IVF

Jag håller med ovanstående. Vi lyckades på fjärde försöket, och har idag två underbara tvillingar på 8 månader. Det var många berg- och dalbanor under den tiden, och mest fokus var det på kvinnans. Jag själv "svalde" mina känsloresor på klassiskt manligt manér, men till slut inså jag att jag på jobbet inte betedde mig bra mot kollegor när jag var nere i en svacka. Jag talade då ut med några kollegor lite förtroligt och berättade om vår situation. Det visade sig att fler än vad jag anade har varit med om IVF eller känner någon som har det. Märkligt att män inte pratar om det, men det är väl så vi män är funtade.

Mina egna humörresor handlade mest om att gilla läget att kanske aldrig få egna biologiska barn. En jäkligt jobbig insikt som tog hårt på mig, och som sedan lyckligtvis visade sig vara ogrundad.

Berätta gärna mer om vad du känner så kan jag/vi vara sparring!

Slartibartfast,

Jag känner med dig. Jag har varit där också (se mitt inlägg ovan i tråden). Just frågan om man har några barn var jäkligt jobbig. Innan vi lyckades på vårt fjärde försök hade vi seriöst börjat undersöka adoption, vilket var en resa i sig. Det man helst av allt vill är ju både att få vara pappa och att se sina gener gå vidare. Men att få vara pappa och vara viktig i livet för ett barn är ändå det som jag kände som viktigast. Det jobbigaste i själva IVF-processen var ändå pendlingen mellan hopp och förtvivlan. I slutändan vågade jag inte hoppas för mycket på varje nytt försök av rädsla för att bli alltför besviken igen.

Hur går det för er andra på tråden?

Frogger,

Vi håller tummarna med dig!