Hej, jag har precis läst den boken, och plötsligt börjar jag omvärdera massor av saker.
Men en del saker har jag riktigt svårt för, som:
-Att man inte ska berömma barnet
-Att det är bättre att svara "För att jag säger det" än att ge en förklaring när man förbjudit något.
Är det nån annan som funderat på samma saker?
Att man inte ska berömma på ett sät som ger barnet prestationsångest, tycker jag säger sig själv. Man ska se barnet inte bara dess handlingar.
Lagom är bäst.
Jag tror snarare att får ett barn inte beröm så får barnet prestationsångest o gör allt för att få bekräftelse att det duger och gör bra saker!
Nja funderat på och funderat på... Det är klart att det är svårt att inte berömma. Och visst gör jag det ibland! Men poängen är att man inte ska berömma så mycket att barnet känner att dess enda värde ligger i var han/hon åstadkommer.
Och "För att jag säger det" betyder ju bara att föräldern tar ansvar för beslutet istället för att förklara för barnet och låta barnet vara delaktig.
JJ menar ju att barn alltid vet vad de har lust med men inte vad de har behöv av. Och det är där vi vuxna måste vara medvetna om vår roll. Vi måste ta ansvaret ifrån dem!
De ska få fatta beslut över sin egen integritet (men nå, jag låter INTE min dotter bestämma läggdags!) men de ska inte behöva ta de beslut som vi vuxna MÅSTE fatta. Alltså de beslut de inte är kapabla att fatta.
Så jag tycker att just den frasen "För att jag säger det" är rätt bra när barnet tex vill hoppa i soffan, klättra ut genom fönstret, hänga sig i takkronan osv...
Jag tycker att många förvirrar små barn genom långa, förklarande utläggningar. Små barn blir ofta förvirrade och förstår inte logiken i långa förklaringar.
Jag använder själv: För att jag säger så/För att det är så.
Men att inte berömma? Skulle vara jättesvårt.Man kan väl berömma annat än handlingar? Egenskaper kan väl berömmas?
Jo, men berömma var väl ok, det var väl SÄTTET man berömde på som kunde bli fel? Han ger ju ett exempel på det, där ett barn åker rutschkana, och vill bli sedd. Men mamman säger nåt om att "vad duktig du är" och barnet blir förvirrad, för barnet har inte ens tänkt i banorna att man kan åka rutschkana bra eller dåligt, barnet ville bara visa ATT det åkte.
Tillägger att jag inte läst boken och kanske därför inte ska tycka så mycket. *L*
Lilla K> Precis, eller: Vad duktig du är som äter upp din mat!
Eller: Vilken jättefin teckning! Istället för: Vad glad jag blir när jag får teckningen av dig, jag förstår att du har väntat på att jafg ska komma hem (el dyl).
Hemma: 
Nja, kanske inte, men å andra sidan får man ju vara nyfiken och fråga hur JJ tänker och menar! Så häng kvar du!
Fast han skrev ju att man inte skulle berömma alls, bara spegla deras känslor, typ "Det ser roligt ut" och "det ser läskigt ut".
Men aldrig säga att det är duktig på något, inte ens om det själv frågar. (Den punkten är iofs inte så viktig, bara svår för mig att förstå.)
Sen tyckte jag att han var lite otydlig i fråga om att få barnet att känna sig värdefullt för den vuxne, eftersom barnet samtidigt aldrig ska behöva ta på sig känslomässigt ansvar. Jag hade gärna ha velat ha mer information om skillnaden.
Fast det är ändå det där med "För att jag säger det" som stör mig mest. Om barnet inte får ett skäl, utan bara lär sig lyda, då är man väl tillbaka på auktoritär fostran, med uppror mot makten och sånt?
Sen tycker jag att han skriver andra saker som är jättebra, till exempel om trotsålder och tonår och sånt. Plus att hans jämställdhetsperspektiv tilltalar mig!
Jag har hört mycket bra om den. Den ligger här bredvid mig, och skall läsas så snart jag får tid.