Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?
Vi har ett problem vi inte vet hur vi ska lösa eller hantera.
Jag och min särbo har varit tillsammans i drygt 2,5 år och förlovade i drygt 1 år. Jag har 3 tonårstjejer, varav en med autism, add och OCD. Han har en dotter på 21 år med add och ångest. Stora problemet just nu är hans dotters ångest, eller egentligen är det inte ångesten i sig, utan oviljan att göra något åt det.
Det problem vi har är att under dessa dryga 2,5 åren så har vi tre inte kunnat sova samtidigt hos min särbo en enda gång, pga att hon inte klarar av att sova själv i ett rum (såvida hon inte haft en kompis el pojkvän hos sig samtidigt).
Tyvärr har detta problemet bara blivit värre och värre. Från början kunde jag vara hos dem på kvällen, då var det bara sovandet som inte fungerade. Men nu så åker hon direkt om jag kommer när hon är där. Hon vägrar åka till honom om han inte kan garantera att de är helt själva. Problemet är tydligen, enligt henne, inte enbart riktat mot mig, utan det är mot alla. När hon är hos sin pappa så ska hon ha honom för sig själv till 100%. Tyvärr så känns det ju lika illa för mig iaf, även om hon säger att det inte är mig som person hon har nåt emot.
I början var det mest jag som blev ledsen och åkte hem. Jag är inte den där personen som blir arg och gapar och skriker åt andra, utan vänder det inåt och blir fruktansvärt ledsen istället. Dessutom så vet jag att det inte fungerar speciellt bra på neurotypiska individer, och än mindre fungerar det på nån med add och ångest.
Till saken hör att min särbo jobbar natt och varannan helg är han långledig och varannan helg är han bara ledig varannan fredag. Under vårt första år tillsammans så var hans dotter hos honom hela långhelgen och ibland även fredag på jobbhelgen. Varje möjlig natt som han var ledig så var hon hos honom och jag fick ta de eventuella nätter som hon inte ville vara där. Så jag förde lite statistik? minns inte de exakta siffrorna, men under ett antal månader så hade hon varit hos honom runt 55 nätter och jag 2-3 st. Detta gjorde ju mig lite irriterad? Jag kände att jag ville inte vara ivägen, å vad hade jag för rätt att ställa krav på honom osv. Han skulle ju alltid välja sin dotter i första hand. Så jag teg och led.
Nu så har det vänt, men inte för att jag krävt det, utan för att vi gjort några försök att jag bara varit där en stund på kvällen utan att sova över, men varje gång har det slutat likadant. Antingen har jag blivit så ledsen över hennes beteende mot mig att jag åkt hem med tårarna rinnandes, eller så har hon blivit skitsur och dragit bara för att hon inte fick vara helt själv med pappa.
Min gissning är att de bestämt att hon ska vara hos honom varje söndag för att hon ska komma undan risken att jag kommer dit samtidigt. Nu känns det som att det är mitt fel att de träffas så sällan. Men jag har aldrig krävt att få ha honom för mig själv! ? vilket hon gör? Jag tycker inte att han ska behöva välja, utan vi ska kunna vara där samtidigt.
Eftersom jag anser att det är ohållbart att ha en sån situation så jag jag tjatat på min särbo att försöka prata med henne om problemet. Men hon flyr hela tiden undan. När hon är i affekt på kvällar/nätter så GÅR det inte att prata med henne och på dagtid så VILL hon inte prata om problemet.
Vi fick då rådet att skriva till henne, från hennes pappas håll, vad han/vi känner och hur det påverkar oss. För att på så vis kunna nå fram till henne utan att hon behöver känna sig pressad att svara. Nu var hon hos en psykolog idag som tyckte att hon inte skulle träffa honom på ett bra tag eftersom hon tydligen ansåg att det var utpressning.
Jag förstår inte hur det kan vara utpressning att berätta hur man känner och hur man påverkas av en persons beteende.
Hon är ju 21 år, men i vissa avseenden inte mer än 14 (-30% pga add).
Hennes mamma har en ny karl sen många år som dottern hatar. Men varför får hennes mamma ha ett förhållande, men inte hennes pappa? Varför kräver hon inte att han ska åka hemifrån så att hon får hans mamma för sig själv 100%? Men hennes pappa ska inte kunna ha nån hos sig? Vi har frågat många gånger om det och alltid fått samma svar. ?Det är inte samma sak??. Jag tolkar ju det som att eftersom de bor ihop så går det inte att kasta ut honom som hon kan göra med mig som inte bor där. Det känns som att hon anser att jag har ingen som helst rätt att vara där, och skulle jag råka vara där så blir hon sur och vägrar komma.
Jag har som sagt inget problem med att hon har problem med ångest på kvällarna, utan mitt problem är att hon hela tiden flyr problemet och att det bara blivit värre och värre.
Nån som har nåt råd om hur vi ska hantera situationen?
Ibland tänker jag att det vore bäst för alla om vi inte träffades längre, utan att hon fick ha pappa för sig själv 100%.
Men jag älskar ju hennes pappa, han betyder otroligt mycket för mig efter allt som jag gått igenom, och det här är det ENDA hotet mot vår relation. Jag vill inte att det ska få förstöra vårt förhållande, men hittar vi inte nån lösning så...
