lämna om partner ej kan få barn?

Absolut inte. Den kärlek jag hyser till den mannen och all den glädje han skänker mig uppväger barnlösheten i så fall. Då får vi helt enkelt prioritera annorlunda i livet och njuta av de möjligheter man har utan barn.  

Det låter lite som att han ser dig som en avelsmaskin. Jag hade aldrig i hela mitt liv riskerat min partners liv och hälsa bara för ett potentiellt barn. 
Hur kommer du göra i fortsättningen? vill du leva med någon som är beredd att riskera ditt liv? 

Det kan du omöjligt veta. Jag har haft flera MF, men blivit gravid spontant. Och under dessa perioder av MF har både jag och min man varit säkra - inga donationer, det skulle verkligen inte vara något för oss. Om det vore så lätt, då skulle inte reproduktionscentrumen vara så om sig & kring sig om de som donerar/mottar celler. Varför måste man vara för donation? Min väninna har donatorbarn, jag tycker det är sorgligt att halva biologin är borta. För OSS är biologi viktigt.

Jag hade inte heller försökt skaffa fler barn om jag varit i din sits, både för min egen skull och för mina tidigare barns skull. Men däremot kan du ju försöka förstå att han vill ha egna biologiska barn, och att det är viktigt för honom. 
I hans sits så hade jag inte tjatat på dig att riskera livet för fler barn, men jag hade gjort slut och gått vidare och skaffat de barn jag så gärna ville ha. 
Du i din tur kan träffa en man som redan är klar med barn biten.

Känner ingen aggression i mig när jag skriver, däremot en massa fundersamhet då jag inte kan förstå resonemanget. För mig är det otänkbart att ett biologiskt barn skulle vara viktigare än vem jag skaffar barn med. Men jag tror också det kan bero på vilket slags förhållande man har, helt ärligt. För mig har jag och min sambo ett fantastiskt förhållande och jag prioriterar det hundra gånger över att vi kan få biologiska barn. För mig är det viktigare att om jag ska ha barn så har jag det med honom, för han är min partner genom vått och torrt och den jag vill uppfostra ett barn med. Vi är helt kompatibla på alla plan och den viktigaste personen i för varandra. Men, jag inser också att alla inte har sådana förhållanden. Om man känner att det är lättare att gå ut och hitta en ny partner än att ha icke biologiska barn (någon som skrev "bra män finns det fler av" t.ex.) så har man nog inte en lika relation som vi som inte skulle lämna vår partner har. Det är inte att säga att relationen är direkt dålig, kan säkert vara en jättebra relation, men inte lika viktig och nära. Detta kommer säkert provocera er allihop som skriver att ni skulle lämna er partner, men det är det enda scenariot där biologiskt barn prioriteras över din faktiska partner. 

Alternativt så ser vi helt olika på föräldraskap. Jag vill skaffa barn med en person jag byggt upp en djup och nära relation med, antar att det är fallet för de flesta? Så visst, även om du och din partner säger till varandra under de två första åren i ett förhållande "om du inte kan så kommer jag lämna dig", skulle jag inte förstå resonemanget. Varför då investera 6 år till i förhållandet? Isåfall kolla din fertilitet innan du gå in i ett förhållande och be att de gör det i början av förhållandet. För om det viktigare med biologiskt barn än själva relationen, men du ändå vill ha ett djupt förhållande med den du skaffar barn - då om han nu inte hade kunnat ge dig barn så har du ju "slösat" 8 år på att bygga upp denna relation bara för att lämna den och starta om på nytt? Men, om varken partnern är viktigare än ett biologiskt barn, eller att ha en djup och nära relation innan ni skaffar barn är viktigare än ett biologiskt barn, ptja - det är väl då jag kan se hur någon skulle göra de valen. 

Igen, kan folk under diskussioner sluta tjata om att "respektera andra" och "inse att folk har olika åsikter". Detta är ett diskussionsforum, vi är här för att diskutera olika synsätt och åsikter just pga att vi inser att folk har olika åsikter. Om det inte är din grej så kanske hitta en annan hobby? Och ja - man kan respektera andra utan att för den sakens skull respektera deras åsikt. En åsikt är aldrig rätt eller fel, men alla åsikter är inte lika mycket värda eller har lika mycket basis i fakta. Nu är ju detta en ren känsloåsikt, så fakta spelar inte lika mycket roll, men det kvarstår att en åsikt kan vara vrickad. Med det sagt, betyder det inte att du inte respekterar människan bakom.

Jag berättade för min sambo om den här tråden och hur somliga skulle lämna sina partners om de riskerar att inte få några barn genom att stanna. Han ifrågasatte hur mycket deras partner egentligen betyder och kom fram till "förmodligen alldeles för lite". 
Han tillade: det är väl inte det icke befintliga barnet man blir förälskad i från början utan en levande människa med allt vad det innebär. Man lovar inte varandra i nöd och lust om man inte tänker stanna när det är nöd.

 

 

 

 

Nej det hade jag inte. Barn är visserligen viktigt för mig och även för honom, men vi har under våra snart 13 år tillsammans hunnit diskutera det mesta gällande barn och både jag och min sambo är öppna för alternativen som finns idag. Nu har det visat sig vara lite bekymmersamt med att få biologiska barn och vi har även diskuterat alternativet att leva ett liv utan barn trots att det är väldigt efterlängtat och viktigt för oss.

Skulle vi vara i din situation TS så hade vi inte tvekat på adoption. Det hade varit ett självklart val förutom barnlöshet d.v.s. Om min sambo däremot inte hade varit öppen för förslag hade jag nog funderat på att lämna. 

Både och. Adoption eller donation t ex är inte för alla och det avgörs inte av hur mycket man älskar sin partner.

Det är inget unikt för just barnfrågan egentligen, att man trots att man älskar sin partner kan välja att lämna relationen för att man i den inte kan leva det liv man vill utan saknar en stor pusselbit. Den saknaden är inte tvunget mindre och lättare att bära för att det handlar om oförmåga snarare än ovilja.

Min man blev lämnad av sin ex-fru för att han inte kunde få barn på naturlig väg. Det krossade honom fullständigt. Han blev svårt deprimerad och kände sig värdelös under en lång tid efter det.

Idag väntar vi vårt första barn, som har kommit till via IVF. Både han och jag är så klart överlyckliga! Men jag har aldrig lämnat honom om det hade visat sig att han inte kunde bli biologisk pappa.

Trist utveckling i denna tråd.

Tycker det är synd att folk inte kan nöja sig att svara på frågan i TS utan prompt måste sätta sig till doms över andra och kalla deras känslor och åsikter för äckliga och sjuka och påpeka att de inte älskar sin partner tillräckligt.

Kanske är det så att de inte har samma starka band till sin partner som ni, var då glad över det ni har. Ingen har bett er vara domare över andras relationer.

Eller så har de en precis likadan relation som ni men bara en starkare längtan efter detta än ni har. Man är olika, helt enkelt.