Anonym (winkie) skrev 2018-12-17 16:17:12 följande:
Jag har lärt känna en av mina kollegor mer och mer sista tiden. Han är singel och lite yngre än mig, och är jätteflirtig. Jag vet inte om jag är särskilt utvald eftersom han är väldigt trevlig och glad mot alla, och sprider glädje med sina skämt och så.
Men det känns som att han drar sig mer och mer till mig. Han sätter sig bredvid mig på möten, slår sig ner vid fikabordet om jag sitter där men inte annars...Vi hade en aw och pratade väldigt mycket häromveckan t.ex. Så mycket att jag kände att det kanske såg illa ut utifrån eftersom jag är gift och har barn. Han följde med till baren, satte sig med mig igen, kom och anslöt till mitt nya samtalsgäng när jag manövrerat bort mig själv från "oss".
När vi sedan gick vidare satte han sig med mig igen och vi fortsatte vårt snack om allt och inget. Då kändes det mer ok eftersom det bara var han och jag och en annan kollega och hans kompisar med. Han är liksom inte obehagligt efterhängsen på något sätt utan verkar bara uppskatta mitt sällskap. Jag gillar ju honom oxå, men tänker att man måste liksom sköta det med lite stil.
Så idag så har det fortsatt. Jag har läst på lite om flirtsignaler och han gör verkligen allt: Ler stort, skämtar, har ett öppet kroppsspråk, ser en noga i ögonen när vi pratar, lyssnar på vad man säger, är hjälpsam osv osv. Jag är såklart glad och skojar tillbaka och jag gillar uppmärksamheten. Samtidigt undrar jag lite om det kan ses som opassande av andra, t.ex min andra kollega som ser oss interagera ganska mycket. Det måste ju vara helt uppenbart att vi flirtar med varandra för honom.
Jag vill liksom visa att jag uppskattar min flirtande kollega och ge honom självförtroende i att han är attraktiv och verkar vara en jättehärlig person. Men jag vill ju samtidigt inte att han ska tro att jag är intresserad eller få känslor för mig. Han vet ju att jag är gift.
Vad tycker ni om situationen? Kan jag fortsätta flirta för att det är kul eller kan det ses som taskigt eller opassande?
På vilket sätt är ni olika personlighetstyper? Vad för er nära och vad för er långt ifrån varandra? När blev det solklart för dig att ni är olika?
Var det när den här kollegan kom in i bilden eller har du känt så tidigare? En osäkerhet och panikkänslor inför att dela en fortsatt framtid med din man? Du skriver:
"Jag kan känna panik inför att leva i den här situationen som den är nu, resten av livet. Tror jag skall försöka leta upp en terapeut som kan få mig att reda ut ordentligt vad jag vill och hur jag ska komma vidare antingen i relationen eller på egen hand."
Jag tror att många kan känna igen sig i dina tankar. Det låter klokt att kontakta en terapeut som du kan känna dig trygg tillsammans med och att du i terapi tar reda på mer om dina önskningar och behov.
Jag tänker att du kanske ska börja där, med dig själv, för att sedan kanske gå i ytterligare terapi i form av parterapi och familjerådgivning ihop med din man.
Sen när jag läser om din kollega och om vad du skriver om honom:
"Jag har läst på lite om flirtsignaler och han gör verkligen allt: Ler stort, skämtar, har ett öppet kroppsspråk, ser en noga i ögonen när vi pratar, lyssnar på vad man säger, är hjälpsam osv osv.
Jag är såklart glad och skojar tillbaka och jag gillar uppmärksamheten. Samtidigt undrar jag lite om det kan ses som opassande av andra, t.ex min andra kollega som ser oss interagera ganska mycket. Det måste ju vara helt uppenbart att vi flirtar med varandra för honom.
Jag vill liksom visa att jag uppskattar min flirtande kollega och ge honom självförtroende i att han är attraktiv och verkar vara en jättehärlig person. Men jag vill ju samtidigt inte att han ska tro att jag är intresserad eller få känslor för mig. Han vet ju att jag är gift."
Här tänker jag att det låter som att du är attraherad av honom. Att ni flörtar och det finns något mellan er.
Att du känner något för honom men att du blir rädd och börjar tänka på att du är gift. Eller på vad dina kollegor ska tänka om de ser. Du förflyttar kanske som jag ser det (utan att döma dig - för jag vet själv hur allt känns som du beskriver i tråden fast ur ett annat håll) bort från dig själv.
Samtidigt som du brottas med inre tankar på att du får panik inför att leva i situationen som den är nu resten av livet med din man.
Jag förstår din förvirring kring dina val och inför det faktum att du är gift. Det är komplicerat.
Jag avläser iallafall som att du både vill och inte vill ha den här kollegan nära dig? När du inte vill är det för att du är rädd vad andra ska tycka och att du kanske får dåligt samvete för att du är gift? Hur känner du i kroppen? Oftast så vet hjärtat svaret men en är rädd för att lyssna på det.
Jag gav i början mina tankar på tips. Där skrev jag om att det låter klokt att gå i terapi hos en bra terapeut
som du känner dig trygg med och har förtroende för. Att du börjar där. Med dig själv. Det skriver jag igen för jag tror det kan hjälpa dig.
Oavsett vilka beslut du kommer fram till - så önskar jag dig allt gott och att du kommer fram till en bra lösning och lyssnar på vad ditt hjärta vill.
God jul
