Min syster måste vara sjuk. (långt)

Ts:

Min mamma är ganska lik din syster i sättet. Egoistisk, alltid alla andras fel, vill aldrig vara ansvarig för någonting, elak, ögontjänare, dåliga matvanor (tjock), feg, har INEGN humor, säger jämt att pappa och hon inte har några pengar, klaga på att det är så dyrt att bo i huset (4000:- med ALLT inräknat). Var PEDANT när vi var små, nu samlar hon på ALLT så det ser ut som en soptipp i många av rummen.

Då är frågan; HUR kan det ha blivit så här?
Antingen så föds man med en störning i hjärnan eller så utveckklar man den. Min mamma har antagligen utvecklat den på grund av svårigheter som hänt i hennes liv som hon inte bearbetat eller fått hjälp med att bearbeta.
Det blir bara värre och värre.
Min familj "låter" henne hållas just för att det blir sånt j:a liv när någon säger emot. Hon får käka sina bulla varje dag. Hon får säga åt pappa att göra allt. Hon får bestämma hur allt ska vara möblerat, fast det är opraktiskt och fult. Hon får bestämma när och var det ska bli semester osv osv. Det är BARA jag i min familj som säger emot och har också blivit svarta fåret, MEN det får MIG att må bättre än att bara svälja all skit som dom andra gör OCH dessutom så ser jag ändringar när hon väl blir tillsagd (och då är det Hårda ord kan jag lova!). Det som alltid blir är att ingen annan orkar stå emot hennes påfrestningar senare genom att tex vara konsekventa, så då börjar hon köra sitt rejs igen.

Det jag skulle föreslå dig att göra är att gå till biblioteket och låna hem böcker om personlighetsstörningar. Där får du information som kanske kan få dig att förstå din syster bättre och samtidigt känna stöd i hur du ska hantera situationen med henne.
Hon kommer garanterat aldrig att ändra sig så länge inte hon får riktig hjälp med sina problem. Och ofta förstår inte de drabbade att det är ngt fel på dom förrän det händer något radikalt i deras liv. Alltså en livskris. Jag vet flera "kärringar" som blivit "snälla" efter att deras make dött knall och fall. DÅ gick det upp för dom HUR dom lever sitt liv och är gentemot andra.
Så länge kan inte ni vänta på din syster.

Sätt dig ner med henne och skriv en lista på regler hemma hos er. Hon kommer säkert "tycka" att det är löjligt och dravel och allt annat, men skit i det. Du sitter bara lungt och för inte diskutionen vidare. Detta är era regelr för det är erat hem. Punkt slut!
Tex:

*Diska 4 ggr/veckan
*Duscha varje dag
*Äta tillsammans med er
*Vara hemma innan 22 annars får hon höra av sig
*Städa sitt rum 1 ggn/veckan. (Plocka undan från golvet. Damsuga. Damtorka.)
*Får inte säga att hon hatar barn så att andra än du hör.

Följer hon inte dessa regler så finns det konsekvenser som följd. Tex att ni inte skjutsar henne någonstans eller ger henne pengar.
Ni själva har ju regler, det har alla i samhället, men skilnaden är att hon inte riktigt har fattat att man måste följa dom.

Jag tror att hennes beteende är en blandning av en massa. I grund och botten är hon säkert jätte olycklig. Sen tycker hon säkert väldigt illa om sig själv. Hon tycker inte längre att hon är viktig, vilket man kan se genom att hon inte sköter sin hygien, eller sitt hem, eller sina kläder. Varför ska man bry sig när man ändå inte är viktig?
Hon testar säkert eran kärlek till sig, genom att vara så trotsig och "elak". HUR mycket tycker ni om henne? Ju längre hon går ju mer kanske ni tycker om henne? Och sedan när gränsen är nåd så säger hon att ni inte älskar henne för att testa ytterligare. Så fungerar små barn också. Man testar geränser genom att trotsa.

