Men jag är inte ute efter att få henne utslängd, bara att hon ska bli som folk! Hon får bo här, det är inga problem så, bara att jag måste få veta vad som är fel på henne! Är otroligt orolig över hur det ska gå för henne i livet när hon är såhär.
Abedissa, tack så mycket för ditt svar, jag tror det ligger mycket i det du säger! Livrädd är hon i alla fall, för något som jag inte vet vad det är.
Puss, hon har ju bott själv i två år, valde själv att flytta hemifrån, men klarade det inte. Hon städar inte, gör ingenting, skolkade mycket, äter inte, festade massa med sina vänner i lägenheten, och städade inte efteråt, rättare sagt möglade hemma. Tills hon blev vräkt. Skaffade ny lägenhet, själv faktiskt, men det blev samma sak där. Och nu står hon där. Utan nånfonstans att bo och vägrar göra nått som finns för henne att göra. Men hon VILL ha nått att göra. Men inget duger åt henne. Hon har ju fått eget ansvar men klarar inte av att ta det. Hon är som en 10- åring.
Abedissa, ja det kanske skulle vara nått. Vi kan annars åka alla tre till min mamma och be hennes man åka iväg så vi är bara vi i familjen och försöka reda ut allt det här. (hon bor i skogen ;)) Min syster är underbar när det är bara i i familjen närvarande, och om hon är på bra humör i övrigt. Hon kan va snäll och rolig att umgås med då. Kanske känner hon att hon kan vara sig själv då? Att hon trivs?
Justmystica, ja på senare år har hon fått konstiga utslag i ansiktet, väldigt underligt eftersom hon alltid haft underbart vacker hy, men sedan hon var ca 16- 17 år har hon fått utslag mm i ansiktet och halsen. Det går lite i vågor, ibland är det bättre ibland sämre. Hon trodde först att det var något tvättmedel hon inte tålde, eftersom hon brukar få utslag av vissa tvättmedel, men det verkar va nått annat.. vadå då?
Neko, lumpen vore verkligen något för henne att göra! Eller annat liknande!
Lilanthe, hon älskar alla djur utom katter och vissa hundarser (som hon fått för sig är töntliga djur) men hon älskar djur och gör allt för sina marsvin och sin hund. De är som hennes barn! Men annars är djur hennes små skyddslingar, hon ogillar människoe starkt och vurmar för djur. Hon är vegetarian och aktiv inom Djurens Rätt.
Alla som säger att vi ska sätta upp regler för henne, det går inte. Har aldrig gått. Om jag säger att jag slänger hennes kläder, hon bryr sig inte. Om jag säger att hon inte får ta mat utom på vissa tider, då äter hon inte. Vi har försökt under hela hennes uppväxt. Hon bryr sig inte om materiella saker.
Just nu har hon inga pengar alls eftersom hon inte går i skola och inte jobbar eller så. Hon är totalt pank. Hennes vänner betalar buss åt henne osv. Hon bor här och äter här, men vi ger henne inga fickpengar. Det är därför hon börjat inse att hon måste gå till arbtesförmedlingen och fixa KUP, för hon kommer inte bli försörjd resten av livet. Dessutom vill hon flytta härifrån, det är inte hennes ambitioner det är fel på, utan hennes sätt att vara och resonera.
Min syster tar inte droger, som någon föreslog. Hon har heller inte asberger, jag har känt människor med det och vet att det inte är det hon har. Bordeline har jag dessutom funderat på när det kom upp i mina tankar att det verkar vara något konstigt med denna tjej. Dock vill jag inte förhasta mig i sådana tankar då jag ej vet vad som är fel med henne.
Jag och familjen vet att min syster har signalerat på hjälp i många år genom ätstörningar, hon har alltid klätt sig annorlunda och provocerat folk i sin omgivning. Vi har ju på alla sätt försökt att hjälpa henne, men hon vägrar att ta emot hjälp i vissa fall, i andra är hon helt otacksam. Hon snarare ser det som en rättighet hon har från oss, något vi måste göra för henne, att hjälpa henne med saker som hon i sin ålder borde klara själv.
