Alltför stort kontrollbehov hos blivande föräldrar!

Fast vad har egentligen kontrollbehov med att göra om man vill veta könet?
Tycker det låter på en del som att könet är det viktigaste med allt är vilket kön det är (de som är emot att kolla innan). När vi fick vår dotter var könet intressant i...några sekunder. det roliga var att se vem hon var lik, vad vägde hon osv.

ja kan bara hålla med ts

Det tar tyvärr inte slut efter förlossningen ....
Sedan gäller det att skaffa rutiner från första dagen, så man kan ha kontroll över ätvanor, sovvanor och allting annat!

Novus: det är väl kontrollbehov att vilja veta könet, så man kan förbereda sig, köpa "rätt" käder, ställa in sig på vilka förväntningar man skall ha på barnet. Vad är det annars, om inte kontrollbehov?

Nyfikenhet, kanske?

Jag har inte tagit reda på könet för att kunna köpa kläder. Vi gjorde det för att jag hört av andra hur mysigt det är, vilket även är att veta. Vi kommer heller inte göra iordning säng eller annat på något annat sätt efter vi fått veta. Alltså gjorde de sakerna ingen betydelse för vad det var för kön. Och som jag skrev i den andra tråden; Många som är emot att ta reda på innan argumenterar om att det förstör allt vid förlossningen och det låter som att könet är det allra bästa och viktigaste du får ut av en förlossning (absolut inte alla, men många som pratar om det). Men det var inget viktigt för oss. Eller jo, i några sekunder. Sen kom ju allt vem hon var lik, hur lång var hon osv.

Däremot håller jag med dig till 100% ang sånna som ska planeraallt i minsta deltaj och tar reda på det därför.
Och som jag oxå skrev i den andra tråden blev jag helt chock då en person ville ha planerat snitt för att kunna planera in hundvakten! Har man verkligen tid för barn då?

Fast det är ju inte direkt så att mödravården idag jobbar för att moderera detta kontrollbehov. Redan på inskrivningen får man ju så mycket man ska tänka på... Jag tycker inte att det är hälsosamt med extrema kontollbehov, men jag förstår att förstagångsföräldrar vill göra vad de kan för att förbereda sig. Sedan tycker jag väl inte att just köns-ul och planerade snitt hör dit. Vi tog reda på kön av ren toknyfikenhet. Irriterar mig på planerade snitt i allmänhet och kommer troligen inte att ta det nästa gång trots att vår son nästan dog vid vår vaginala förlossing, men det är nog mer jag som är dum och inte de som vill ha snitt. Det finns väl en hel del belägg för att det är säkrare för barnet med snitt när modern är över en viss ålder. Fast det finns som sagt en del sanslösa anledningar som folk har valt snitt för...

Pellinell skrev:
"det är väl kontrollbehov att vilja veta könet, så man kan förbereda sig, köpa "rätt" käder, ställa in sig på vilka förväntningar man skall ha på barnet. Vad är det annars, om inte kontrollbehov?"

Hm.. vi tog reda på könet av ren nyfikenhet. Köpte inget rosa för det. Vitt och beiget hägrade. Köns UL är inte 100 procentigt så även om man tar reda på könet har man väl inte kontroll..?

Hm.. förväntningar på barnet? hur menar du då? Jag hade inga förväntningar. Jag hoppades på friska barn...

Ok jag kopierar in inlägget jag skrev i den andra tråden:

Pellinell:

Jag har läst trådstarten och såg ditt inlägg. Har inte läst någonting annat så jag vet inte hur diskussionen har varit.

Däremot reagerade jag på det du skrev om att "varför inte släppa kontrollen" etc.

Alltså du borde egentligen ha rätt men jag släppte kontrollen till personalen på sjukhuset vilket resulterade i att dom orsakade min sons död och jag höll på att dö i barnsäng vilket är väldigt ovanligt idag.

Så jag måste säga att det tyvärr inte fungerar i alla situationer att släppa kontrollen eftersom fler än nödvändigt blir drabbade av nonchalant personal.

Men som sagt, jag önskar att man bara kunde förlita sig på andra och släppa på allt och låta livet bestämma.

För övrigt så har jag ett planerat snitt om 18 dagar och jag vet att det är en flicka. Enormt skönt att ta tillbaka kontrollen från dom som tog den ifrån mig.

Ha dé

barnsäng: jag svarade dig i den andra tråden!

