Hur vet man att man hittat den rätta?

Hejsan!

Jag var tillsammans med en kille i fyra år. I början var vi ju störtkära så klart men efter ett tag var vi mer som kompisar som bodde ihop. Det var trevligt och man visste var man hade varandra men egentligen hade vi inte så roligt ihop. "Man vet ju vad man har..." var nog den devis jag levde efter ganska länge. Och inte är det helt kul och lätt att bryta upp heller, när inget egentligen är fel men man ändå känner innerst inne att det här är nog inte den kille jag vill dela resten av livet med och skaffa barn med.

Sedan träffade jag HONOM och föll handlöst. Vi passade varandra som hand i handske och jag bara visste är det här "den rätte". Gjorde slut med min dåvarande under ganska otrevliga former. Jag och "den rätte" har nu varit tillsammans i snart 9 år och har en liten dotter tillsammans. Självklart är vi inte nykära längre men jag vet fortfarande att det är honom jag vill dela resten av livet med.

Om du tvivlar vet du kanske svaret själv? Jag visste nog svaret men behövde en anledning att bryta mig loss och gå vidare.

LYCKA TILL

Sea star

Det där med att reta sig på och fokusera på hans felaktiga sidor känner jag igen. Jag fungerar så också. Skulle du kunna tänka dig hela tiden att "är detta något jag kan leva med?". "Är det så farligt?". Kan du lära dig att acceptera hans mindre attraktiva sidor och helt enkelt tänka igenom dina egna mindre bra sidor och fokusera på dom? Med de menar jag att då kanske hans mindre bra egenskaper inte är så farliga ändå.

Det enda du måste veta, tycker jag, är att om du kan leva med detta så go for it. Samtidigt behöver du ju inte ta beslut nu utan låta tiden ha sin gång. Men jag tror att du måste rannsaka dig själv lite grann. Är det ett sätt för dig att dra dig ur, utan att du ens vet om det? Är du rädd för att fastna i något du inte kan ta dig ur? Är du rädd för en långvarig relation när passionen träder tillbaka?

Fy fasen vad sånt här är svårt, men jag känner så väl igen mig...

Jag kände i hjärtat att det var rätt när jag träffade min man. För mig är det viktigt att känna sig trygg och bekväm om man säger så. Jag undrade oxå innan jag träffade min man hur det skulle kännas med den rätte, men det bara kändes rätt när man väl träffat den rätte. Lite svårt att förklara. Hoppas att du förstår ändå. Lycka till...

Kan det vara så också att om du är tveksam till att han verkligen är den rätte... ja, då är han nog inte det. Enligt resterande inlägg här så kände de rätt in i hjärtat att detta är Han! Det känner du inte numera.... jag vet inte. Jag hade nog låtit tiden ha sin gång ett tag till.

Tuusen tack för era snabba svar, uppskattar det jättemycket. Kan inte låta bli att förundras över vilken resurs alla forumdeltagare på fl är. Den hjälpsamhet som finns här är rätt makalös ändå.

Anonym,
Jo, det var verkligen så jag kände när jag träffade honom. Vissa saker störde mig lite, men det var ju oväsentligt. Allt kändes så himla bra tills för bara några veckor sedan och jag vet inte vad det kan ha varit som gjorde att det kändes annorlunda.

Jag borde nog förtydliga vad det är hos honom jag stör mig på för jag tror att det kan ha att göra med varför jag har tacklat av lite. Jag är en rätt varm och kramig person och är jag tillsammans med någon så vill jag gärna visa mina känslor för honom med pussar, söta ord och sådana saker som man bara gör med sin pojkvän.
Han å sin sida är lite mer reserverad, vill inte pussas i tid och otid, overöser mig inte med komplimanger. Inte heller känsn det som om han vill småprata med mig, han frågar mig sällan om hur min dag har varit och det är sällan följdfrågor när jag har berättat något.
Kort sagt, jag känner mig inte så speciell i hans ögon. Däremot är jag i princip säker på att han menar det när han säger att han älskar mig.

Jag har naturligtvis försökt att prata om detta flera gånger men han sluter sig som en mussla (typiskt killar, jag blir galen). Han är verkligen inte mycket för att öppna sig, eller ens diskutera saker som rör oss. Jag är lite trött på att anpassa mig, men männsikor är ju olika så ett visst mått av anpassning krävs ju.

Så du har ju rätt i det du säger Birgitta2, jag måste fråga mig själv om jag kan leva med detta. Hur i helsike vet man det? Rannsakan, jo jag tackar jag. Hur gör man det? Jisses, du har rätt i allt du säger.

Sorry att det blev så långt

Hej

Jag tror att när man hittar rätt så vet man bara det. Jag är inte längre stört kär i min man men jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.

Älskar honom men på kanske ett annat sätt än i början.

Lycka till!

Hej

Jag tror att man ska ge det lite tid! Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 5år, jag älskar honom och vet att han är den rätte för mig...
Men det krävdes en rejäl svacka och en enorm kris för att jag skulle förstå det!
Jag tvivlade på mina känslor för honom om, fokuserade på hans sidor som jag gillar mindre men jag bestämde mig för att inte ge upp, jag pratade med min bästa vän och min mamma. Jag pratade också med min sambo och kom överens om att vårt förhållande var värt att satsa på, jag kände att det var inte värt att kasta in handduken för tidigt! Många ger upp för lätt idag!

Det kan vara så att ni bara är påväg in i en ny fas i ert förhållande, ge det lite tid och lita på din magkänsla!

Lycka till!

TS: Min sambo är inte heller lika kramig och varm som jag, men när jag berättade att jag var påväg att tappa mina känslor pga att jag inte visste om han verkligen älskade mig så blev det bättre! Men jag kommer kunna leva med det, han är ju perfekt på alla andra sätt!
Jag påminner honom om att ge mig pussar och en komplimang om dagen, om det än bara är att maten jag lagat är god!

man vet att man hittat honom när man sett hans värsta sida och ändå vill vakna med honom

kärlek handlar egentligen inte så mkt om att leva med varandras goda sidor...utan att kunna bortse från och acceptera varandras sämre sidor

för alla har såna...och det är inget som ska filas bort(för då älskar man inte varandra)

i nöd och lust heter det ju...(och märk väl de har lagt nöden först för det är i nöden som kärleken sätts på prov inte i lustan )

Diwa: Oj, vad bra sagt... precis så är det ju! Man får inte ge upp så lätt... kärleken går ju upp och ner!