Sluta diskutera med henne. Säg bara som det är och "that's it". Om hon börjar protestera så gå. Ge henne inte chansen att börja bråka.
Försök att bryta tankemönstret hos er. Tänk att hon klara detta, tex äta bra en dag. Tänk inte på henne som egoist. Omedvetet handlar ni där efter och hon känner sig inte tagen på allvar. För att någon ska utvecklas måste man ge tid och förtroende. Så fungerar ALLA. Barn som vuxna. Friska som sjuka.
Be henne laga mat till er för att ni skulle vilja det för att ni tror att det skulle bli gott och att ni behöver hennes hjälp just den där dagen. Inte för att "hon måste". Säg att hon tar hand om sina djur så bra och att hon kanske ska ubl. sig innom det eller ta praktik. Anledningen är för att hon är duktig på det, inte för att ni vill kicka ut henne. Förstår du? Få henne att känna sig lite viktig och behövd.

Blev långt det här... Mina tips kommer dels från mitt privata "föråd" och dels genom kuratorer jag pratat med.

Jättekram på dig så länge, för jag vet hur tufft det är att kämpa på med en "svår" människa!! /Karin

TS:

Förstår du att det blir ett problem för henne när du tillåter henne att inte städa hos er? Vad lär hon sig genom det? Jo, att hon inte behöver städa "för ingen kan tvinga henne". Då blir det ju som det har blivit i hennes senaste lgh. Hon måste få lära sig och det gör hon inte bara själv så där i en ny lhg. På något sätt vet hon ju att ni finns där och backar upp när hon vägrar saker hit och dit. Vänd på det! Även om du tycker det är ok att låta henne slippa att städa så är det en björntjänst. "Man lär inte andra människor saker genom att göra sakerna ÅT dom." Förstår du?

Och det här med att älska. Vad vet du igentligen om ifall dina syskon känner sig älskade? Säger din syster att hon inte känner sig älskad så gör hon antagligen inte det. I hennes fall räcker det kanske inte med det du sagt hittills. Hon kanske vill ha mer handling än ord. Likaså från eran pappa. Alla är vi olika och har olika behov, även syskon.

Igen, bestäm inte över henne och straffa henne inte. Regler är till för att få guidning till hur hon ska få känna ansvar och samhörighet och att få lära sig hur ett vuxet liv fungerar.

"Min mamma har försökt tvångsflytta henne till vår pappa."
Om jag blev tvångsflyttad till ett ställe jag inte ville vara på skulle jag också rymma. Hon känner sig inte älskad där, så varför skulle hon vilja bo där? Om pappan däremot hade "tjatat" en tid att han saknade sin dotter och skulle tycka att det var roligt om hon ville flytta dit, så tror jag nog risken skulle vara mindre att hon rymt.

Sen att ryta i bland folk kanske inte heller är så kul för henne. Nu vet jag inte erat upplägg, men att ha regeln "inte svära ute bland folk" och då säga till henne i förväg att; om du svär ute idag så kommer jag bli arg på dig och antagligen höja rösten. Bara så du vet. Om JAG svär får du göra det samma!
Vad är det för olämpligheter hon sagt när du rytit i åt henne?

Jag har som sagt vuxit upp med en mamma som är väldigt lik din syster. Jag har dessutom två syskon. Jag har pratat med kuratorer i mitt liv (tycker alla ska ha lite själavård i mellan åt). Jag har jobbat med barn i 8 år varav 6 år barn med psykiska funktionshinder. Jag har själv ett barn på 2 år.
Jag säger detta för att du ska få förtroende för mig och inte tro att jag vill klanka ner på dig. Jag önskar att din syster skulle få må bättre än vad hon gör och att hela din familj också ska få göra det.
Sen tror jag också ganska starkt att ni allihopa behöver förändras litegrann för att din syster ska förändras mycket.

Kram på dig!

TS:

Du behöver inte ta illa upp för än så länge har i alla fall JAG försökt att just hjälpa. Nu diskuterar vi över nätet och har aldrig pratat med dig tidigare, då kan vi omöjligt veta VAD du menar med ALLT. Om jag nämner saker ni tidigare provat på eller uppfattar "tvångsflyttning" på ett sätt som det faktiskt lät, så får du bara förklara hur det ligger till, så som du gjort. Så är det bra med det. Då vet jag vad du menar. Och du ska veta att jag "pratar" men vänlig ton när jag skriver till dig.
JAG har då aldrig menat att klanka ner på dig och din familj, utan just att hjälpa.