Några har också sagt att vi ska sluta dalta med henne. Det är ingen som daltar med min syster. Vi ställer krav mm men hon bryr sig inte. Skulle vi sparka ut henne härifrån skulle hon skrika och föra ett himmla liv, men hon skulle liksom inte bry sig. Hon skulle inte se det som ett straff. Hon kan inte se att hon gör nått fel. Om något händer är det alltid alla andra som har skulden.
Som jag skrivit innan, hon är inte särskilt bortskämd. Men vad det skulle ge att sätta hänglås på kylen förstår jag inte? Varför ska hon inte få äta när hon vill? Eftersom hon dessutom har/har haft (det är inte helt borta ännu även om det är bättre) ätstörningar så är hon extremt beroende av mat. Äter hon inte har hon det värsta humör någon kan tänka sig. Ja ... jag vägrar vara i samma hus som henne när hon är på dåligt humör, beroende på att hon inte äter. Därför ger jag henne mat när hon vill. Eller hon får självklart laga den själv, men hon får ta det hon behöver.
Dessutom kommer jag aldrig att ta den disskusionen med henne om att hon inte städar eller så, eftersom jag aldrig skulle vilja möta henne så som hon kommer att vara då. Dessutom kommer hon inte bo här så länge till så det ser jag inte som ett större problem. Problemet är väl att hon vägrar att umgås med folk mm och att var trevlig och så.
Hejsan igen! Tack så mycket för alla råd, men jag måste tyvärr säga att vi har provat med allt. Saken är ju som sagt den att min syster har alltid varit så här, mer eller mindre, envis trotsig mm och vägrar göra saker som inte gynnar henne, om det inte är något hon själv fått för sig att göra för någon annan, vilket inträffar mkt sällan. Att göra upp regler för vad hon ska göra här hemma .. funkar inte. Hon gör det inte ändå. Jag lovar, jag vet. Vi hade sådana regler förr, men hon gör det inte. Hon tycker inte att det behöver diskas alltså gör hon det inte. Säger jag att då får hon inte bo här om hon inte gör det, då drar hon. Det är så det har varit förut när hon blivit värkt. Hon visste att hon skulle bli värkt om hon inte städade. "Ja men då får jag väl flytta då. Jag vill inte bo nånstans där nån annan säger vad jag måste göra." Och jag vill inte att hon ska dra eftersom jag då inte kommer kunna se till att hon äter. Dessutom så var det någon som sa att hon använder ätstörningarna för att kunna äta när hon vill. Det gör hon inte. Det är enbart jag som ser på henne att hon behöver äta, hon är inte medveten om det själv. Skulle jag sätta hänglås på kylen och hon inte får äta när hon vill, så skulle hon inte bry sig om att äta alls. För hon äter bara när det faller henne in, och jag vet hur det är eftersom jag har precis samma problem. Så även vår bror. Vi har samma ätstörning alla tre. Men hon är inte lika bekant med den som mig eftersom hon inte har haft den lika länge. Jag kan med det, det kan inte hon. Därför vil jag ha lite koll på henne så att hon äter. Dessutom är jag mkt svag vad gäller mat, jag måste alltid se till att alla äter. Något som kommit i och med mina matproblem. Jag skulle inte kunna göra så mot henne. Dessutom är hon 175 cm lång och väger endast 42 kilo. Kanske säger något om hur mån jag är om hennes matintag. Jag är glad bara hon äter alls ...
