Min syster måste vara sjuk. (långt)

Hon har varit så här i många år, och hon har varit på BUP, men hon vägrar gå dit igen. Hon sa att de var otrevliga och endast klagade på hennes matvanor. (de är dåliga).

Saken är den att hon inte inser själv hur hon är, hon tycker att hennes beteende är det enda rätta. Det är det som får mig att tro att hon är psykiskt sjuk. Alltså något som inte går att bota. Det är svårt att förklara hur hon är, men som jag skrev, hon har varit otroligt egoistiskt sedan hon var liten.

Anonym, min syster är endast 19 år, hon skulle inte klara sig själv om jag inte hjälpte henne. Hon skulle med all säkerhet bli ett socialfall som endast sitter inne och ruttnar. Jag kan inte göra så mot henne. Jag vill ju hjälpa henne utan att köra iväg henne. Hon vet ju inte själv hur hon är! Hon inser inte att hon inte kan vara så som hon beter sig. Hon tror att hon alltid har rätt.

Ejnie, jag funderar på att göra det. Kanske be om att få henne till något hem där de kan hjälpa henne.

Cattis, tack för ditt svar. Ja, jag har försökt att förklara för min sambo hur tacksam jag är för att han låter henne bo här.

Ang det med skilsmässan så vet jag inte om det har med saken att göra så mycket. Det som hände då var att vår mamma berättade om att de skulle flytta isär ett tag för att deras förhållande var dåligt, och i och med att hon berättade detta för oss åkte vi för att titta på ett hus som mamma tänkte hyra för oss och henne. Jag blev otroligt ledsen när mamma berättade detta, jag var 14 år. Min syster var då 12, och blev glad för att de skulle flytta isär, för då skulle hon kanske få ett större rum hos mamma. Det var hennes reaktion.

Efter skilsmässan har pappa vägrat att prata med mamma. Han är en väldigt stolt person och vägrade inse att han blivit lämnad. Jagm som älst har alltid fått sköta kommuniskationen, hälsa saker, berätta för mamma vad pappa sagt, försöka att inte nämna mamma så mycket när vi varit hos pappa. Jag har så gott det går försökt hålla mina syskon utanför detta, eftersom jag själv tyckt att det varit ett helvete. Har aldrig nämnt för dem hur jobbigt det varit. Men jag antar att de märkt av det när de blivit äldre.

Min syster har också under alla dessa år fått för sig att pappa inte älskar henne, eftersom jag och min bror ofta blivit bjudna på hockey, pizza mm under tiden hos pappa. Men min syster har valt att inte tillbringa tid hos pappa, hon var aldrig hos honom mer än nån dag i månaden under tiden vi bodde hemme och pendlade mellan mamma och pappa. Jag och min bror bodde var tredje eller varannan vecka hos pappa. Pappa har dessutom svårt för att visa känslor, och särkilt då för min syster, som vägrar höra dravel om att nån älskar henne. Så genom att vi fått mer sådana saker, som pizza och hockeybiljetter, så tror hon att pappa inte älskar henne. Dock har de aldrig kommit så mkt överens, men jag VET att pappa älskar henne. Han skulle göra vad som helst för henne om det väl gällde.

Tack för alla svar! Det ger mig verkligen tankar på olika saker och jag förstår ju att jag måste göra något åt detta! Jag funderar på att be min pappa om hjälp med detta att kontakta någon typ av psykhjälp.

Det jag funderat på, om hon inte kan fixa nån sysselsättning är att försöka få henne till ett boende där hon bor med andra människor och måste jobba, tex ett boende med gård och djur, där de som bor hjälper till med djuren och gården och städar och lagar mat.

Min syster är extremt lat, och extremt envis. Hon vägrar också oftast att göra något om hon blir tillsagd. Säger jag till henne: "Nu får du lov att göra detta för jag hinner inte". Svarar hon garanterat "Jag gör inget bara för att du säger det!" eller "Du kan inte tvinga mig att använda mina muskler til nått jag inte vill!". Hon skyller ofta också på att hon inte kan göra saker osv fast hon aldrig försökt. Så att vi i familjen vägrar dalta med henne och vägrar hjälpa henne eller säger till henne på skarpen hjälper inte. Det har vi försökt med många gånger.

Det jag tror skulle vara enda lösningen är isf att hon genom att inse att i livet måste man göra vissa saker för att klara sig, tex att hon hamnar på nått ställe där hon lär sig att man måste jobba, måste göra vissa saker och där hon helt enklet blir tvungen att göra det, utan att någon skäller på henne eller tvingar henne med straff osv.

Eller att hon får psykhjälp, om det skulle visa sig att hon är sjuk. Men hur tar man kontakt med någon på psyk?

Cattis, ja, det kan ju vara det att hon faktiskt är så, jag vet att det finns hemska personligheter i släkten som hon kan ha ärvt. Men saken är den att vi har under alla år tagit samtal med henne, på skolan fick vi ofta komma och ha samtal med kurator och rektor eftersom hon var psykiskt instabil. Men hon fattar inte. Hon tror att hon är som hon är och det är det rätta. Hon vet exakt hur otrevlig hon är, hur egoistisk hon är, men hon tror att det är så hon ska va, att det är så som är det bästa. När vi säger åt henne att skärpa sig skriker och gråter hon och säger att att vi inte fattar, att hon inte gör nått fel, att det är så synd om henne och att ingen älskar henne. Hon tycker att alla andra är skithögar, det finns ingen om är bra, alla är dumma i huvudet och fattar ingenting. För så som hon är är det bästa.

Senaste anonym, vi försöker ju fixa nånstans för henne att bo, men det finns inga lediga lägenheter som vi har råd med just nu. Men det kommer väl så småningom. Hoppas att hon inte blir vräkt den här gången också bara ... :/

Brucean, ja hon ruttnar och är ett socialfall här hemma hos mig nu. Det är hemskt ..

Kan också tillägga i den hrä disskusionen att hon har socialfobi, vägrar prata med folk hon inte känner. Om hon inte är full och är på fest vill säga. Hon gör rutinkoller på sjukhuset för njurarna (hon har fel på dem) och hon frågar aldrig saker om det de säger. Hon vägrar ju prata med folk hon inte känner ... :/

Min mamma har pratat med soc men mamma är skyldig att betala för henne tills hon är 20. Hon får heller inget soc.bidrag, inget bostadsbidrag eller något. Det enda som finns för henne att göra nu är att plugga, men hon har för dåliga betyg och vet heller inte vad hon vill bli. Men hon klarar inte av folk så det är ju svårt att bli nått alls för henne. Eller så kan hon skaffa KUP- plats, det vill säga praktik. Det är det vi försöker fixa åt henne nu. Har faktiskt fått iväg henne till arbtesförmedlingen. Frågan är ju bara om hon vill vara nånstans och om hon kommer att klara av det. Hon är ju så otroligt otrevlig.

Tyvärr inte här hos oss .. :/ Dessutom är hon hänvisat till pappa som har mer inkomst än mamma, men pappa har vårdnaden om vår bror och mamma om vår syster och han vägrar betala till min syster, eftersom mamma ska göra det. Självklart skulle han ta hand om henne om mamma var totalt black och inte kunde och syster bara stod där utan nått alls, men nu har mamma så det räcker, men bara precis men pappa bryr sig ju inte om det, och inte min syster heller.