Jag har även gett dig tips på att du själv kan låna böcker om peronlighetsstörningar. Det är omöjligt att över nätet säga vad som är "fel" på din syster. Är man inte psykolog ska man inte försöka ställa diagnorer heller, där av mina "bond-förnufts"-råd. En diagnos är för övrigt ganska svårt att ställa även för en psykolog när denne och patienten står öga mot öga, ibland.

Vad ser du som nerklankande? Vem har påstått att du är en värdelös syster? Om du menar mig så är du ute och cyklar på den punkten! Jag tror verkligen att ni gör allt i eran makt och har gjort allt av välmening! Bara att du skriver här och vill få råd, att din syster får bo hos er osv, visar bara att du vill hennes bästa. Att få lite andra synviklar och ev nya sätt att prova för eran och din systers skull, trodde jag att du skulle uppskatta. Misstog jag mig?

Om du känner att du inte kan göra mer för henne, så får du släppa taget. Om ni har prövat allt, så är det inte så mycket mer man kan göra. Antingen accepterar man situationen och låter det rulla på, eller så säger man stopp och handlar därefter.

Jag förstår att om du är upprörd vill du kanske inte skriva igen, annars finns jag här.

Kram!

Åh, vad jag känner igen det där med hunden-ICA-incidenten! Min mamma är likadan fast mot mig. Hon säger vad hon vill till mig för det är hennes rättighet osv osv..Bla bla bla.
Hon är smörig inför alla utomstående och dum med familjen och värst med mig.

Det en kurator sagt till mig är hur man själv kan hantera en sådan situation. Och då kan man göra så att man accepterar hennes sätt och tänker; hon är sjuk. Hon vet inte vad hon säger eller hur det sårar. Jag klarar detta ibland, men oftast inte för det är så SVÅRT när det handlar om en sådan nära familjemedlem! Jag har löst det hela genom att flytta över 40 mil bort och det hjälper! Och det pga att JAG kan inte hjälpa henne, för hon vill inte bli hjälpt (hon tror att hon agerar helt rätt och riktigt) och ingen annan är på att förändra lite på sina förhållningssätt mot min mamma. Alltså rullar all skit på som vanligt i gamla huset och pappa håller på att gå under. Och det gör han för att han i sin tur inte vill acceptera hur situationen verkligen ÄR. Men som du säkert känner av, så orkar man inte hur mycket som hellst och till slut far man själv illa också.

Ett sådant här omhändertagande kan knäcka den bäste i slutändan. Min pappa har tex fått 4 kärlkramper i hjärtat på två år. Och det på grund av stressen det medför att alltid springa på tå för någon och ständigt ta ansvar över någon annan.

Förstår att det kan vara kännsligt att ta upp detta med din mamma, men är hon en öppen och förståeende person, så kan hon nog ta dina funderingar på allvar.

Men TS, hur mår du? Hur känner DU varje natt när du ska somna? Hur ser ditt liv ut annars?

Vet du, bara en svår depprition kan få människor att vara som din syster. Ombytliga, hata alla andra och så vidare. Nu har hon också ätstörningar där till. Har man ätstörningar är självkännslan väldigt låg. Alltså har hon garanterat en mycket dålig självkännsla. Tycker att dålig självkännsla tyder också på det här med att hon inte vill ringa eller träffa okännda människor. Då blir hon säker jättenervös och skraj, och blir otrevlig. Tycker du det kan stämma?

Har hon någon erfarehet av barn? Har hon någpn gång berättat VARFÖR hon inte gillar barn?

En fråga till, varför vill du så gärna sätta en diagnos på henne? Jag frågar för att olika personer ser på det här med diagnoser på olika sätt.

Det här med att din syster inte har någon svårighet med att få killar ligger nog i hennes yttre.
Mer generellt än undantag är det så att killar stannar hos en snygg tjej fast det finns andra problem med i bilden. Sällan stannar en tjej hos en kille bara fr att han är snygg.
Titta bara på stan. Det finna många "snygga" tjejer med "fula killar. Inte så många "snygga" killar med "fula" tjejer. Sad but true...

Hur går det annars för er?