Är du skadeglad?

Nja...sådär, inte om nån slår sig eller liknande, men t.e.x när min sambos hörlurar konstant går sönder, vet inte vad han gör med dem, han blir skitsur och jag står och asgarvar och tänker "inte nu igen"

skade glädje är den roligaste glädjen =) men till en viss mån..

jag är skadeglad till en viss gräns...

finns vissa som förtjänar skadeglädjen.... om ni förstår hur jag tänker..

tex nån som seglat på en räkmacka genom hela livet förtjänar verkligen att landa hårt i verkligheten o jag är då den som skrattar först o högst...

nae, men däremot blir jag glad i sånna situtioner som du beskriver, när folk som är storkäftade får truten tilltäppt

Inte om nån ramlar, då blir jag rädd att dom gjort sig illa.
Tycker inte alls att det ser kul ut.

Men det har väl hänt att jag känt skadeglädje, men nu kommer jag inte på nåt bra exempel bara för det.

Det ska till en rätt så stor idiot för att jag ska vara skadeglad, men det har väl hänt i några få situationer att jag varit det under livets gång.

Kan vara skadeglad på ett lite "skämtsamt" sätt när jag har rätt och sambon fel dock

Vid vissa situationer så skrattar man ju inte.
T.ex när jag blev vittne till en motorcyklist som körde in i sidan på en bil..

Killen flög över bilen, mc´n blev skrot.
Han klarade sig utan en endaste skråma!

Då skrattade man inte!

Men vid klumpiga saker och när man sett att personen är okej, då skrattar jag!!!

Jag är så skadegla så jag nästan mår dåligt av de..när någon ramlar eller klantar sig som att slå tån i dammsugaren eller stolsbenet viker jag mig av garv och tårarna bara sprutar.. det sjukaste av allt är att jag är likadan när jag ramlar eller snubblar själv..då kan jag tänka mig hur det såg ut och bara av den anledningen bryta ihop totalt av skratt..

men va gör man...kan ju inte göra mer än att försöka hålla igen det men det är inte alltid så lätt.

Sen kan jag erkänna att jag skrattat n'r de vart jättehalt ute på stan och folk har trillat och rammlat, men dessa slog sig inte nämnvärt, men det såg ordentligt..dumt ut

usch så hemsk jag är ....

En kille i min klass i gymnasiet var jättepopulär och tyckte att han var den coolaste personen av alla, han var bra på idrott, smart, såg bra ut etc. Han var alltid lite nedlåtande mot de som var sämre och verkligen en tävlingsmänniska. En gång var jag på väg till en lektionssal och han kom springande bakom mej och gled förbi med ett enormt självsäkert leende och sade något i stil med att jag inte hade en chans att komma ikapp honom.

Jag småsprang lite efter honom men visste ju också att han skulle komma först. Fast just utanför dörren till klassrummet så halkade han på ett väldigt snopet sätt.

Då kunde jag inte sluta skratta :P

Håller med TS - i den situationen hade jag också varit lite skadeglad...
Däremot Nyfiken Guls "tex nån som seglat på en räkmacka genom hela livet förtjänar verkligen att landa hårt i verkligheten o jag är då den som skrattar först o högst..." kan jag inte alls hålla med om! Det är inte skadeglädje, det är AVUNDSJUKA. Varför förtjänar en sån person att landa hårt?

Jag är bara skadeglad när det gäller en enda levande människa,
mitt ex.
Men då är jag också skadeglad så det räcker.

Tjo!

Jag är skadeglad men, inte på ett elakt sett!

sätt inte sett...

FRUKTANSVÄRT!!!! Det är nästan hemskt ibland, spelar liksom ingen roll vad/vem elelr när det händer....jag kan vika mig av skratt mitt på gatan när någon gör sig illa osv.... hemskt...men jag kan liksom inte hålla mig...

Usch ja, jag är skadeglad! Min stackars kille får stå ut med en hel del när han slår i tår i trösklar, huvudet i skåp osv osv... Fast jag ber alltid om ursäkt för att jag skrattar, under tiden, men det verkar inte hjälpa... Han blir lika arg för det!

En kul sak som hände som jag kan tänka tillbaka till var när en killkompis i skolan gick i korridoren. En gammal lärarinna öppnade dörren ganska så hastigt. Han slog till sin hand i dörren, med flit, för att sedan hålla sig för ansiktet...Stackars tanten trodde ju att hon hade slått upp dörren i ansiktet på honom... Förstår inte varför jag skrattar så åt det, men det är nog hennes min mest. Hon blev ju jätte orolig...Nä, usch så hemsk jag är!

Likaså när folk halkar, snubblar, trillar...helst i stan, för där är ju allt så himlans pinsamt! hehe
Fast MEST skrattar jag nog åt mig själv när jag gör något sånt, måste se heldum ut! haha

Ja det är jag, men får sedan dåligt samvete. Kan väl dock trösta mig med att många fått mycket att skratta åt då jag gjort bort mig!