Jag tittar på dokumentären om Estoniakatastrofen. Det är 20 år sen i september och jag var 17 år gammal då. Vad minns du från katastrofen? Var var du? Blev du drabbad själv?
Jag kände ingen på färjan men många runt omkring mig gjorde det efter som över 30 personer från min lilla stad omkom.
Jag länner ingen som var drabbad av denna katastrof.
Men satt som förstend framför teven och läste nog allt som skrevs.
Några dagar senare fick jag ett brev av min pappa med kopior på orderbekräftelse, hans jobb skulle haft konferans ombord på Estonia det datumet. Men cheferna hade helt plötsligt bestämt att det såg illa ut, det var bättre de åkte till Göteborg ( det blev iofs några tusen kr dyrare per person. Men det var i alla fall inom Sverige) Pappa och hans kollegor var inte glada till en början.
Vi är många som är tacksamma för det beslutet av pappas chefer.
Det kändes overkligt, att en modern färja kunde sjunka så snabbt och utan att majoriteten av passagerarna kunde räddas. Jag tänkte hela tiden på de anhöriga, hur fruktansvärt det var för dem. Att det sen visade sig att katastrofen berodde på slarv av besättningen gjorde det än mer tragiskt.
Grannens fru hade en släkting som omkom på Estonia men hon var inte härifrån.
Jag minns att jag fick jobba mycket extra då eftersom en av mina arbetskamrater förlorade sin mamma i olyckan (en liten arbetsplats med bara fyra anställda).
det var många i skolan som miste sina syskon och/eller föräldrar/andra anhöriga.
Min bror klarade sig med ett nödrop , han skulle varit ombord på Estonia på en facklig konferens med sitt jobb. I sista sekund avbokade han och erbjöd sig istället att skjutsa sina kollegor till och från terminalen. Det kom inga kollegor hem.... Alla dog.
jag själv var 17 år och minns allt så tydligt just pga min bror som undslapp med en hårsmån..
det var många i skolan som miste sina syskon och/eller föräldrar/andra anhöriga.
Min bror klarade sig med ett nödrop , han skulle varit ombord på Estonia på en facklig konferens med sitt jobb. I sista sekund avbokade han och erbjöd sig istället att skjutsa sina kollegor till och från terminalen. Det kom inga kollegor hem.... Alla dog.
jag själv var 17 år och minns allt så tydligt just pga min bror som undslapp med en hårsmån..
Jag länner ingen som var drabbad av denna katastrof.
Men satt som förstend framför teven och läste nog allt som skrevs.
Några dagar senare fick jag ett brev av min pappa med kopior på orderbekräftelse, hans jobb skulle haft konferans ombord på Estonia det datumet. Men cheferna hade helt plötsligt bestämt att det såg illa ut, det var bättre de åkte till Göteborg ( det blev iofs några tusen kr dyrare per person. Men det var i alla fall inom Sverige) Pappa och hans kollegor var inte glada till en början.
Vi är många som är tacksamma för det beslutet av pappas chefer.
Jag minns det alltför väl. Jag var 17år och min bästa vän skulle komma till mig på helgen. Jag hade flyttat hemifrån till en skola 25mil bort. Jag ringde min vän på kvällen och en man svarade. Det visade sig vara hennes farbror, han sa att han inte visste om hon orkade prata. När hon tog telefonen så grät hon. Då fick jag rysningar i hela kroppen. Hon sa bara -Mamma var med på båten.
Då brast det för mig också och vi satt och grät. 1år tidigare hade min pappa hastigt dött och på något sätt så gjorde detta hemska att vi kom varandra ännu närmare. Hennes mammas kropp hittades aldrig.....
jag var 8 år och farmor min berätta det i bilen på väg hem från stallet .
Jag minns det alltför väl. Jag var 17år och min bästa vän skulle komma till mig på helgen. Jag hade flyttat hemifrån till en skola 25mil bort. Jag ringde min vän på kvällen och en man svarade. Det visade sig vara hennes farbror, han sa att han inte visste om hon orkade prata. När hon tog telefonen så grät hon. Då fick jag rysningar i hela kroppen. Hon sa bara -Mamma var med på båten.
Då brast det för mig också och vi satt och grät. 1år tidigare hade min pappa hastigt dött och på något sätt så gjorde detta hemska att vi kom varandra ännu närmare. Hennes mammas kropp hittades aldrig.....
Jag minns det också. Jag skulle till skolan och lade på en radiokanal jag alltid lyssnade på då som var på holländska. Jag lyckades förstå då nyheterna kom att de pratade om en färja som gått på grund och tänkte att nu kunde jag inte ha förstått rätt och lade genast på TV för att se och det var det värsta...det hade hänt en katastrof. Jag var 18 år och gick till skolan. Där diskuterade vi det som hade hänt. En i klassen hade sin bror ombord men han hade ringt tidigare på morgonen och sagt att han hade överlevt. Ja det där minns jag ännu så solklart. Jag blev väldigt upprörd och tänkte mycket på de anhöriga.
Jag var bara 8 år men minns ändå när min mamma ropade in mig i köket och berättade att en båt sjunkit.
Min mormors väninna hade 4 släktingar med. Bara en av dem överlevde.
Min dåvarande kompis farfar skulle ha vart med på båten. Men han kom aldrig med. ( mins inte varför)