Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Hej TS!

Beklagar verkligen, det är tufft att se sina anhöriga i den situation ni befinner er i nu. 

Jag vill främst komma med en varning: Det låter som att din pappa drar ett alldeles för stort lass. Det är din pappa som behöver stöd för att kunna släppa vardagliga saker och bara kunna vara anhörig istället för att vara vårdare! Genom att någon annan (hemsjukvård, hemtjänst, hospice, avancerad hemsjukvård, avslastningsboende) tar över den grundläggande omvårdnaden och markservicen så kommer din pappa och din mamma, och du och övriga familjen, att kunna få kvalitetstid med din mamma istället för att all ork går åt till att bara hålla vardagen på fötter. Att din mamma inte vill är visserligen en viktig punkt - men det är inte bara hon som får tycka till i det här. Din pappa har rätt att få stöttning! Jag lovar att det finns ett upplägg som funkar åtminstone hyffsat för er om ni verkligen tar tag i diskussionen med biståndshandläggare och alternativ! 

Ni verkar alla vara i behov av någon form av anhörigstöd, till exempel kuratorkontakt via mammas ansvariga klinik eller via vårdcentralen. Du måste också ta en paus och fokusera på dig själv ibland! Och var inte bitter på din syster. Du kan inte veta hur hon känner och hanterar denna stora sorg. Det låter som om både du och hon behöver hitta sina vägar att ta sig an sorgen över att livet inte blivit som ni förväntade er just nu.

En liten annan vinkling på det hela....Jag tycker som du ts att det är självklart att man släpper allt man har och lägger all fokus på den som är sjuk. I det här fallet din mamma. Jag har en bror som för ett par år sedan råkade ut för en svår bilolycka där utgången var oviss. Han låg i koma i 4 månader innan han vaknade upp, den tog det ytterligare några månader innan han var någorlunda ok igen. Under den här tiden släppte jag allt annat och var jag hos honom så mycket jag kunde. Jag och min syster satt hos honom i princip dygnet runt. Vi var mer på sjukhuset än med våra familjer under kanske ett halvårs tid. Brodern har ingen fru eller barn och våra föräldrar är döda så systern och jag var hans enda anhöriga.

När brodern kom hem och så småningom blev självgående igen med lite hjälp av assistenter kunde systern och jag börja återgå till våra liv. I systerns fall föll allt tillbaka till det vanliga. För min del ledde det till skilsmässa. Maken fixade inte att jag försvann en tid och drog sej undan mej när jag kom tillbaka. Jag märkte det men förstod inte varför och orkade inte ta tag i det. Ett år senare ville han skiljas. Med facit i hand är jag förstås förbannad på honom som inte fattade och klarade av att man släpper allt i såna här situationer. Samtidigt ångrar jag att jag sket så fullständigt i honom. Han fick ingenting av mej under den här perioden. Mitt ex är egentligen en fin man men just det här klarade han inte. Likväl som han skulle funnits för mej borde jag i alla fall i någon mån funnits för honom också. Jag valde bort honom helt. Hade jag inte gjort det hade han inte lämnat mej.

Din syster kanske har en man som mitt ex. En man som inte fixar pressen. Hon kanske är smart nog att se det jag inte såg och försöker bry sej om dom som kommer finnas kvar också. Det i kombination med att hon är i panik över det som händer din mamma kanske gör att hon måste fly. Försök att inte döma henne för hårt för att hon sticker. Hon kommer att få sitt straff. När allt det här är över för er kommer hon att vara ledsen för att hon svek sin mamma den kanske sista sommaren. Och sin resa kommer hon inte njuta av ett enda dugg.