lämna om partner ej kan få barn?
Hade ni lämnat eran partner om han/hon inte kunde få barn?
-
-
Svar på tråden lämna om partner ej kan få barn?
-
Förstår dig ang den där tävlan. Det behöver ju inte alls handla om att vilja mer, utan om att vilja och känna olika. Men jäklar vad det ska jämföras och tävlas.
Har t o m läst hyfsat ofta att de som fått barn via t ex surrogat eller adopterat älskar sina barn mer för de är extra efterlängtade, och det ger mig en lika fadd smak i munnen varje gång.
Anonym (?) skrev 2016-08-02 09:13:34 följande:Vad är det för tävlan? Det var därför jag gick ur svårt att få barn-trådar, eftersom vissa i grupperna ansåg att man inte vill tillräckligt om man inte skickar mensblod till Aten, vill ta emot donerade spermier osv. Det är ingen attityd, utan en känsla. Halva grejen med barn är att föra sina gener vidare, se sig själv i barnen osv. En annan mans spermier skulle för mig innebära en annan mans barn. Och det vill jag inte ha, utan jag vill ha min mans barn. Ingen främmande man. Sedan vill jag heller inte utsätta mitt barn med de tankar som kan komma av en donation. Det känns som att det är "finare" att vilja vilket barn som, men det tycker inte jag.
-
Helt ärligt så hade det varit jag själv som hade gjort slut med honom, så hade han fått börja om på ny kula med någon annan!
Förstår han inte riskerna och det är så viktigt med biologiskt barn så hade han då fått chansen till det med någon annan.
Först då kanske han fattar hur allvarligt det är och man får då också veta om han verkligen vill vara med just mig eller om det biologiska är mycket starkare att han hellre väljer någon som kan ge honom det. -
Sen kan man ju faktiskt vända på det också. Älskar ts honom tillräckligt mycket för att han ska kunna skaffa ett biologiskt barn med en annan.Anonym (nn) skrev 2016-08-02 10:29:22 följande:
Helt ärligt så hade det varit jag själv som hade gjort slut med honom, så hade han fått börja om på ny kula med någon annan!
Förstår han inte riskerna och det är så viktigt med biologiskt barn så hade han då fått chansen till det med någon annan.
Först då kanske han fattar hur allvarligt det är och man får då också veta om han verkligen vill vara med just mig eller om det biologiska är mycket starkare att han hellre väljer någon som kan ge honom det.
Nu menar jag inte att va otrogen, men att söka efter en kvinna som också vill ha barn och vill ha en engagerad pappa som har barnet på halvtid. De kan inseminera med hans spermier. Men sen kommer den stora frågan OM ts älskar honom så pass mycket att hon står ut med att han är engagerad i graviditeten och sen är med på förlossningen och tillbringar mycket tid hos henne, och även att hon är hos dem med barnet. Allt för att pappa och barn ska få en nära anknytning, så att de kan börja med vv hyfsat tidigt. -
Vill isf börja med att vårt slutmål var ett barn att älska och fostra tillsammans, det genetiska spelade ingen roll. Varken för mannen eller mig. Vi hittade en klinik i Danmark, valde ut en donator och jag inseminerades två veckor senare. Nu har vi en son som är 2 år. Han gör vårt liv komplett på alla de sätt som räknas. Jag tycker uppriktigt synd om de som stångar sig blodiga med misslyckade försök för att uppnå det biologiska som i slutändan inte betyder ett skit. Fast det vet man ju inte förrän man håller Sitt barn i famnen...BandAnna skrev 2016-08-02 09:35:56 följande:
Förklara gärna för ett dumhuvud hur det går till när man köper könsceller och hur processen ter sig . Blev väldigt nyfiken =)
-
Efter att ha läst den här tråden är jag otroligt glad och tacksam över att leva i ett förhållande med en man som älskar och värdesätter mig precis som jag gör honom, dvs vi är ett team och även om vi vill ha gemensamma barn är det inte avgörande för vår förhållande. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Får vi inte gemensamma barn är det en stor sorg, men inte vänder vi ryggen till varandra för det.
-
Efter att ha läst den här tråden är jag otroligt glad och tacksam över att leva i ett förhållande med en man som älskar och värdesätter mig precis som jag gör honom, dvs vi är ett team och även om vi vill ha gemensamma barn är det inte avgörande för vår förhållande. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Får vi inte gemensamma barn är det en stor sorg, men inte vänder vi ryggen till varandra för det.
