Kärleken har blivit till vänskap?

jag tror det känns i maggropen..i hjärtat...

tänk dig ett liv utan honom...känn efter..hur skulle du känna om han träffade nån annan?

svårt sånt här *kramar om*

sånt där e jätte svårt.

skulle du kunna tänka dig honom med en annan tjej tex?
Tänk på alla fina saker ni vart med om å fråga dig själv om d känns som ni bara var vänner då eller om d va kärlek.
Tänk oxå på dom negativa saker ni vart me om, har dom vart svåra? eller har ni två tillsammans klarat av d pga er kärlek?

Trådstartaren här. Jo visst, enda anledningen till att vi är tillsammans nu trots dessa hårda sista två år som varit mest nedåtgång har varit att vi älskar varandra så mycket och inte vill vara utan varandra. Men hur länge kan man ha det så? vi älskar varandra, det är ingen fråga om det, frågan är hur länge kan man vara tillsammans med någon som vill helt skilda saker som dig, bara för att du älskar honom mer än något annat?

Hur kommer det sig att jag är så fruktansvärt intresserad av den här andra mannen, och han är intresserad av mig, när jag aldrig tittat nåt en annan förut, men nu helt plötsligt är helt såld? Har jag fått nog nu eller är det bara att det är jobbigt mellan oss just nu?

Å vad svårt!!

Jag har känt precis samma sak! Förstår din svårighet att lämna din sambo.

Skillnaden mellan dig och mig är att jag är gift och har två barn - men trots detta har jag haft känslor för en annan man. Har varit för feg för att avsluta min relation med min man, mycket på grund av rädsla för vad omgivningen ska säga.

Detta har utvecklat sig till att jag inte bara har varit min man otrogen i tanken utan även på riktigt!!

Nu mår jag inge vidare - kommer avsluta min "affär", försöka lägga den bakom mig. Jag väljer tryggheten framför osäkerheten!

Låt det inte gå så långt att du "sitter där" med ringar på fingret och barn kring bena och ångra att du inte gjorde något när du fortfarande hade chansen!!

Tänk ordentligt NU - dra inte ut på det...

Det är det jag känner...vi planerade ju bröllop och barn osv men har givetvis lagt det på hyllan just nu! Man jag är rädd att jag gör helt fel genom att avbryta något bra för något som jag inte ens vet om det är något. Jag undrar dock om jag skulle tänka på någon annan på det sätt jag gör nu om jag fortfarande var riktigt kär i min sambo? Massa tankar flyger igenom huvudet. VI har pratat om att ev. flytta isär men inte göra slut för att se hur det känns när man kommer ifrån varandra lite. Det är svårt att veta vad man egentligen känner om man bor ihop. Problemet är ju att jag saknar honom så fort han är borta, men är det verkligen honom jag saknar eller är det rädslan för att vara själv? Vi har ju trots allt upplevt mycket tillsammans och vill uppleva mer med honom, men vi är på så skilda håll i livet!

Jag anonym ovanför dig igen....

Det där med att känna sig dragen till andra män, att man para PANG plötsligt får upp ögonen och ser omvärden med nya ögon - man som tidigare bara hade ögon för sin man...

Det är jättekonstigt, svårt...

Jag tror att man söker uppmärksamhet - hallå, här finns jag - titta på mig, är jag något att ha!? - man känner sig bekräftad och lyckan finner inga gränser i kroppen - man sprudlar och det är någon annan som har fått en att känna på detta vis!!

Jag tror att jag nu kan nöja mig med vetskapen att jag "är sedd" och fortsätta mitt liv med min man - ändra fokuseringen tillbaka till honom... Även om han inte alltid "ser" mig som han gjorde när vi först träffades...

