lämna om partner ej kan få barn?

Ts sambo lever med hennes barn, men får inga egna om han stannar med henne. Att leva med andras barn är ett rätt uselt substitut för egna och går bara inte att jämföra. 

Jag skulle lämnat min man utan att tveka om han inte velat/kunnat få fler barn. Jag är inte speciellt förtjust i andras ungar och skulle i längden aldrig tolerera hans ungar i min bostad om han förvägrade mig egna. 

När man träffar en person med barn sen innan så är det en fråga som kommer upp ganska tidigt eftersom man inte vill slösa tid på en person som inte vill samma saker som man själv vill.
Ts sambo visste att hon inte kunde får fler barn redan från början, och accepterade det då. Men sedan började den biologiska klockan ticka och han ändrade sig och vill ha barn. Sånt händer ju alltid att man kommer till olika vägskäl i livet, då kan det hända att man väljer olika vägar. Så länge man inte har gemensamma barn så är det bara att gå den vägen man känner är rätt.

Men det är inte helt relevant iom att TS sagt att hon är villig att adoptera. Alltså är det biologiska barn som är viktigt ändå för TS sambo. Om du inte ser adopterade barn som faktiska barn till sina adoptivföräldrar, fine. Personligen tycker jag det är en taskig syn. 

Det låter lite som att han ser dig som en avelsmaskin. Jag hade aldrig i hela mitt liv riskerat min partners liv och hälsa bara för ett potentiellt barn. 
Hur kommer du göra i fortsättningen? vill du leva med någon som är beredd att riskera ditt liv? 

Det är väl inget konstigt att man i första hand vill skaffa biologiska barn. Jag hade resonerat likadant som ts sambo i den frågan.
Annars kan man lika bra tycka att han kan leka familj med ts tidigare barn. Vissa ser sig som en familj med partnerns barn, andra inte. Den springande punkten är nog att hon har biologiska barn, men inte han. Hade båda haft biologiska barn sen innan, eller båda varit barnlösa, så hade utgångsläget varit ett annat.

Jag hade inte heller försökt skaffa fler barn om jag varit i din sits, både för min egen skull och för mina tidigare barns skull. Men däremot kan du ju försöka förstå att han vill ha egna biologiska barn, och att det är viktigt för honom. 
I hans sits så hade jag inte tjatat på dig att riskera livet för fler barn, men jag hade gjort slut och gått vidare och skaffat de barn jag så gärna ville ha. 
Du i din tur kan träffa en man som redan är klar med barn biten.

Det är väl inget konstigt att man i första hand vill skaffa biologiska barn. Jag hade resonerat likadant som ts sambo i den frågan.
Annars kan man lika bra tycka att han kan leka familj med ts tidigare barn. Vissa ser sig som en familj med partnerns barn, andra inte. Den springande punkten är nog att hon har biologiska barn, men inte han. Hade båda haft biologiska barn sen innan, eller båda varit barnlösa, så hade utgångsläget varit ett annat.

Om du läser alla inlägg så har jag också skrivit att jag hade förstått om han lämnade. Men jag förstår inte att han ber mig riskera mitt liv och ständigt ska ge mig skuldkänslor för något jag inte kan rå för.
Hade du läst alla inlägg hade du också sett att han visste om detta från start.

Okej, så om din sambo tycker du ska hoppa från en bro så är det inte konstigt? Konstig relation ni verkar ha i sånt fall...
Han ber mig ju riskera mitt liv! Han är fri att gå. Jag har och kommer aldrig tvinga någon att vara tillsammans med mig

Så pass att man är villig att offra sin partners liv för att få det? Jo, det är konstigt. 

Som jag har skrivit tidigare, jag har full förståelse för att folk först försöker skaffa biologiska barn och det är vad de vill ha. Men jag hoppades också att folk prioriterade vem de skaffar barn med. Själv skulle jag aldrig fundera på barn ihop med en person som jag inte visste att denna människan är den bästa människan jag kan göra det här ihop med. Någon som kommer vara där, vara en fantastik förälder, vara den bästa partnern och vännen jag kan få. Alltså ingen person jag skulle kunna gå ifrån bara för att vi inte kan få biologiska barn, för det viktigaste är ju barn i sig, inte huruvida barnet är gjort av våra spermier och ägg ihop. Biologin är inte vad som avgör om du är en bra förälder eller inte, eller hur mycket du kommer älska ditt barn - det är det bara du som gör. 

Så i slutändan så kan jag inte förstå hur ett biologiskt barn är viktigare än vem du skaffar barn med. För så är det ju, om din partner inte kan ge dig ett biologiskt barn och du dumpar denne så har du prioriterat den biologiska delen över själva föräldraskapet, framtida familjen och relationen med din partner. Det man säger är att man hellre går vidare och hittar någon som kanske inte alls är lika bra person och match som sin nuvarande partner endast för att man behöver ha ett biologiskt barn.  

Vi vill ha barn mer än er helt enkelt. Är barn meningen med livet duger icke-gentiska lika bra som genetiska och det tycker vi. Hoppas jag aldrig träffar nån med din attityd att vårt barn inte är vårt efter allt vårt jävla SLIT för att lyckas!

Jag lämnade inte min man när jag fick reda på att han har problem med få och orörliga spermier. Det fick bli en kompromiss. Jag vägrade ivf. Tycker att om naturen har gjort någon infertil så är det inte meningen att de ska ha biologiska barn. Punkt slut. Däremot köpte vi könsceller från en frisk donator och har nu en son. Jag har inte haft en tanke på att vårt barn är någon annans. Han är vår son! Kopia av mig utseendemässigt och kopia av min man på andra sätt, hur han sover, håller sin gaffel, ler, gester och allt annat viktigt. Slutet gott allting gott....