Bitter, uppgiven, ledsen FY!
Nu är jag där jag inte ville vara.
Bitter på att livet är orättvist mot mig, mot alla i min situation. Mot alla vi kvinnor som kämpar så.
Jag har medvetet omgivet mig med barn, för att läka, för att härda ut och hämta kraft. I dessa små liv finns en energi man sällan stöter på. Vissa dagar andas jag bara hud, sniffar och gosar, går på promenader, matar änder vaggar och vyssjar. Jag lånar mina ÄD.kompisars små pojkar (3 st hittills!!) Jag lånar min svägerska lilla guldklimp och blir varm inombords.
Den tomhet som råder i mitt hjärta när jag går, när jag lämnar över de barn som inte är mina går inte att beskriva. Jag är så trött, så trött på att känna mig tom, vilsen och uppgiven. Det värsta av allt är att jag känner mig bitter. Det sista jag vill, men jag är det. Kan inte rå för det.....
Jag vet att jag inte behöver omge mig med barn men för mig är det ibland en räddning, ett tillfälle att skratta och få ett skratt, ett leende tillbaka. Andra dagar är jag så ledsen att tårarna aldrig verkar ta slut, fortfarande efter nära 2 1/2 års vetskap slår det mig fortfarande ibland (läs OFTA)rakt i ansiktet.
Jag är så ledsen bara, jag vet inte vad jag ska ta vägen, det frestar också så tungt på ens relation, jag önskar att ingen människa behövde få uppleva detta helvete.... 
