lämna om partner ej kan få barn?

I mitt svar bortser jag från möjligheten att kunna skaffa barn genom adoption eller på annat sätt. Utan jag tolkar frågan om kärleken till min partner är större än min längtan efter ett barn.

Jag skulle inte lämna min man som jag älskar, för att han inte kunde bli pappa. Men jag kan omöjligt veta vad det skulle göra med vårt förhållande på längre sikt.

Skulle jag kunna klara av att leva med min barnlängtan, utan att det skulle få konsekvenser för vårt förhållande? Skulle min man klara av att leva med att jag valde bort barn för hans skull?  Vem vet!

Jag skulle se det som att barnet du väntar är äggdonatorns. Skulle jag få barn med ÄD, då skulle et vara en annan kvinnas barn jag bär, typ surrogat. Och var det mannens spermier är det ju de som får barn ihop. Skulle det vara mina ägg, men en spermiedonation, det skulle vara att få barn med en främling! Fullkomligt otänkbart. 

Jag upplever att människor som får barn med ÄD/SD/ED osv anpassar sina känslor efter förutsättningarna. För dig är det ditt barn, medan en som får barn med surrogat aldrig skulle se bäraren som en mamma. Hänger du med? OT, kanske. 

Som barnlös hade jag resonerat såhär:
Om han INTE KAN få barn - nej då hade jag inte lämnat.

Om han INTE VILL få barn, varken biologiska, donation eller adoption - ja då hade jag inte varit kvar.

Nu har jag två barn och vill inte ha fler. Skulle jag skilja mig och träffa någon som inte har barn kommer jag att vara öppen med det och ha full förståelse för att människan vill lämna förhållandet.

Skillnaden mellan att partnern inte KAN få barn och inte VILL få barn behöver inte ha den avgörande skillnad för ens egen acceptans av ett liv utan barn som man gärna vill tro. Jag menar att man absolut kan älska sin partner trots att dennes oförmåga att bli förälder gör att man känner att man inte kan leva det liv man vill leva och därför försöker finna möjlighet till det livet med någon annan.

Du menar att man lämnar för att partnern inte kan få biologiska barn även om möjligheten till adoption eller donation finns?

Jag och min partner kan få barn. Men om vi INTE hade kunnat få barn (dvs inte ens genom IVF eller andra hjälpmetoder) och det skulle innebära att vi skulle behöva adoptera så hade vi gått skilda vägar. Vi har varit tillsammans i 8 år (jag är 25 nu så i stort sett hela mitt vuxna liv och jag skulle självklart bli helt förkrossad).

Detta gäller dock åt båda håller. Hade det varit han som inte kunde få barn så hade jag lämnat honom, men jag hade även lämnat honom om det var jag som inte kunde få barn. Hans barnlängtan har alltid varit stor och en otroligt viktig del i hans framtidsplaner och jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag indirekt tvingade honom till att inte få uppfylla sin dröm.

Jag får ont i magen när jag fantiserar om sådana scenarion och all cred till de som väljer att stanna ihop och skaffa barn på annat sätt.

Gud vad aggressiv du verkar vara. Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år och jag är för närvarande gravid med vårt biologiska barn. Men jag har uttryckligen sagt till min sambo redan när vi bara hade varit tillsammans i två år att jag skulle lämna om han inte kunde och han sa detsamma till mig.

Varken jag eller han har tagit illa upp av det? Det handlar ju inte om huruvida man ska skaffa ett playstation eller inte, det handlar om ett biologiskt BARN. Jag hade inte kunnat leva utan att få känna av en graviditet. Detta är ingen ytlig sak, det är biologi för de flesta.

Likväl har jag en förståelse för att han skulle lämna mig om jag inte kunde. Jag skulle tycka att det var konstigt om han INTE lämnade mig med tanke på att jag vet hur viktigt och vilken dröm det är för han. Jag skulle må dåligt om han INTE lämnade mig då.

Du behöver växa upp och inse att alla människor har olika prioriteringar i livet och att det inte grundar sig i någon känslokallhet eller liknande. Respektera andra.

Om jag inte redan hade haft ett eget barn skulle jag förmodligen lämnat min partnet om han antingen inte kunde eller vill skaffa barn. Min längtan efter ett biologiskt barn skulle nog vägt tyngre än kärleken till en man oavett anledning. Nu när jag redan har ett biologiskt barn spelar det mindre roll. Det kvittar för mig om det över huvudtaget blir fler barn. Och ännu mindre om det skulle i så fall skulle bli fler biologiska eller adopterade barn.

Ge det lite mer tid då innan ni börjar. Och förbered honom på att det kan krångla, men inte nödvändigtvis måste det. De det oftast tar längst tid för är de med dålig äggkvalitet och upprepade missfall-jag tillhörde båda grupperna. Lycka till när det än blir!  

Donatorerna har gett bort varsin könscell och inte ett barn-hur kan då barnet vara deras? Rent genetiskt ja, då har barnet sitt ursprung hos dem, men aldrig biologiskt eller juridiskt.

Det märks att du aldrig behövs kämpa i likhet med oss. Då hade du vetat att det finns inga känslor att anpassa. Man vill ha ett barn och vilket som helst till slut och då blir man överlycklig när man väl blir gravid och vill bara dö de gånger man inte får behålla barnet. När man får se sitt barn på UL första gången känner lyckan inga gränser!