lämna om partner ej kan få barn?

Vi har pratat igenom det men har lite tillitsproblem för tillfället som vi jobbar på, så vi väntar med att börja försöka tills det är löst :)

Tack för svaret, jag brukar försöka tänka så men är lite rädd att det ska bli en lång och smärtsam process innan jag blir gravid. Man har ju hört om män som inte orkar med den processen.

Tack för trösten!

Men säg att det var du som inte kunde få barn eller gå igenom en graviditet, skulle du fortfarande ha samma inställning? Skulle du fortfarande vara inställd på att adoption inte är ett alternativ? Har full förståelse att folk vill ha biologiska barn och försöker med det först, men har som sagt mycket svårt att förstå att man lämnar sin partner för att denne inte kan få biologiska barn. 

Nej, alla "får" inte adoptera, men av de som inte "får" adoptera så är majoriteten de som med sannolikhet redan skulle ha svårt eller omöjligt att skaffa egna biologiska barn oavsett. Tänker väl då kanske främst på åldersskäl, sjukdomar som gör det svårt att få barn, homosexuella osv. Det jag menar på är att dessa går nog in ett förhållande medvetandes att det kan blir svårt att få biologiska barn samt att adoptera, så då är inte TS frågan lika relevant.

En adoption kan ta lång tid, absolut. Men kan ju också ta himla lång tid att gå ifrån sin partner och hitta någon ny  man kan tänka sig leva med och skaffa barn med. De som får stora barn när de adopterar har gjort det valet själv, för när man går igenom processen får man bestämma sig i vilka åldrar man kan tänka sig ett barn. Att adopterade barn kan ha psykiska problem känns som ett krasst argument till att lämna en partner som inte kan få biologiska barn, finns ju ingen garanti att ett biologiskt inte får psykiska problem och att ett adopterat barn skulle ha det är ju inte en regel. 

Är nog ingen som motsätter sig att adoption har sin problem och mörka sidor, speciellt för barnen och familjerna som adopterar bort. Men jag har svårt att tro att de som säger att de skulle lämna sin partner om denne inte kunde få biologiska barn, inte ser adoption som ett alternativ pga att det finns baksidor. Man gör det för att man prioriterar ett biologiskt barn framför att ha ett barn med sin partner. Och det är väl helt fine. Men då kan man väl lika gärna (om man är kvinna iallafall) skaffa barn själv om det är så viktigt att det är ditt biologiskt, eftersom det tydligen är viktigare än en partnerrelation och den andra föräldern.

Jag hade förstått om en man som längtade efter barn valde bort mig ja om det visade sig att jag inte kunde eller absolut inte ville få barn.

Btw är det okej för dig att vi inte har samma åsikt eller?

Ja, kanske. Alla här förutsätter att det är så himla enkelt att "om man inte kan få biologiska barn kan skaffa barn på annat sätt". Men nej, det är inte allt så enkelt och självklart att det går på annat sätt. När jag träffade min nuvarande sambo var han 36 år. Vi var tillsammans ett par år innan vi flyttade ihop och ville då försöka få barn så fort det gick. När det inte gick skulle då utredning göras och han hade lågt antal spermier. Så det blev till att försöka med IVF. IVF fungerar dessvärre inte alltid så vi fick försöka med flera rundor innan vi till slut fick vårt efterlängtade älskade barn. Då vi blev gravida hade han hunnit fylla 40 år, 41 år när vårt barn äntligen föddes. Vi var inte helt klara med våra egna försök att få biologiska barn för att bara enkelvändigt göra en adoptionsansökan, och tiden tickar ju iväg för alla. Man får inte vara för gammal när man lämnar in ansökan om adoption. De allra flesta länder har också krav på äktenskap och vi är faktiskt inte gifta. Visst hade vi kunnat gifta oss för sakens skull för att uppfylla vissa krav, men det hade ju inte spelat så stor roll ändå eftersom de flesta länder har krav på att man ska ha varit gifta ett visst antal år. Och de åren hade vi ju inte hunnit "tjäna in" innan han skulle ha blivit för gammal ändå. En del länder har också krav på max åldersskillnad och vi har en åldersskillnad på 8 år, så där försvinner också flera länder som alternativ.

Så visst, hade vi inte fått biologiska barn hade vi faktiskt inte fått lov att adoptera. Det är inte alls så himla enkelt att "bara" gå och adoptera som många här verkar tro. Så under våra försök fick man försöka tänka om det skulle gå att leva utan barn alls. Jag kunde inte välja nånting i stunden, utan det valet skulle i så fall få komma efter att vi kände att alla försök var uttömda, att man inte orkade mer. Jag är väldigt glad att det funkade så att jag i slutändan slapp göra valet.

Detta är ju ett diskussionsforum, så därav diskuterar man ju åsikter och tankar. Om det skulle stanna vid "vi har olika åsikter" så är det ju inte ens någon poäng med att skapa trådar, skriva inlägg osv. 

Jag kan inte förstå resonemanget bakom de som säger ja, för att för mig och min relation är det självklar att vi möter sådana problem tillsammans och inte lämnar varandra. Som någon annan skrev, i nöd och lust heter det ju liksom. Så därför när ni som skriver ja skriver olika argument för det så kommer jag ju såklart bemöta de argumenten i syfte att gräva djupare iom att jag tycker detta är intressant och något jag inte kan förstå. Så det handlar ju inte huruvida det är okej att vi har olika åsiker, vi är ju är för att diskutera de

Jag har valt att vara barnfri och sterilisera mig så för mig spelar det ingen roll alls om min partner är steril eller inte :)

Jag har ett barn från en tidigare relation och även om jag gärna vill ha fler hade jag nog inte lämnat min partner för det. Hade det däremot varit så att jag skulle bli helt barnlös så kanske... 

Nej inte om han gått med på att vi typ inseminerat med annans spermier, adoption eller annat alt

JA, jag hade lämnat om han inte ville få barn eller prova andra alternativ. Det är en otrolig skillnad mellan att inte kunna och att inte vilja. Och jag tycker ärligt talat att lämnar man en partner därför att den inte kan få barn, även om han/hon vill ha barn - då älskar man inte sin partner. Jag skulle bli fruktansvärt ledsen om min partner valde att lämna mig för att jag inte kan få barn, även om det är min högsta önskan att få biologiska barn.

Min sambo har barn sedan tidigare och när vi blev tillsammans så var jag väldigt orolig för att han inte skulle vilja ha fler. För i så fall hade jag lämnat honom, men det hade jag gjort direkt i så fall, inte väntat tre år och SEDAN lämnat. Jag vill ha egna barn på ett eller annat sätt, fine om han inte KAN, det kan han inte rå för. 

Nu var det jag som hade PCO och hade inte ägglossning. Men efter att ha fått hjälp till ägglossning så sitter jag här nu gravid med tvillingar. <3