Någon med erfarenhet av bipolär personlighetsstörning eller manodepressivitet?
Jag misstänker att åtminstone två personer i min släkt led av bipolär personlighetsstörning eller manodepressivitet men de fick aldrig någon diagnos eftersom de skydde allt vad psykologer heter. Det var som om de hade två olika personligheter, en som var full av upptåg och entusiastiska infall och en som var mörk, paranoid och ofta ustuderat elak. Min far var en av de här personerna och han var mycket svår att leva med. Hela familjen drogs med i hans vidlyftiga idéer och riskabla affärer som till slut ruinerade oss. Vi fick också stå ut med hans låga perioder då han såg allt i svart, talade om självmord och trodde att han var förföljd av män i radarförsedda bilar. Min far var mycket framgångsrik inom sitt område och ingen vågade riktigt lägga sig i hans märkliga beteende utan avfärdade honom som excentrisk.
En sak som jag tyckte var otäck när jag var liten var att man kunde höra skillnad på rösten när de här släktingarna befann sig i olika stämningar. När pappa blev låg lät hans röst liksom entonig och släpig, svårt att förklara. Därför blev jag rädd när jag för några år sedan drabbades av en tung depression och min väninna efteråt kommenterade att hon hade hört hur min röst förändrades. Jag har även ganska dramatiska humörsvängningar ibland men inte i närheten av min fars. Jag kan också bli alldeles euforisk emellanåt och känna mig oövervinnerlig. Då kan jag få en del fåniga infall och börja spexa för min omgivning. Det är ganska harmlösa saker så de flesta tycker att det är charmigt och hör till min personlighet men det händer att jag får höra att jag är lite väl intensiv. Det senare gäller också arbetet där jag kan gå ifrån att vara nästan apatisk till att arbeta bokstavligen maniskt, utan uppehåll, i tio timmar eller mer. Både jag och min far var/är kvicka i tanken och gör ofta blixtsnabba associationer. En gång hade vi ett märkligt samtal just om hur våra hjärnor fungerar som är svårt att återge.
Jag är egentligen inte rädd för att tappa verklighetsuppfattningen som min pappa stundtals gjorde men det känns som om jag inte alltid har kontroll över mina handlingar. Ofta är det bara ren självdisciplin som hindrar mig från att göra märkliga saker.
Är det någon som känner igen det jag beskriver eller kanske har någon med diagnostiserad bipolär störning i sin omgivning?