• Lillalind

    När börjar man sörja

    Idag är ingen bra dag. Vissa dagar är bättre och andra är sämre. Jag undrar egentligen om sorgeprocessen börjar tidigt eller precis när man avslutat sina sista försök. För mig känns det som den börjat, även om vi inte gjort några behandlingar. Redan efter 1,5 år alltså. Det blir nog inga barn för oss, har vi insett. Men än hänger vi kvar även om sanningen börjar uppdagas..

    Vi bestämde tidigt att inte utsätta oss för IVF-svängen med den fysiska och psykiska smärta det innebar med ovisst resultat och ska gå på adoptionsalternativet i stället, med garanterat (nästan) resultat.

    Men sorg finns ju ändå på något sätt. Som kommer succesivt och parallellt med försöken att bli gravid. Det är ju inget som startar hux flux.

    I vänskapskretsen passar man inte längre in nånstans känns det som. Vänkategori A har barn och man känner sig utanför deras gemenskap med bebissnck hit och dit. Vänkategori B har inga barn - men är desperata singlar som är ute på nattklubb varje natt och raggar lämpliga barnafäder. Inte heller där hör man hemma.

    Och det mest bittra är att kategori B - singlarna, kommer köra om oss med råge. De flesta av våra kategori A-vänner hörde till kategori B redan när vi gifte oss och började prata om barn.

    Om ett par är vi troligen fortfarande på ruta 1 medan dagens singelvänner sitter hema med barnen....

    Ja idag är ingen bra dag. Tur att det kommer bättre...

  • Svar på tråden När börjar man sörja
  • Lillalind

    Tack så mycket för stödet!

    Jo adoption är ju en process som får (måste) ta tid. Det går inte på en kafferast att bestämma tid för adoption, utan det krävs år av reflektion (för många men inte för alla) osv. Sedan när man fyllt i ansökan tar det ytteligare låååååång tid, så ja, jag gissar att våra singelvänner ändå kommer vara före oss med barn. Men jag vet ju att vi får barn till sist, men ändå går de flesta igenom en sorgeprocess när man inser att man är infertil.

    Det handlar inte så mycket om förlusten av ett bio-barn, ett adoptivbarn älskas lika mycket.

    Det som man sörjer är nån slags illusion av kvinnlighet/manlighet. Man har tappat sin "funktion" som människa. Det är mycket existensiella frågor mer man bearbetar under sorgeprocessen.

  • Lillalind

    Tack.

    Ja idag känns allt mycket bättre! Man har sina negativa dagar
    Idag har jag ÄL så vi jobbar på. Sex har blivit så tråkigt och förutsägbart när man måste ha det på såhär betämda tider. Var tog spontaniteten vägen?

    Igår kväll var vi och hade picnic i parken med två vänner som har en 1,5 årig son. Jag älskar barn men ibland kan det bli jobbigt, speciellt igår när jag var så pessimistisk. Men så fort jag såg den lille parveln så var all ångest och oro bortblåst, och vi hade hur kul som helst. Allt kändes genast bättre då. Barn kan verkligen få en att bli på bättre humör när man är nere.

    Jag absolut det verkar så enkelt för en del med att få barn, det går hux flux "ouuups vad hände?" liksom.

    Jag har en singelvännina som är lite äldre (ca 37 år). Hennes barnlängtan var stark, men hennes barnlöshet kom sig ju av hennes singelskap.

    Då en dag ringer hon och säger jag är gravid. Det visar sig att hon haft ett ONS, de skyddade sig inte och hon blev gravid Hon ska behålla (visst det kan man ju diskuttera, tycker det är lite fult av henne att medvetet lura honom). Men jag hade oxå behållt i henne sits tror jag.

    Jag menar: hur i sjutton kan vissa kvinnor vara så fertila att de kan en dag bara gå ut på krogen ha ett ONS och bli gravid. Vi har säkert haft sex 250 ggr detta året och medvetet under mina ÄL. Medan hon som dessutom är 37 år, har kanske sex med olika män 4 ggr detta året, och inte kartlagt sina ÄL-tider, hon blir minsann gravid och inte jag?

    Jaja, livet är orättvist, hade alla vart så fertila som hon så hade världen nog överbefolkats ändå hihi

Svar på tråden När börjar man sörja