Asberger vet jag att hon inte har. Jag har gått i skola och jobbat med personer med asberger, tjejer. Dessutom har jag gått utbildningar om dena sjukdomen i och med att vi haft barn på jobbet som haft detta. Däremot nu när ni säger det så kanske ADHD skulle vara något. På skolan har de försöku utreda hennes handikapp, i och med koncentrationssvårigehter, socaila problem mm och eftersom hon inte kunde läsa och skriva som mindre (inte så bra nu heller) så trodde de på dyslexi, men hon fick aldrig någon diagnos för det stämde inte helt på henne. Vet ej vad det var jag var så ung när detta inträffade. Jag ska göra som någon sa att läsa på om detta och sedan om det stämmer in prata med en psykolog.
Vi har alltid fått bråttas med hennes konstiga beteende och nu på senare år blir det ju svårare när hon ska ut i arbetslivet och så. Och eftersom hon inte inser själv, efter alla år så vill jag veta om något mer är fel än att hon är envis och egoistisk. För en vanlig människa är inte så här! Att jag inte tycker att det är något som är problem i det sista inlägget är att JAG inte tycker att det är problem att hon inte städar hemma hos mig, utan problemet är hur det kommer vara för henne senare i livet när hon är så här. Jag tror heller inte att det kommer lösa sig genom att jag sätter upp regler, för hon flyttar bara. Det är hennes taktik. Min mamma har försökt tvångsflytta henne till vår pappa. Hon sticker bara. Då flyttade hon hem till sin dåvarande pojkväns familj. Utan jag tror ju att hon behöver mer än så. En total ransakning av sitt tänkande och hur får man henne till det?
Jag har i alla fall två regler här hemma. Ingen snack om att barn är dumma eller att hon hatar barn. Då blir jag arg. Heller inget snack om att vår katt är ful eller dum eller så. Min sambo blir oerhört ledsen då så så får hon inte säga. Dessa saker går relativt bra. Sedan om jag tycker att hon säger någto olämpilgt säger jag oftast ifrån och ger henne annat perspektiv på saken. Säger hon dumma eller elaka saker ute bland folk, då ryter jag ifrån. Så kan man bara inte bete sig. har fått henne att tänka till någon gång faktiskt. Men det har inte blivit så mycket bättre ändå.
Jag försöker också ge henne uppmuntran i och med att jag ibland får känslan av att hon känner sig oälskad. Jag säger ofta till mina syskon att jag älskar dem mer än allt annat. De vet dem om. Men hon brukar bli sur när man säger det :/ Vår mamma får heller inte säga att hon älskar henne. Men det gör hon såklart ändå. Jag försöker uppmuntra henne till att bli djurskyddsinspektör eftersom det verkligen är något hon kan!
Hoppas ni förstår mig. Kram och tack för ert engangemang.
Nej jag har aldrig sagt att jag tror att hon känner sig älskad, jag säger bara att jag gör vad jag kan för att hon ska känna sig älskad! Känner hon sig inte det efter allt jag gjort för henne så kan jag inte göra mer! Det är DET jag vill få fram!
Ingen här verkar förstå att jag gjort ALLT jag kan för att få henne "normal" om man nu kan säga så (kommer säkert att få skit för att jag använde det ordet också). Vi har haft regler, men hon följer dem ju inte! Varför tror ni att det är ett problem? Ingen i vår familj tror på bestraffning och det har vi heller inte fösökt med. Man kan inte straffa en myndig människa som är 19 år. Hon kan göra som hon vill och det gör hon. Har hon alltid gjort. Tvångsförflyttningen gjordens på grund av att hon vägrade bo någonstans. Hon ville inte vara på något ställe. Vad ska man göra? Hon kan inte bo på gatan. Hon sade själv upp sin lägenhet som hon själv hade valt och mamma betalade. Hon skulle vjälv hitta någonstans att bo. Men det gjorde hon inte. Det är extrem bostadsbrist här vi bor. Vart skulle hon ta vägen? Hon vägrade gör NÅTT alls. Hon gick inte i skolan eller något. Vad gör en desperat mamma? Pappa ville självklart ha henne där. Det vill han ännu. Men hon vägrar tro på honom. Min pappa vad alltid ledsen över att vi bodde mer hos mamma. Sa och säger alltid att det är vårt hem lika mycket som hans och att vi alltid är välkommen dit. Vad som än händer. Så han försöker få henne att känna sig välkommen att bo där.
