Men IS, kan det inte gå hand i hand då? Jag vet att det låter lite utopiskt, men jag gillar synsättet att "alla barn är allas barn", dvs att vi vuxna har ett gemensamt ansvar för att agera förebilder och skapa en trygg miljö för alla barn, inte bara våra egna. Men då är jag kanske lite färgad av att jag jobbar inom skolan, också.
Visst kan jag förstå känslan av att kämpa som en tiger för sitt eget barns skull, men jag tycker inte att det behöver utesluta att man i ord och handling lär barnet att alla vär värda samma respekt. Det handlar ju om att föra en dialog med barnet om människors olika förutsättningar, inte om att enkelt slå fast att "Kalle får slå dig, för hans pappa dricker sprit och blir våldsam på helgerna."
Samitidgt vet jag själv hur det är att sitta i den mobbades situation och uppleva att ingen riktigt tar ens problem på allvar ("Han är säkert bara avundsjuk för att ni har en så fin bil." 
), och jag håller med om att vi måste bli bättre på att hantera den biten också. Men då tycker jag att det finns bättre vägar att gå än att lära offren slå tillbaka.
Jag vill återkomma lite till det där med föräldrar som handbegripligen tar tag i saken på fel sätt. Jag var själv med om det i mellanstadiet, när en familj agerade sedan deras son känt sig utsatt (här var det inte fråga om fysisk mobbning utan om verbarl, men det är förstås lika oacceptabelt). Vi var många som bevittnade händelsen och mådde väldigt dåligt av att se en tanig tioåring som var lite väl rapp i käften skakas som en vante och dunkas in i en stenvägg av en vuxen man på 100+ kilo. Jag tror inte att någon av oss lärde oss något om respekt och tolerans den dagen.
