Är jag känslokall?

Hmmm... det låter onekligen lite konstigt att du inte sörjt mer efter din mormor. Å andra sidan kanske du, som jag med min mor, sörjt mycket under hennes sjukdomstid. Om det är så att du snabbt ruskar av dig sorgebiten tror jag helt enkelt kan vara en skyddsmekanism. Smällen kommer kanske senare i form om depression om du inte tillåter dig att sörja. Det kan ju också vara så att du rent mekaniskt känner att äldre människor har faktiskt gjort sitt, levt sitt liv, och det är okey att lämna livet. Jag tror man sörjer mer en yngre människa som avlider, än en äldre som faktiskt har ett långt liv bakom sig. Jag vet inte.

Om du inte ens känner sorg... ja, då kan man kanske börja tycka eller förmoda att du är känslokall. Jag tror att bara du själv kan veta det. Eller kanske en psykolog.

Jag har bara förlorat farmor (var då 17 år, hon fick cancer) och morfar (dog av ålderdom). Farmor var jag nära men hon bodde över 100 mil bort så vi sågs inte så ofta och därför märktes det inte i min vardag att hon var borta. Grät en skvätt när dödsbudet kom och på begravning, men inget mer.
Morfar var en dum jvl som jag inte kan säga att jag hade nån relation till och han har jag inte saknat en enda gång och jag fällde inte en tår på begravningen.
Jag ser inte mig själv som känslokall för det. Tvärtom så är jag lättrörd. Gråter när Klüft tar guld, till en sorglig film eller en deppig låt.

Sorg visar sig på olika vis, du kanske inte sörger nu men det kan komma över dig långt senare. Dessutom får din mormor vara med din morfar nu och det betyder också att en cirkel är sluten när de har varandra igen. Hur mycket man sörjer beror på så många saker, om du känner inför andra saker i ditt liv behöver du nog inte oroa dig!

När min mormor gick bort så var jag ensamstående med 3 små barn. Min energi gick åt att ta hand om mina barn (och min mamma) som var ledsna - jag hade helt enkelt inte tid att sörja. Några år senare var min man och jag på besök vid mormors grav och jag grät så det skvalade. Så hur och när man sörjer är nog väldigt olika.

Ja, kanske reaktionen kommer senare. Det känns bara så overkligt alltihop. De senaste åren träffades jag och mormor väldigt sällan pga avståndet. Så kanske är det som du säger Duckan74. Men jag skulle annars inte vilja beskriva mig som en känslokall person i andra situationer, tvärtom. Snarare väldigt lättrörd och känslosam. Det är också delvis därför som min reaktion förbryllar mig.

Jag tror att det kommer lite senare och att det inte har sjunkit in än... Speciellt om ni inte träffats så mycket på länge, då känns det ju som om allt är ungefär som vanligt eftersom man är van vid att inte träffa personen.
Jag tror att du kommer att känna av det mer vid begravningen och efter.