Nej jag känner att detta inte ger något, ingen förstår här vad jag menar eller så läser ni inte vad jag skriver. Jag har försökt ALLT och så även mina föräldrar. Det jag ville ha hjälp med här var att få råd om vad det kan vara för fel på min syster, för något står inte rätt till och hon inser det inte själv. Jag ville inte bli nerklankad på som någon värdelös syster som inte fattar något. Jag ska söka hjälp på annat håll.
Tack ändå för att ni tagit er tid.
Hej igen! Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Känns som om allt jag skriver här bara blir fel. Folk missuppfattar det jag skriver och jag tar åt mig som det många skriver är nedvärderande. Men tack ni två senaste i alla fall för att ni försöker hjälpa mig. Det känns ändå bra att någon bryr sig och att det finns någonstans att vända sig. Jag har inte vågat ta upp med min mamma om att min syster ev skulle kunna vara sjuk. Jag vet inte hur hon skulle reagera faktiskt.
Som sagt så har jag funderat på att kolla upp med någon om det skulle kunna vara ADHD hon har en släng av, har läst lite på internet idag och det jag läst tycker jag stämmer överens med mycket av det min syster gör och uppför sig, och det skulle göra så att många bitar föll på plats.
Jag kan försöka igen och förklara det jag ser som problem med min syster. Hon följer inte regler. Det är helt onödogt att försöka förhandla med henne om sådant. Om något alls. Hon gör endast som hon vill och inget annat. Så sådant har jag gett upp för länge sedan. Och som jag sagt, hon kommer ändå inte att bo här mer än kanske några veckor till om allt går som hon tänkt sig så att bröja med det nu igen är lite sent. Dessutom hänger hon mycket nu hemma hos sin kille så hon är inte här så mycket.
Men problmet med henne är också att hon inte SER att det är stökigt. Hon märker inte av det. Det är ju så det har varit när hon bor hemma. Hon har också sagt att hon tycker att jag städar när det inte ens är stökigt. Men jag tycker att det är det och jag är inte pedant. Om OM det skulle va stökigt så är det mot hennes principer att städa. Hon sätter sig emot alla normer och värderingar som andra människor har och har heller ingen empati eller förståelse för att andra människor lever efter samhällets normer och värderingar.
Att hon sedan är allmänt otrevlig och har svårt för den sociala biten är heller inte bra och ställer till problem. Det vet hon i alla fall om men vägrar jobba på den biten. Det är mamma på henne mycket om, att hon måste LÄRA sig att tex ringa till folk ang. saker eller tex gå på arbetsfömedlingen osv.
Det KAN va otur att hon blivit såhär av ärftliga orsaker, svårt att hantera saker som hänt i livet, dåligt självförtroende mm men i och med att hon haft sådana här problem sedan hon var liten för mig nu att tro att det är något mer. Och jag skulle inte bli förvånad om det är tex. en neuropsykiatrisk "sjukdom" eller vad man kallar det för något.
Upptäckte också att (Karin)nämnt det där med att hon säger saker som jag ryter åt henne att inte säga och undrade vad det var hon sagt. Vill bara då tillägga att jag inte ryter åt henne när någon hör och så. Kanske att jag sagt "men säg inte så" eller liknande när folk hört, men jag tar "fajten" med henne om vad som passar sig att sägas och inte efteråt lite mer avskilt, eftersom hon annats bara ställer till med en ännu större scen bland folk om jag skulle "ryta" åt henne på en gång och så.
