Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Kanske hon måste få höra dina tankar för att tänka till, o vakna. Säg att du även för hennes skull vill diskutera saken, så att hon inte ångrar sig en dag då det är försent.

Hej! Jag skulle också bli upprörd och ledsen. Det är ju också det här att man inte vill att ens mamma ska bli sårad av systerns val.

När slutet kommer vara nära min mamma kommer jag göra som du ts. Vara med henne och hjälpa henne så mycket jag kan. Börjar redan nu tänka på det, hur jag ska klara av hennes bortgång, jag älskar henne så oerhört mycket. Jag bor i utlandet också så det är väl det jag känner egentligen, att jag inte umgåtts med henne hittils så mycket som jag skulle velat. Om en av mina syrror reagerade på det sättet så skulle jag försöka prata med dem, för deras skull, att de kanske kommer ångra sitt val senare i livet. Jag läste nånstans, att det äldre / döende människor ångrar mest när de tittar tillbaka på sitt liv är att de inte umgåtts så mycket med sin familj och varit där för dem så mycket som de önskat. Och det som förblev osagt men borde sagts. Jag tycker det är bra att din syster får sig en tankeställare. Min ena syster till exempel har sagt upp kontakten med sin pappa, då han har svikit henne vid olika tillfällen. Nu är han döende och jag sa till henne att du gör som du vill men man har bara en pappa och du kanske ångrar dig om du inte tar kontakt med honom innan och pratar ut och avslutar det på ett bra sätt.

Tycker heller inte om uttrycket som många använder här "stanna upp sitt liv". Som att ens föräldrar är en börda? Det är dem som gett oss vårt liv som vi lever. Finns väl inget viktigare? Precis som du säger, så ser livet olika ut i olika tidsperioder, och sorg är en del av det. Jah skulle precis som du känna att det inte finns något viktigare, allt annat kan man göra sen. Om man har barn måste man såklart ta hand om dem, men jag skulle inte åka på semester. Hur kan man ens njuta av en semester när ens mamma är döende?

Jag tycker du verkar vara en väldigt fin människa och din mamma är lyckligt lottad som har dig och sin man. Hon känner er kärlek. Vissa har ingen. Du får väl tänka så. Din mamma vet väl innerst inne också om att din syster älskar henne, bara det att hennes sätt är lite "omoget". Din mamma är vis och förstår, kanske mer än vad du gör. En mamma känner ju sina barn. Oroa dig inte.

Önskar dig och din mamma en fin sommar, trötta inte ut dig för mycket, gå hem och sov länge och mycket ibland och ät mat. Då kan du hjälpa din mamma mer och har mer energi och ge din mamma mer glädje och hopp.

Tack för ditt inlägg. Jag håller med. Jag känner redan nu att jag börjar må mycket dåligt. Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det känner jag, för det dåliga samvetet kryper sig på när jag väljer att inte åka till mamma. Jag går då med en inre stresskänsla och kan inte slappna av i det jag gör eftersom jag vet att mamma hade velat att jag kom dit. Sen kanske inte mamma alls sittter och tänker så, men jag känner så. 
Samtidigt vill jag ju umgås med mamma, vi har umågtts jättemycket alltid. Varit som vänner också. Det jobbiga nu är att hon är deppig ibland såklart, hon är ju sjuk, kan inte stå längre, har ingen kraft och svårt med allt. Vi går ut ändå, men att se sin mor gå från en stark pensionär som tar raska promenader till en svag och mager kvinnai rullstol ger mig ångest. Men jag tänker att det måste jag stå ut med. Även om vi tar hjälp från kommunen så är det ju det hrä jag mår dåligt av, att se denna hemska förvandling från frisk och stark till sjuk och svag. Det är den som tar kål på mig :( 

Samtalshjälp är nog något som jag verkligen kommer behöva, det känner jag. Jag vet inte om jag ska börja nu i sommar eller vänta tills efter semestern och få någon genom jobbet. Jag vet inte ens vart man ska vända sig, vilken samtalshjälp jag behöver kontakta. Allt känns som jätteansträngingar just nu. 

Folk hanterar sorg och sådana chocker på olika sätt. Hon kanske mår otroligt dåligt och känner att hon måste komma iväg för att orka med detta. Eller så kanske hon är i någon form av förnekelse. Jag vet hur jobbigt det här är för er, min pappa fick en dödlig cancerdiagnos med ett par år kvar att leva och dog sedan förra sommaren. Det är en fruktansvärt svår och sorglig sak både för den sjuka och anhöriga, men försök förstå att folk kan behöva hantera det på olika sätt.

Tack för ditt inlägg. Jag håller med. Jag känner redan nu att jag börjar må mycket dåligt. Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det känner jag, för det dåliga samvetet kryper sig på när jag väljer att inte åka till mamma. Jag går då med en inre stresskänsla och kan inte slappna av i det jag gör eftersom jag vet att mamma hade velat att jag kom dit. Sen kanske inte mamma alls sittter och tänker så, men jag känner så. 
Samtidigt vill jag ju umgås med mamma, vi har umågtts jättemycket alltid. Varit som vänner också. Det jobbiga nu är att hon är deppig ibland såklart, hon är ju sjuk, kan inte stå längre, har ingen kraft och svårt med allt. Vi går ut ändå, men att se sin mor gå från en stark pensionär som tar raska promenader till en svag och mager kvinnai rullstol ger mig ångest. Men jag tänker att det måste jag stå ut med. Även om vi tar hjälp från kommunen så är det ju det hrä jag mår dåligt av, att se denna hemska förvandling från frisk och stark till sjuk och svag. Det är den som tar kål på mig :( 

Samtalshjälp är nog något som jag verkligen kommer behöva, det känner jag. Jag vet inte om jag ska börja nu i sommar eller vänta tills efter semestern och få någon genom jobbet. Jag vet inte ens vart man ska vända sig, vilken samtalshjälp jag behöver kontakta. Allt känns som jätteansträngingar just nu. 

Jag begär som sagt ingenting. Jag har inte pratat med henne om detta och jag kommer inte göra det. Det är därför jag skriver av mig här för jag är så irriterad på detta.

Jag tycker det är anmärkningsvärt att hon mitt i detta drar iväg på en rolig semester, för det är vad det är. När mamma behöver oss som mest och säkert också gärna hade åkt på semester om hon kunde. Det hade varit bäst för alla om hon stannade hemma.

Jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga till henne som skulle få mina känslor att bli svalare nu. Även om hon förklarade för mig att hon mådde så dåligt över detta att hon måste iväg i 5 veckor så skulle jag inte kunna tycka det är bättre ändå. Vi alla mår dåligt, inte minst mamma som behöver hjälp dygnet runt och blir sämre för var dag. 
Hon kan omöjligt må sämre än mamma. 

Tack.

Jo hemtjänst kan man få som kommer och städar och duschar osv. Men eftersom mamma är så svag behöver hon hjälp hela tiden, hon kan inte stå knappt och hemtjänst kan inte vara hos mamma 24 timmar om dygnet. Därför har det inte blivit av att vi anställt hemtjänst. 

Senare om det blir ännu svårare så kanske man måste tänka om. 

Vi bad om att få låta pappa bli anställd som personlig vårdare eftersom han ändå gjorde allt men det verkade de inte gå med på heller. 

Så det är lite luddigt vad man kan få hjälp med och inte. Men erkänner att vi inte varit duktiga på att kolla upp ordentligt i och med att vi själva valt att vara med mamma så mycket som möjligt.