När minstingen kom till världen så blev det lite bråttom. Jag vaknade av att jag var kissnödig (klockan var 04:40) och halvvägs till toaletten kom första värken. Det var inget snack liksom, nu var det igång. 8 minuter och fyra värktoppar senare (ni anar inte hur svårt det var att kissa - och att inte ramla av toalettstolen...) så ringde jag till Förlossningen. Så väckte jag maken. Jag måste ha låtit som en mordisk militär, jag tenderar att bli lite barsk när jag är stressad . Jag beordrade honom att ringa sina föräldrar och att göra sig iordning.
Medan han ringde, klädde på sig och slängde ut våra saker i bilen så försökte jag att duscha av mig lite. Jag fick en värk/värktopp och hängde i ovankanten på duschkabinen för att inte ramla. Maken sticker in huvudet i badrummet och undrar om han ska göra lite smörgåsar och kaffe först? "Det hinner vi inte!!" skräckfilmsfräser jag, och tänker i mitt stilla sinne att han borde väl för fasen fatta att det är bråttom när värkarna är så täta och så onda??
I efterhand har jag kommit på att det nog inte var SÅ lätt att gissa läget eftersom jag aldrig SA att de var SÅ täta och SÅ onda. Nåja, jag födde barn, jag är ursäktad
.
På väg ut till bilen kommer första krystvärken, jag hann sträcka ut ena foten över tröskeln, sedan var det bara att dra in den igen. Jag vrålade till maken (återigen ett ganska makabert skräckfilmsljud) att "Ring ambulans, jag har ju för fan krystvärkar!" ..ungefär som om det vore hans fel. Fast det var det ju
. Jag backar in i hallen, går ner på alla fyra, drar upp klänningen och ner trosorna. Och flåsar, flämtar, försöker att _inte påskynda_ så att ambulansen ska hinna fram.
Under en av de första krystvärkarna bajsar jag lite. Maken säger att han ska ta rätt på det. Han hämtar en HANDDUK från en tvättkorg. Men VA FAN!? Kunde han inte ha tagit PAPPER?? Oj vad jag prioriterade mina hang-ups
. Jag hör billjud. Vrålar "Kan du kolla om det är ambulansen eller dina föräldrar - för om det är dina föräldrar så vill jag
HA EN HANDDUK!!!" Lydig som han är undersöker han, och hämtar en handduk. Inombords är jag vansinnig - han tog en REN och FIN handduk. Kunde han inte ha tagit en som fick bli fläckig??
Det knackar på dörren, och in kommer mina svärföräldrar. Jag står alltså på alla fyra, flåsandes, strax innanför ytterdörren, med en handduk över min väl tilltagna bakdel, och får fram "Ja, välkomna.." Deras miner måste ha varit obetalbara..
Två minuter senare kommer ambulansen, och jag känner huvudet mellan benen, så jag vrålar att "Nu får någon komma och ta emot!!" Helt ärligt så tror jag att halva byn måste ha hört mig. Mina svärföräldrar sätter sig i vardagsrummet och håller koll på klockan. Klockan 05:36 föds lillebror i farstun. När det blir dags att lägga nytt golv ska vi skära ut platsen han föddes på och rama in
.
Och ja, jag är fortfarande sur över handdukarna