Men det hon sagt är till expempel nu sist i sommar var vi på ICA och några barn vill klappa hennes hund. Hon vägarar svara. Jag ber henne svara barnen men det gör hon inte. Barnen vänder sig då till mig, jag säger att de får klappa honom, han är ju ganska framåt och älskar andra människor och det brukar inte vara några problem att folk klappar honom annars. Hunden blir då rädd och barnen förstår inte varför. De fårgar min syster om varför, och hon vänder sig bort och säger högt, så att barnens pappa hör "Jag pratar inte med barn!". Jag förklarar då för barnen att hunden inte är van med barn och att den då blir rädd och att det är bäst att de inte klappar den något mer. De förstår ändå inte riktigt, men slutar klappa och frågar vad hunden heter. Min systser vägrar svara och de frågar mig, jag svarar. Då brister det för min systser och hon går in på ICA och skriker "ÅHH, JAG HATAR BARN!". Jag ville bara sjunka genom jorden. Jag blev arg och skällde ut henne lite tyst medan vi gick på ICA. Att så SÄGER man inte. "Jag får väl säag vad jag vill, jag tycker så och skämas inte för det!" osv låter det då.
Annat hon sagt är flera gånger det här med barn, att hon hatar barn. Att det rä fult med glasögon, att blonda tjejer är töntar mm. mm. högt, så att folk detta gäller hör. Att hon hatar vissa personer har hon också sagt så att deras vänner eller de själva hör. Jag skäms så jag vet inte vad.
Dessutom en sak till, det går heller inte att disskutera med min syster. Den enda som kan detta är jag faktiskt. Jag har en rätt bra disskutionesteknik när det gäller konkreta frågor, som tex det här att man inte säger vad som helst. Men hon bryr sig inte när det visar sig att jag har rätt. Men med andra kan hon inte förlora en disskution. Min mamma brukar börja gråta när de disskuterar för min syster kör över folk totalt! Hon vinner alltid på ett eller annat sätt. Förutom över mig. Men det är så jobbigt att föra en disskution med henne att det vill man helst inte göra.
Hejsan! Tack för era senaste svar!
(karin), skönt att någon känner igen sig i detta! Jag är verkligen jobbigt!
Ja jag måste ju någon gång släppa henne, när hon är 20 har hon egentligen inget av oss att få, det är i den åldern man kan få bidrag mm och det räknas hon som vuxen, min mamma har sagt att då kommer hon inte hjälpa henne mer, då måste hon klara sig själv, alltså som en vanlig 20- årig tjej. Mamma kan ju inte följa med henne överallt och stötta henne, försörja henne, inte då hon själv valt att flytta hemifrån.
Mitt liv är väl som vanligt, jag har ju alltid haft den här rollen för min syster, som en extra mamma. Och hon har verkligen behövt två med sitt sätt! men just när det är så nära inpå numera eftersom hon bor här så blir det annorluna ändå. Nu är det i MITT hem, inte i VÅRT som det varit annars. Och jag måste hjälpa henne att leva hennes liv. Hon vågar ju inte ringa någonstans, gå någonstans eller så där det är folk hon inte känner. Dessutom måste vi passa oss för hennes humör, det kanske är det som är det mest jobbiga. När hon vaknar på morgonen så brukar jag gå ut en sväng så hon hinner äta innan jag kommer in. Hon har extremt dåligt humör som sagt innan hon ätit. Och på morgonen är hon alltid jättehungrig.
Men ofta om bara hon och jag är hemma, eller också om min bror är här, så är hon jättegullig och klkar te och kaffe och vill att vi ska se på film eller spela spel tillsammans. Hon är otroligt ombytlig :/
Jag ska prata med en psykolog om det är med AHDH eller borderline. Hon är ju ganska depprimerad också, och hon kan ju dölja en del av det för oss andra också. Och som jag fattat det så är man depprimerad och självmordsbenägen ofta då man har borderline?
Du har nog ganska rätt i det du skriver (karin). Har faktiskt aldrig tänkt så långt att en vanlig deprission kan orsaka så mycket, men det kan säkert stämma.