-
För dig kanske det är så, men jag skulle alltid känna att jag inte fått barn med min man, och då faller hela grejen. Aldrig att jag skulle ta emot en donatorsperma, det är ju inte nån jag känner alls! Och en donator som är i bekantskapskretsen är ju ännu mer otänkbart.Anonym (Jane) skrev 2016-08-05 13:16:50 följande:Vill isf börja med att vårt slutmål var ett barn att älska och fostra tillsammans, det genetiska spelade ingen roll. Varken för mannen eller mig. Vi hittade en klinik i Danmark, valde ut en donator och jag inseminerades två veckor senare. Nu har vi en son som är 2 år. Han gör vårt liv komplett på alla de sätt som räknas. Jag tycker uppriktigt synd om de som stångar sig blodiga med misslyckade försök för att uppnå det biologiska som i slutändan inte betyder ett skit. Fast det vet man ju inte förrän man håller Sitt barn i famnen...
-
Fast naturen är i stora drag satt ur spel av människan så ditt argument om "inte meningen med biologiska barn" faller ganska lätt (såvida det inte vilar på religiös grund). Att din man inte är fertil kan bero på gifter som han utsatts för som foster och som barn? Anser du på samma vis att man inte ska underlätta för handikappade och exempelvis synskadade, de som fått sina nedsättningar av naturen? Är det meningen att man inte ska kunna se borde man väl inte heller få hjälp att se? "Naturen" har ju givit dem dålig syn och med rätta borde de ju leva ett liv därefter?Anonym (Jane) skrev 2016-08-01 22:20:38 följande:
Jag lämnade inte min man när jag fick reda på att han har problem med få och orörliga spermier. Det fick bli en kompromiss. Jag vägrade ivf. Tycker att om naturen har gjort någon infertil så är det inte meningen att de ska ha biologiska barn. Punkt slut. Däremot köpte vi könsceller från en frisk donator och har nu en son. Jag har inte haft en tanke på att vårt barn är någon annans. Han är vår son! Kopia av mig utseendemässigt och kopia av min man på andra sätt, hur han sover, håller sin gaffel, ler, gester och allt annat viktigt. Slutet gott allting gott....
Ursäkta, men jag tycker att argumentet är ren idioti. -
Fast om det genetiska inte spelar roll, varför håller du så hårt på argumentet om "inte meningen" (av naturen) att få barn? Menar du att man inte bör föra vidare ev infertilitet? Förstår inte logiken.Anonym (Jane) skrev 2016-08-05 13:16:50 följande:
Vill isf börja med att vårt slutmål var ett barn att älska och fostra tillsammans, det genetiska spelade ingen roll. Varken för mannen eller mig. Vi hittade en klinik i Danmark, valde ut en donator och jag inseminerades två veckor senare. Nu har vi en son som är 2 år. Han gör vårt liv komplett på alla de sätt som räknas. Jag tycker uppriktigt synd om de som stångar sig blodiga med misslyckade försök för att uppnå det biologiska som i slutändan inte betyder ett skit. Fast det vet man ju inte förrän man håller Sitt barn i famnen...
Ni kunde ju lika gärna ha stångat er panna blodig på inseminationsförsök som med IVF. Ni kanske rentav hade haft större sannolikhet till framgång med IVF eftersom de väljer ut de bästa embryona för återföring - med insemination kanske du inte har de bästa äggen som befruktas och får göra fler försök (i teorin skulle det kunna se ut så). Det vet vi förstås inte. Du väljer din egen sanning, verkar det som.
Vi gjorde ICSI. Fick två barn på tre försök. Jag är väldigt tacksam för dem - kanske har de fått ärva saker från pappan *på riktigt*, som hans lugna personlighetsdrag och hans riktigt höga intelligens. -
Gina43 skrev 2016-08-06 12:53:08 följande:Fast om det genetiska inte spelar roll, varför håller du så hårt på argumentet om "inte meningen" (av naturen) att få barn? Menar du att man inte bör föra vidare ev infertilitet? Förstår inte logiken.
Ni kunde ju lika gärna ha stångat er panna blodig på inseminationsförsök som med IVF. Ni kanske rentav hade haft större sannolikhet till framgång med IVF eftersom de väljer ut de bästa embryona för återföring - med insemination kanske du inte har de bästa äggen som befruktas och får göra fler försök (i teorin skulle det kunna se ut så). Det vet vi förstås inte. Du väljer din egen sanning, verkar det som.
