nästan vuxna barn har svårigheter att acceptera ny partner

så många tårar jag har gråtit denna dag.....

så svårt att göra denna hisotria kort, har försökt men misslyckats så nu skriverj ag om allt, och det får bli så långt eller kort det blir.

den som inte orkar läsa får låta bli. jag behöverbara få ur mig lite av min stora sorg och skriva av mig lite av alla frågor förj ag fattar verkligen inte om detta är normalt o vettigt beteende hos barn som nästan e vuxna...

för 10 år sedan skildes jag o mitt x. det var en process som varat väldigt länge och som inneburit att jag upplevde hur jag krympte o krympte tills nästan inget av mig fanns kvar. men jag var bra på att hålla ihop mig och ingen fattade nog riktigt hur jobbigt jag hade det. frösökte tala med min d v man, men han tyckte bara att vårt enda problem var att jag inte var nöjd..... ingen familjerådgivning skulle tas och inget annat, allt skulle bara rusa på som vanligt.

ochdet gjorde det ända tills jag hadnlöst och ofrörberett blev vansinnigt förälskad i en annan. det finns inget försvar för det, jag öskar att jag inet behövt såra på det viset, men det blev min väg ut ur ett svårt äktenskap.

mina två äldsta blev oerhört arga på mig. de tog helt avstånd fr mig och ville inte ha kontakt öht. jag sörjde så fruktansvärt, det är mitt livs största sorg. än idag har vi en komplicerad relation även fast jag trodde att den ändå var normaliserad. där bedrog jag mig!

Under åren som gått harj ag verkligen försökt rehabilitera mig o mitt hemska svek. relationen till den andre tog slut, och sedan har jag levt ensam. dejtat nån gång, men inte vågat bli seriös med ngn pga rädslan att förlora mina barn på nytt. till saken hör att mitt x verkligen lyckades med sin skuldbeläggelse, jag har känt skuld, och mina nu nästan vuxna har sett mig som slyndabock.

jag har gjort ett antal försök att hitta tillbaka tillmitt x. för barnens skull, för allt det vi trots allt betytt för varandra, för att han trots allt funnits kvar i mitt liv och blivit et stöd i svåra stunder (bl en livshotande sjukdom). men känslorna har aldrig blommat upp igen. jag har känt mig väldigt vankelmodig, undrat om jag är kär i honom fast inte vågar känna det, eller om jag bara är rädd att förlora honom som var min trygghet så länge. men de romantiska känslorna sakna s och jag har det senaste året verligen klargjort det för honom. senast nu i somras var jag oerhört tydlig med var jag står, att jag gärna vill att han skall finnas i mitt liv som vän, men att jag inte ser oss som ett par igen. att jag är tacksamr över att vi kunnat behålla en bra kontakt för barnens skull, men att det såsmåningom kommer att finnas en ny man i mi tt liv.

mina yngsta har hela tiden bott lika mkt hos mig och har därför föhållit sig väldigt annorlunda, för dem är det inget problem att jag dejtat och de vill bara att jag ska ha det bra och vara lycklig.

(jag gråter när jag skriver, det är därfrö det ibland blir lite konstigt stavat...)

nu har det hänt att jag träffat den där mannen som jag verkligen känner att jag vill satsa på och leva med. han är så omtänksam och fin, jag känner mig glad och trygg i mina känslor för honom, jag har äntligen bestämt mig för att VÅGA ta emot kärliek på nytt och därmed släppa in honom i mitt liv. jag har sökt ett bra tillfälle att prata med mitt x och med mina stora, men,,,det finns väl aldrig bra tillfällen....!

Igår hade jag ett telefonsamtal med exet där jag återigen, för säkert 10 onde gången bad att få ett möte med honom för att prata. han sa att han inte vill träffa mig, vi får ta det p telefon. det beror på att jag inte känner att du har de där känslorna förm ig som jag har för dig och att du inte en enda gån g på alla dessa år har sagt tillmig att du saknar mig, att du är intresserad av mig som person och så.... det blir för jobbigt.
jag proteseterade itne utan sa att jag förstod och att jag ville påminna honom om samtalet vi haft i somras där jag förklarade vart jag står osv

han var sorgsen och sa att du får leva ditt liv så lever jag mitt. vi skall givetvis fortsätta att ha den kontakt vi måtste ngående barnen men i övrigt ingen alls....

ok, sa jag, men jag måste också berättta för dig att jag har en man i mitt liv nu....

"JAG VILL INTE VETA!!!"klick!
han la på......

Idag ringde jag min äldsta, ville prata med henne o berätta innan hon pratade med exet.....

först var hon rätt lugn o sa bara
jag har ingen rätt att ha synpunkter, det är ditt liv

jag tänkte: hon har mognat ändå!

ringde hennes syster, samma sak, jag var lättad och skakig.

en timme senare ringer det hos mig och min äldtsa skäller ut mig efter noter o är sårad, arg upprörd, tycker jag har svikit henne, hennes syskon, o mitt x, igen.....

hon har pratat med honomn o han har sagt, tvärtemot vad han sa till mig, att jag gett honm anledning att tro att det skulle bli vi igen.

hon anser att jag gett dem alla det intrycket, och att de alla är såååå besvikna påmig och att jag verkligen sårat dem nu igen.
sen kom alla anklagelser från skilsmässan:
DU GJORDE FEL!!!
DU VAR OTROGEN!!
DU BORDE GÅ TILLBAKA TILL PAPPA!
DU HAR LURAT OSS!

är det normalt att en vuxen dotter reagera så starkt o är så arg o sviken efter så långt tid?
Hur ska jag hantera detta, hur göra för att minimera skadan och såra så lite som möjligt?
Hur möta hennes sorg, som jag ju förstår att hon fortfarande bär på.

jag föreslog samtalsterapi ell dyl för oss båda, för att komma till rätta med vår relation, men det vill hon inte.....

vad ska jag göra????????

gråter o gråter, jag vill inte förlora kontakten med mina stora barn, men jag vill inte heller behöva ge upp min kärlek!

hjälp mig......