker är på ett annat sätt. Som jag redan skrivit i denna tråd: utgå från hur det faktiskt ÄR och förändra det DU kan. Dvs ses hemma hos dig, sluta utsätta dig för situationer där du börjar gråta och funkar det inte så gör slut. Du fråntar pappan precis allt ansvar trots att det är i hans hem och inför honom allt händer. Istället tjatar du i elva sidor om hur hemsk tjejen är och borde hon inte...och kunde hon inte...och varför vill hon inte... Verkar det funka? Verkar din icke-strategi funka?

    Något annat lyser igenom också i det du skriver och det är en ganska obehaglig sida där du skriver om hur du är såååå konflikträdd men du vill ändå konfrontera henne och säga att hon förstör er relation, du visar öppet ångestattacker och måste åka dit för att skriva ut papper (???) för att sedan åter åka hem gråtandes. Det är inte snyggt och det är definitivt inte konflikträdsla.

    Du borde ta dig samman och uppföra dig som en vuxen. Dvs se sanningen i vitögat och syna din värdelösa relation där ni aldrig kan träffas för att mannen prioriterar att göra sin knasiga dotter till viljes.

  • mamaleona
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-04-17 23:12:58 följande:

    Tidigare har jag valt att vara tyst om hennes beteende inför andra, men nu när jag mår så dåligt att jag börjar gråta så fort han pratar om henne så kan jag inte längre hålla tyst, utan berättar för andra om hur illa det är (dock inte om hon är i närheten).

    Gissar på att en person som skäller ifrån sig lite då å då mår mindre dåligt än vad jag gör som avskyr konflikter och håller allt inom mig... Önskar så mycket att jag kunde bli lite arg då å då, istället för att bara vända det inåt å bli lessen. Men tyvärr är det inte helt lätt att ändra sin personlighet bara sådär.

    Hur ska man kunna föra en dialog med en person som undviker att träffa en, å de få tillfällen vi ses så flyr hon direkt om vi försöker prata om nåt obekvämt?

    Det är ju helt hopplöst! När hon är i en låsning så GÅR det inte att prata med henne. När hon inte är låst så VILL hon inte prata om det, å försöker man så flyr hon.

    Tror heller inte att det hjälper att skambelägga nån, men jag skulle väldigt gärna vilja tala om för henne att jag flera gånger tänkt att enda lösningen på problemet är att lämna hennes pappa, å det det också är den ENDA orsaken till att jag skulle lämna honom. Det är som en vågskål, där den ena vågskålen innehåller kärleken till honom och i den andra hennes problem och beteende mot mig. Det kvittrar hur tungt än kärleken väger, när den andra skålen bara blir tyngre och tyngre...

    Vet inte om det hjälper att tala om att det är så illa...eller om det bara gör saken värre...

    Hur som helst så fick hennes pappa följa med till psykologen idag. Tyvärr var det ju inget nytt som vi inte redan visste, men som vi heller inte har nån lösning på. Psykologen ansåg att vi ska fortsätta förbereda henne och att hon ska tänja på sina gränser. Att hon inte ska åka iväg utan istället ta en promenad. Och att vi ska prata med henne när hon inte är i låsning. Men frågan kvarstår, HUR ska vi kunna prata med nån som vägrar prata om problemet?


    Kort o gott...för tionde gången. Varför så jä.la stort fokus vis att prata, diskutera, förklara åt henne? Ert liv verkar gå ut på det. Vill hon inte prata o diskutera så SK.T I DET. Lev ert liv för guds skull, låt henne leva sitt, som hon vill (tjurande, tjutande, körande - WHATEVER). Ni BEHÖVER INTE DISKUTERA O PRATA MED HENNE KRING ERA VAL AV ATT UMGÅS!!!! Det kan gå en vecka utan att jag har kontakt med mina vuxna barn. Vore likadant om dom bodde hemma, ev lite småprat dagligen när /om man råkar ses. Förstår inte er besatthet av att sätta så mycket energi på henne. Hennes val vad hon gör o hur hon reagerar. Men ni verkar inte ta till er av att ens försöka det jag säger.....??!! Vad är det värsta scenariot? Att hon tjurar, åker iväg mm.....men det ÄR JU EXAKT DET HON GÖR NU OCKSÅ. Så sluta med ert maniska passande i hennes mall, kör ert liv!!!!!
  • Anonym (Elva)
    mamaleona skrev 2019-04-18 11:21:46 följande:

    Kort o gott...för tionde gången. Varför så jä.la stort fokus vis att prata, diskutera, förklara åt henne? Ert liv verkar gå ut på det. Vill hon inte prata o diskutera så SK.T I DET. Lev ert liv för guds skull, låt henne leva sitt, som hon vill (tjurande, tjutande, körande - WHATEVER). Ni BEHÖVER INTE DISKUTERA O PRATA MED HENNE KRING ERA VAL AV ATT UMGÅS!!!! Det kan gå en vecka utan att jag har kontakt med mina vuxna barn. Vore likadant om dom bodde hemma, ev lite småprat dagligen när /om man råkar ses. Förstår inte er besatthet av att sätta så mycket energi på henne. Hennes val vad hon gör o hur hon reagerar. Men ni verkar inte ta till er av att ens försöka det jag säger.....??!! Vad är det värsta scenariot? Att hon tjurar, åker iväg mm.....men det ÄR JU EXAKT DET HON GÖR NU OCKSÅ. Så sluta med ert maniska passande i hennes mall, kör ert liv!!!!!


    Svårare än så här är det faktiskt inte.

    Helt otroligt att TS och hennes snubbe tillåter sig att bli totalt utmanövrerade av en 20-åring.
  • Benny Retro

    Uppenbarligen är familjen dysfunktionell på alla plan och detta upprätthålls av varje berörd medlem, inte bara dottern.

    Det är nog bättre om du fokuserar på dina egna barn i stället för någon annans, för du har inget att göra i denna familjens livslånga konflikt. Umgås med pappan, på tu man hand - går det inte så får du tänka om.

  • Anonym (/\/\/\)
    mamaleona skrev 2019-04-18 11:21:46 följande:
    Kort o gott...för tionde gången. Varför så jä.la stort fokus vis att prata, diskutera, förklara åt henne? Ert liv verkar gå ut på det. Vill hon inte prata o diskutera så SK.T I DET. Lev ert liv för guds skull, låt henne leva sitt, som hon vill (tjurande, tjutande, körande - WHATEVER). Ni BEHÖVER INTE DISKUTERA O PRATA MED HENNE KRING ERA VAL AV ATT UMGÅS!!!! Det kan gå en vecka utan att jag har kontakt med mina vuxna barn. Vore likadant om dom bodde hemma, ev lite småprat dagligen när /om man råkar ses. Förstår inte er besatthet av att sätta så mycket energi på henne. Hennes val vad hon gör o hur hon reagerar. Men ni verkar inte ta till er av att ens försöka det jag säger.....??!! Vad är det värsta scenariot? Att hon tjurar, åker iväg mm.....men det ÄR JU EXAKT DET HON GÖR NU OCKSÅ. Så sluta med ert maniska passande i hennes mall, kör ert liv!!!!!
    Ja, varför så stort fokus på TS? Fattar inte varför Pappan fortsätter att prata,diskutera och förklara åt TS. Hon tjurar, åker iväg m.m. Varför kör hon inte sitt eget liv?
Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?