Vi gjorde ICSI. Fick två barn på tre försök. Jag är väldigt tacksam för dem - kanske har de fått ärva saker från pappan *på riktigt*, som hans lugna personlighetsdrag och hans riktigt höga intelligens.Jag tror att (om jag kommer ihåg rätt) i "Janes" fall så var det hennes man vars spermier som krånglade och hennes ägg och möjlighet att vara gravid var helt okej. Och att hon och hennes man då resonerade att de skulle hitta en spermadonator och inseminera henne för de tänkte att om mannens spermier inte skulle resultera i ett barn av sig självt så kanske det var av en bra anledning. Det hade kanske kunnat gå bra ändå, men tror Jane bara syftade på att de inte ens ville prova eller ta den risken eller den (möjligen) långa fighten. Att det genetiska inte spelade roll på det sättet att det var inte det viktigaste att det var just hans spermier (eller hennes ägg om situationen hade vart omvänd), utan att de fick ett barn och att hon tycker synd de som inte kan släppa att det måste vara en kombination av bådas ägg/sperma och därav fortsätter gång på gång med IVF.Gina43 skrev 2016-08-06 12:40:54 följande:Fast naturen är i stora drag satt ur spel av människan så ditt argument om "inte meningen med biologiska barn" faller ganska lätt (såvida det inte vilar på religiös grund). Att din man inte är fertil kan bero på gifter som han utsatts för som foster och som barn? Anser du på samma vis att man inte ska underlätta för handikappade och exempelvis synskadade, de som fått sina nedsättningar av naturen? Är det meningen att man inte ska kunna se borde man väl inte heller få hjälp att se? "Naturen" har ju givit dem dålig syn och med rätta borde de ju leva ett liv därefter?
Ursäkta, men jag tycker att argumentet är ren idioti.
Jag tror inte argumentet var att på något sätt nedvärdera handikappade, och är ju en viss skillnad på att underlätta för handikappade än att välja bort att få ett barn med svåra handikapp. Den första bör vara helt självklart medan den andra är ett val varje par måste få göra själva. De är alltså inte jämförbara. -
Om man nu inte bryr sig om biologiska barn eftersom man tolkar det som att "det är naturens sätt att säga att man inte ska ha barn" känns det inte heller som att man borde behöva bry sig om att göra en utredning för att kolla vad som är fel och hur det skulle avhjälpas. Tycker det är ganska motsägelsefullt av personen som skrev.blairw skrev 2016-08-07 17:50:11 följande:Jag tror att (om jag kommer ihåg rätt) i "Janes" fall så var det hennes man vars spermier som krånglade och hennes ägg och möjlighet att vara gravid var helt okej. Och att hon och hennes man då resonerade att de skulle hitta en spermadonator och inseminera henne för de tänkte att om mannens spermier inte skulle resultera i ett barn av sig självt så kanske det var av en bra anledning. Det hade kanske kunnat gå bra ändå, men tror Jane bara syftade på att de inte ens ville prova eller ta den risken eller den (möjligen) långa fighten. Att det genetiska inte spelade roll på det sättet att det var inte det viktigaste att det var just hans spermier (eller hennes ägg om situationen hade vart omvänd), utan att de fick ett barn och att hon tycker synd de som inte kan släppa att det måste vara en kombination av bådas ägg/sperma och därav fortsätter gång på gång med IVF.
Jag tror inte argumentet var att på något sätt nedvärdera handikappade, och är ju en viss skillnad på att underlätta för handikappade än att välja bort att få ett barn med svåra handikapp. Den första bör vara helt självklart medan den andra är ett val varje par måste få göra själva. De är alltså inte jämförbara. -
Varför inte? Om det går att få biologiska barn är det oftast en lättare och snabbare process än att t.ex. adoptera. Likaså kan det var en lättare och snabbare process att använda donerad sperma eller donerade ägg än att adoptera. Att man då gör en utredning är väl inte konstigt för att (1) ta reda på om något ens är fel. Det kan ta olika lång tid att bli gravid, men många gör en utredning efter över ett år för att ta reda på om det bara går trögt och man kan fortsätta försöka eller om det är något som står till. Och (2) om det nu är något problem så vill man väl (behöver) veta om det är problem med spermierna, äggen, kombinationen eller vad det nu är, för att kunna utvärdera om det bästa alternativet vore en äggdonation, spermadonation, donation av båda eller adoption.Anonym (kanske) skrev 2016-08-07 20:30:31 följande:Om man nu inte bryr sig om biologiska barn eftersom man tolkar det som att "det är naturens sätt att säga att man inte ska ha barn" känns det inte heller som att man borde behöva bry sig om att göra en utredning för att kolla vad som är fel och hur det skulle avhjälpas. Tycker det är ganska motsägelsefullt av personen som skrev.