Anledningen till att jag vill få en diagnos på henne är nog för att jag funderar på om hon inte har allt rätt i huvudet så att säga (låter lite fult jag vet!). Jag tycker att hon beter och uppför sig så dumt, som ingen normal människa gör. Och eftersom hon haft problem så länge i livet så känns det som om jag vill veta varför min syster haft det så svårt i skolan, bland folk osv. Skulle vara så skönt bara man fick veta vad det är. Hon själv går ju inte att prata med heller, då hon vägrar prata känslor eller sådant.
Borde få iväg henne till en kurator eller psykolog som kan hjälpa henne .. men hur får man det? *suck*
(proffs) tack för ditt inlägg, ja hennes problem har funnit hel hennes liv, för hon var inte som ett "normalt" barn som liten, hon var extrem vad gällde rättvisa, alla som kom på fika måste ta av alla kakor och ingen fick ta en extra av någon sort. Men själv kunde hon få ta hur många hon ville .. hon hade barnkalas ibland, hon hade rätt många vänner ändå, men när alla kom och hälsade på samtidigt brast det för henne, då var hon elak och gjorde allt för att de skulle vilja åka hem. I skolan lärde hon sig inte läsa förens i högstadiet, hon har alltid haft knappa betyg, p.g.a att hon inte hänger med, hon läser in det mesta själv hemma, eller så berättar jag för henne vad som gäller eller vad som hon ska göra eller bör veta. I alla fall i sådana där *läsa eller lyssna och sen veta vad man ska skriva på provet - kurser*. Hon läser fortfarnade extremt dåligt. Hon kan inte läsa en hel bok, hon måste läsa högt för att klara sig igenom en hel a4:a med text. Dock har hon varit på nån tyå av utredning under grundskolan men fick inte diangosen dyslexi. Antar att det är för att hn skriver bättre än vad hon läser, även om hon fortfarnade har stora problem med stavningen.
Hon har många vänner, som hon träffar när hon känner för det. Träffar ingen för att nån annan vill ses. Då har hon alltid undanflykter. Dock undviker hon alltid konflikter med vänner. Ingen får bli sur på henne, han tar aldrig någons parti. Hon kommer alltid mittimellan, men hennes vänner är ju medvetna om många av hennes problem.
Pojkvänner har hon alltid många på kö. Det är många killar som dras till henne, och jag är inte förvånad för hon ser mycket bra ut, är väldigt vacker och söt och hon kan som sagt vara trevlig om hon vill, vara rolig och sådär. Dessutom tror jag att killarna som dras till henne attraheras av hennes annorluna stil och sätt. De tycker att hon är häftig. Det jag är förvånad över är att de stannar hos henne. Dock har hon bara haft två längre förhållanden och det hon har nu är samma som hon hade förra gången. Han gjorde slut för att hon mådde dåligt psykiskt och inte klarade av henne då hon är ganska krävande. Men nu mår han bättre och jag kan nästan se endast på dessa få veckor att homn också verkar skärpa sig när det gäller deras förhållande. Men på många sätt är de lika så de kanske passar bra ihop. Men jag är ju glad att hon ändå har pojkvänner som verkligen älskar henne. Och vänner som alltid ställer upp. Jag är jätteglad för dem. Men hon har mkt svårt att skaffa nya vänner eller hålla kontakten med många samtidigt.
Det där med hyperaktiv tänkte jag också på, ADD kan ju vara rätt, men hon är extremt lat, men när hon inte har något att göra så blir hon alltid rastlös och finns inget för henne att göra så kan hon bli galen. Kan dock endast ha med hennes humör att göra. Men som liten var hon ÖVERALLT samtidigt. Klättrade upp i hyllor, rev ner saker, klättrade i träd, byggde saker, sprang runt i kohagen, hoppade i lera, gjorde allt på en gång liksom. Men det kan ju bara vara en tillfällighet eftersóm hon inte är så nu.
