Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Alla behöver ladda batterierna, systern kan ha andra problem också(eller någon i hennes familj) som gör att dom verkligen behöver åka ifrån ett tag.

MEN
Då förutsätter jag att systern sen när hon är utvilad tar sin del av ansvaret och avlastar ts som annars kommer gå in i väggen.
I en familj hjälps man åt och det finns även en pappa som inte heller mår bra och id et här fallet tycker jag att man som barn faktiskt borde sätta sina egna behov lite åt sidan och lägga lite tid och omtanke på dom som har gjort exakt samma sak åt oss nöär vi var små.

Så prata me din syster ts och säg åt henne att ha det lugn och skönt och slappna av och att du tar hand om er mamma och pappa medans hon är borta så byter ni av varandra när hon kommer hem, med andra ord gör också klart för henne att du förväntar dig samma stöd och tid att andas när hon kommer hem - börjar hon gnälla då om att hon har så mycket att göra då är jag ledsen men då är hon egoistisk och ser bara till sin egen familj och då kan du inte göra något åt det, förutom att när hon sen behöver hjälp säga att sorry men du har inte tid(många egoistiska människor har nämligen en tendens att kräva en massa av andra och blir sura när dom själva inte får hjälå)

Men utgå från att din syster förstår och kommer ta över och avlasta dig lite när hon kommer hem, men om inte koncentrera dig på din mamma och pappa och se till att du går och pratar med någon eller gör något annat som får dig att må bra för annars går du i i väggen och det hjälper varken dig eller dina föräldrar.

Kan det vara så att din pappa inte vill säga hur gammal och trött han är, och att de inte beviljas hjälp och avlastning på grund av det?
Jag tror det vore bra om ni gemensamt fick råd och stöd för hur ni ska hantera detta. Det brukar finnas stödgrupper och kuratorer för såna här stunder.

Ni har olika värderingar och olika sätt att hantera sorgen och har förmodligen svårt att förstå varandras val. Kanske ni sett olika på saker även tidigare i livet vad gäller familjens roll och hur mycket man bör stötta varandra.

Jag pratade med en äldre släkting nyligen, en "hemmadotter" på landet av äldre snitt. Hon nämnde i förbigående: "Ja, de sista två åren när mor var sjuk så var jag ju inte hemifrån mer än för att åka till affären." (Det fanns en bror i hemmet också som lönearbetade och skötte det tyngre utearbetet, någon behövde finnas nära hemmet.)  Det intressamta här är att hon inte sade det för att beklaga sig. Det var arbetsamt förstås men jag tror inte hon upplevde det som ett val. Det slog henne inte ens att det hade funnits något annat att göra när nu mamman behövde hjälp. Idag med vår mer individinriktade kultur är tänkesättet ofta ett annat.

Min mamma har precis gått bort efter en längre tids sjukdom och min syster är svårt sjuk och kommer antagligen inte leva ens ett år till. En sak som både min mamma, syster och pappa tryckt/trycker på hela tiden är att livet ska vara fyllt av glädje och inte av sorg och att de inte kan stå ut med att vi lever deras sista tid i livet bara för att gråta över deras vedermödor och inte ha ett eget liv utan glädje.

Du väljer att gräva ned dig i sorg och din syster väljer att mitt i sorgen också leva sitt eget liv. Tror du verkligen att din mamma mår bättre av att ni lägger ert eget liv åt sidan för hennes skull? Självklart vill hon att ni ska vara med henne och blir jätteglad när ni kommer. Men antagligen skulle hon bli väldigt ledsen om hon fick veta att din syster inte åker på sin årliga semester för att vara hemma i sorg och ännu mer ledsen om hon dessutom fick veta dina tankar om det.

Min familjs sjukdomar ligger som ett skynke över mitt liv, men de vet att jag älskar dem, tar mig tid för dem och att de är prioriterade. Men jag lever också mitt eget liv med resor, middagar och stunder av glädje och om jag slutade med de skulle de inte bara leva sin sista tid med sjukdomen utan också med känslan av att vara en belastning i att alla sätter sitt liv på paus och inte kan känns någon glädje förrän man slutligen är borta.

Den dagen min mamma fick stroke ringde pappa till mej och min bror och ville att vi skulle komma upp till sjukhuset direkt. Jag åkte givetvis men min bror valde att åka på konferens istället, trots att han inte visste om min mamma skulle dö där och då. När hon låg på sjukhuset var han nästan aldrig där och dom få gånger han var det satt han så långt ifrån mamma som möjligt och pratade i telefonen. Den dagen mamma gick bort var han inte ens där. Han och frun var på semester och la upp ett kort på FB på hur mysigt dom hade samma dag min mamma gick bort. Så totalt känslokall!

Jobbar din pappa fortfarande?