TS:
Intressant reflektion, för jag har precis börjat känna att jag verkligen HAR ett starkt kontrollbehov inför förlossningen. Jag vill att det skall vara min förlossning. Att jag och kroppen bestämmer. Att sjukhuspersonalen är där och lyssnar in mig och min man, inte bara kör enligt sina rutiner.

För mig handlar det inte om en rädsla att "tappa ansiktet", utan om att jag vill känna mig så bekväm i det här helt nya sammanhanget att jag kan låta all kraft gå åt till att föda barnet. Att ingen kraft behöver försvinna längs vägen för att hantera andras vilja.

Anledningen till att det kommit upp för mig så tydligt är att jag skrev en förlossningsplan som jag diskuterade med min läkare i går. Helt ärligt, den innehåller ingen spektakulärt med svenska mått mätt. Men jag skall föda i Filippinerna och vissa av mina önskemål visade sig vara helt omöjliga att tillfredsställa och det gör mig jättestressad.

Exempel 1: det finns inte lustgas här, så jag hade skrivit att om jag vill ha smärtlindring så vill jag ha "stand up epidural", dvs. sådan som man fortfarande kan gå omkring om man har. Nix, antingen har man ingenting eller så har man något som domnar bort ens ben helt och hållet.
Exempel 2: OM det skulle bli nödvändigt med akut kejsarsnitt så vill jag få bebisen till bröstet efterår. Nix, går inte. Skynket som de sätter upp så att jag inte skall kunna se vad som händer sätts vid halsen, så mina bröst finns inte tillgängliga förrän de är färdiga med att sy ihop, osv.
Exempel 3: OM jag (mot förmodan) skulle bli hungrig och törstig under förlossningen så vill jag kunna äta och dricka. Nix, det får man inte göra. Det är bara intravenös dropp som är tillåtet.
Exempel 4: (tramsigt exemepl kanske, men ändå) - Jag har fått för mig att de där gåstolarna som man hänger på kan vara jättebra under förlossningen. Men sådana finns inte, för man bör hålla sig vid sin förlossningssäng.

Kontrollbehov och problem med att släppa och bara låta det ske? Javisst! För det stressar mig något alldeles oerhört att jag och/eller min man skall behöva lägga energi på att bevaka våra intressen under förlossningen.

Pellinell:

Jag säger som många andra vad har att ta reda på köner med kontroll behov att göra? Det kan man ju inte göra något åt ändå och det har väl med nyfikenhet att göra. Att man vill gå på ultraljud och andra kontroller är väl inte konstigt heller det gör man väl föt att försäkra sig att barnet mår bra.

Du kan väl acceptera att folk vill olika. Så länge man inte skadar barnet vad spelar det då för roll?

Du glömde tempmätning, sekretkoll, ÄL-stickor i multumpack och trettioelva graviditetstest innan man kan lita på resultatet. Och sen när man blivit gravid så måste amn gå på 4 VUL innan v 13 för att vara säker på att det lilla hjärtat slår, för man är ju så orolig för missfall.

Visst förstår jag att man vill ha lite extra koll om man tex har haft svårt att bli gravid, om man haft missfall eller andra komplikationer osv, men den uppfattning jag får är att det i många fall rör sig om en slags illusion om att man kan kontrollera naturen på det här viset. I många fall verkar tekniken oroa mer än den lugnar och jag tror att det möjligen kan vara ett utfall av attityden att totalkontroll = stark människa.

Att ta reda på vilke kön bebisen har, är inte kontrollbehov. Utan ren nyfikenhet.

det var nog det värsta med förlossningen. Att man inte hade kontroll för 5 öre. jag gillar att ha kontroll..men det var ju omöjligt i det fallet

Vi tog reda på kön pga ren nyfikenhet..

Jag är jätteglad för att vi gjorde det!
Anledningen?
Vi är gravida efter vår första ivf/icsi innan dess hade vi försökt få barn i 3 år.

De första månaderna hade jag mycket problem med blödningar så då blev det ännu mer oro än den rädslan vi redan hade för att ngt skulle gå fel och vi skulle behöba gå igenom den otroligt jobbiga behandlingen och påfrestningar som provrörsbefruktning innebar för min del.

När vi då fick reda på könet vid ul i v.17+6 så var det en enorm lättnad.
Vårt barn blev en person på ett helt annat sätt och vi kunde börja kalla honom vid namn.
För oss var det först då som det ordentligt gick upp för oss att vi faktiskt är gravida..