Mitt problem är nog egentligen inte det att jag bara vill bli sedd, även om jag kan hålla med om att det är en stor del i det hela. Ett annat problem är att vi är på så skilda ställen i livet och vill så olika saker. Jag vet inte om vi kan komma fram till ett sätt som vi båda blir nöjda med. En mellanväg som båda får som vi vill. NU har han bestämt mycket och jag har fått lagt det som jag vill i en byrå så länge, tills han vill samma saker. Frågan är om man kan leva så? Jag har varit ganska olycklig senaste två åren till och från eftersom han aldrig vill göra de saker jag vill. Han är en väldigt enstöring och kanske egentligen inte lämpad för att vara i ett förhållande och har på så sätt svårt att bjuda in mig i sitt liv (annat än när det gäller kärleken eftersom han är den mest kärleksfulla människa som finns). Han vill gärna göra saker på sitt sätt och då han behagar och jag klarar inte riktigt av det eftersom jag vill vara delaktig i det liv vi har tillsammans som sambor. Jag vet inte hur vi ska kunna lösa det hela! Tänk om jag spenderar ytterligare år efter år i detta förhållande så kommer vi fram till om fem sex år att , nej detta kommer aldrig funka?! Vad gör jag då? Då är det ännu svårare att ta sig därifrån!

Att vara ifrån varandra kan nog vara ett klokt drag om ni båda är med på noterna!
Tampas oxå med känslan att jag kanske inte klarar mig själv, så det är bäst att stanna!!!

Men samtidigt: Om ni flyttar ifrån varandra ett tag, och du finner att du är fullt kapabel att ta vara på dig själv, men åndå känner en saknad efter din särbo så skulle det ju vara UNDERBART!!! Då är det ju ni liksom!!

Förstår att du oxå känner känslan "undrar hur det skulle vara att vara med någon annan". Det kan man inte veta!!! Man vill kunna stoppa tiden, kliva ut och liksom testa för att se om det är värt det, för att sedan kliva tillbaka och ta sitt beslut.

Det är ju lite så det är för mig nu, även om jag mår piss och inte är stolt över det! Känslan var så stark att jag till slut var otrogen på riktigt! Nu har jag ju som sagt bestämt mig för att stanna hos min man så länge som han vill ha mig. Han vet inget om detta, även om han naturligtvis har kunnat känna att allt inte stått rätt till!! Men jag måste leva med rädslan för att min otrohet avslöjas - och det är det inte värt!!

Det är så jävla svårt! Hur länge ska man kämpa! Vi har kämpat i drygt två år och försökt komma tillbaka till det underbara förhållande vi en gånge hade. Det går i perioder. Vi har det jättebra i kanske en månad eller två, men sen är vi strax tillbaka i de där frågorna igen. Är vi rätt för varandra? Vad vill du ha ut av livet? OSV. Jag vill att något mer ska hända i vårat förhållande medan han är nöjd med det han har. Han har också sagt att han inte vet om han kan bli den där familjefadern eller den där killen som är hemma och myser med sin sambo. Han gör det, men han säger att han gör det för att han känner ett ansvar jämtemot mig och att han känner att jag är beroende av honom även om jag har sagt att jag klara mig själv. Alltså är han inte sig själv i vårat förhållande eftersom han egentligen vill ha ut något annat och jag är inte mig själv eftersom jag tycker också att det fattas något annat i förhållandet, men vi tycker att det är helt skilda saker som fattas! Hur ska man göra? jag vet inte om det någonsin kommer bli något med flirten jag har just nu. Han är också upptagen, dock inte i ett lika allvarligt förhållande som jag har. Jag tror inte heller det är han som är problemet. Problemet är att vi inte kan komma överrens om ett förhållande som passar oss båda. Hur löser man sånt? Förlåt att jag tjatar, men jag är helt förstörd!
Jag tror att min sambo misstänker att det har hänt nåt mellan mig och den där flirten. Min sambo känner honom också och tycker väldigt bra om honom...men vi har svårt att inte visa att vi är intresserade av varandra även när min sambo är med!

Åhhhh! Jag vill bara komma över och ge dig en stor kram! Vet ju hur svårt det ens är att få ner orden skriftligt - för tankarna bara far omkring! En sak är säker - du ska INTE lämna din sambo för den andra killen (det har du nog själv förstått som jag kan läsa mellan raderna), utan i sådant fall för att du vill leva DITT liv - som du vill! Som det verkar så är det ju nu du som anpassar dig!!
Jag har det oxå så - jag har anpassat med hela vårat förhållande! Och det är först nu som jag vill annorlunda eller låter mig ledas! Det blir ju slitningar då! Å vi verkar ha det så lika!!