Karin, du har nog rätt i det du säger!
Men det går faktiskt ganska bra! Min mamma har skärpt till sig och skickar inga pengar till henne längre. Vet inte vad hon fick det ifrån men jag antar att hon också tröttnat. Så nu ska jag följa henne och titta på en praktikplats imorgon, och då ska hon flytta till en stuga nära hennes pojkvän om hon får den platsen. Jag hoppas verkligen att det ska gå bra med den! Det skulle va så himmla skönt om det gick bra och att hon kunde lära sig att ta lite ansvar och sådär! Dock har hon inte fått klarteckan från arbetesförmedlingen att hon får platsen, men jag tror inte att det ska vara något problem, de flesta brukar ju få det! Och det är på en bondgård, där hon ska hjälpa till med mjölkning, göra rent och bära hö och göra andra saker. Dessutom gör de senap och marmedlader och likande. De är tydligen vana med "problemungdomar" så de ska noh kunna få pli på henne 
Nej men jag hoppas att det ska lösa sig!
Jag vet inte om någon följer denna tråd längre, men jag ville bara berätta vad som hänt, om någon fortfarande är intresserad av att veta.
Efter mycket funderingar så tog jag upp detta med min mamma, att jag misstänker att min syster kan ha en sjukdom så som ADD. Hon reagaerade inte så starkt som jag trodde att hon skulle göra, utan mer som att "Ja men det kan ju faktiskt vara så".
Dagen efter ringer hon mig och berättar att hon varit till någon hon hade tillgång till via jobbet, någon form av psyiatriker, som jag fattade det hela. Hon hade pratat med honom och berättat allt om min syster. Han svarade då att han trodde att det var två orsaker som kunde ligga till grund för detta. Antingen har hon ADD, eller då har hennes dåliga matvanor under så många år orsakat näringsbrist som satt sig i hjärnan. Tydligen kan man bli, ursäkta uttrycket, men dum i huvudet, om det går för långt.
Men eftersom hon varit konstig ända sedan barnsben så trodde han att hon var något typ av psykist funktionshinder, men det kan även vara kombinerat med näringsbristen till hjärnan. Men han kunde ju inte svara 100% säkert då han aldrig träffat henne.
Sedan så ringde min mamma till pappa (!!!) och sa att nu för sjutton måste vi göra nått åt detta. Så pappa har tagit hand om min syster, hon flyttade till honom, självmant, och bor där nu. Från början gick det mycket dåligt, eftersom hon tolar allt man säger så som HON vill att det ska vara. Tex. pappa sa till henne "Jag kommer aldrig att acceptera sitt beteende" om den grej hon höll på med, och hon tolkade det "Jag kommer aldrig att acceptera dig som du är". Det är ju två helt skilda saker.
Men nu verkar det fungera bra. Min bror bor också där och får medla lite ibland när det blir konfliker.
Hon har också skaffat sig praktikplats. Först på en bondgård, men där var hon bara några veckor, för hon kom inte överens med bonden (samma sak där gissar jag, hon misstolkar eller så sa att något som tog henne hårt, hon är ju så känslig för sin egen person). Men nu ska hon snart komma och ha praktik på mitt jobb. Tro det eller ej, men med BARN! Hon har varit hos mig och "övat" lite nu innan, och det går faktiskt jättebra! Jag är grymt överraskat av henne! Och har även sagt det till henne, och hoppas att hon tar åt sig!
Man kan ju gissa att det kan ha med maten att göra, nu när hon bor hos pappa äter hon mycket bättre, eftersom han lagar ordentlig mat och har alltid varit noga med mattider.
Det verkar gå åt det ljusa hållet. Vi får se om mamma får med henne till en psykiatriker så hon får en diagnos, eller om det går bra nu så kanske vi inte känner att det behövs.
Tack för att ni följt tråden och att ni brytt er om mig och mina och min systers problem!
Tack så mycket 