Och för den delen..
Sam gjorde inget annat än visade snoppen under ulet (BM kunde knappt undersöka det hon skulle, han vägrade ligga stil), så om vi inte hade velat veta så hade vi inte kunnat titta på skärmen ens!

Ang. att bestämma vilket sjukhus man ska föda på;

För det första så är min graviditet en sk högriskgraviditet och jag går på specMVC här i Lund.
Det är klart att det då känns mycket tryggare att föda på det sjukhuset där hela min journal finns och där dom följt mig under hela graviditeten.

Sen känns det tryggt att få föda i Lund eftersom personalen är helt fantastisk!

Jag har legat en hel del på KK i Malmö när vi bodde där och jag ger inte 5 öre för dom läkarna.
Bl a är en av dom orsaken till varför jag inte kan bli gravid på naturligt sätt.

Så för mig är det stor skillnad på det du kallar för kontrollbehov och det jag kallar för trygghet

Varför är man så mkt "coolare" eller lugnare o bättre bara för att man tar allt som det kommer. Jag tycker det har gått till överdift idag.

Man får inte lov att visa ngn sort änglsan, rädsla, orolighet eller ren planering inför ngt som har med sina barn o göra längre.

Allt man hör här inne bla är hur barn är barn o de skall få göra som de vill när de vill o hur de vill, de fixar saker av sig själva (nu talar jag mesta dels spädbarn).

Varför om man tycker det är kul o veta vilket kön en barn har är det så fel? Varför om man mår bättre av att veta var man skall åka o föda barn på gör en lugnar är det så fel?

Härligt att höra att du o så många andra tar allt som det kommer o tycker det är en baggis o att ni aldirg behöver oroa er för ngt eller känner sådan glädje över ngt att ni vill ta reda på så mkt ni kan om den människan ni bär på imagen bara för att vara dem närmre.

Men inte alla är sådana, varför kan man inte få vara annorlunda? varför måste man jämt vara som alla andra?

Envis som en mulåsna: Det handlar inte om att inte glädjas åt sitt barn, det handlar snarare om att inse att naturen är en oerhört stark kraft som man ändå inte kan kontrollera. Jag var på ett rutinultraljud i vecka 20 när jag fick veta att mitt barn hade dött i magen, trots att jag kände mig supergravid. Jag fick föda ut det döda barnet två dagar senare, i stället för att föda ett friskt barn 20 veckor senare. Då inser man att man bara är en liten skit inför naturen, den gör hur den vill oavsett vad jag gör. Och tro mig, jag kände precis samma glädje och förväntan inför det barnet som du gör inför dina barn.

Carro: precis det du skriver att du vill göra är kontrollbehov enligt mig. Kalla det trygghet om du vill.

Pellinell:

Det du skriver ovan att du var med om hade du inte själv kunnat förhindra oavsett hur mycket kontroll du än hade haft. Sorgen är dock lika stor...

Det jag skrev igår om min erfarenhet hade jag kunnat förhindra. Vissa saker bör man ha kontroll över och vissa saker inte. Så är livet. Man kan inte alltid förlita sig på andra människor men däremot måste man lita på sig själv.

Sen får man inte låta det bli just ett behov för då kan man istället bli rädd för allt.

Du skrev någon parallell om din väns syster igår och jag förstod inte riktigt vad som hade hänt henne innan hon avled efter ett kejsarsnitt. Jag förstod inte heller om det fanns någon likhet med min erfarenhet. Du får gärna förklara för hittills har jag inte träffat någon som varit med om nåt liknande

Kan förstå att man känner så när ngt extrem hemskt inträffar. Men det tillhör ju knappast vanligheten, som tur är.

Men vad jag menar är att bara för att man själv väljer att att bara ta allt som det kommer o man trivs med det så finns de dem människorna som blir oerhört stressade, nedstämda tycker saker o ting är tråkigt eller inte lika personligt om man inte involverar sig så mkt man kan.

För mig att ta reda på vilket kön våran bebis i magen var handla inte om att jag inte kunde vänta utan för att jag kände att det fick mig att komma närmare honom som person. Då helt plöstsligt blev han ännu mer en individ.

Man kan inte förvänta sig att alla trivs o leva samma sorts liv som en själv, eller det sättet man väljer att leva sitt liv är det ända rätta.