Jag är adopterad från Sverige...min mamma är manodepressiv och jag visste inte vem min pappa var förrän jag blev runt 26. Det var rätt jobbigt i skolan när man pratade om arv och gener och sånt. Man kände sig annorlunda och har problem med att bli övergiven liksom. Men när jag träffade mina föräldrar så föll liksom allt på plats på nåt sätt. Man träffar nån som kanske tänker lite som en själv och får reda på VARFÖR man är som man är liksom....
MariaK: Det du beskriver om dålig självkänsla, separationsångest, rädsla att bli övergiven har jag också...det hänger nog mycket ihop med adoptionen tror jag.
Såg ett program på tv idag från Danmark om par som adopterade. En familj hade ett barn från Indien tror jag. I alla fall så dröjde det 1,5 år innan dottern slutade gråta då hon badade. Man fick se bilder på hur de hade badat henne på barnhemmet. De vände och vred på henne och lade henne på benen på skötaren och blaskade vatten och slet och drog. Tänk att man kan få såna spår av behandling som man upplevt som spädbarn. Hon var så söt nu när hon var i Danmark, men varje gång de skulle bada så var hon jätteorolig och tjatade om att det inte fick komma i ögonen.
Jag tror att man tagit på sig mycket känslor som om det inte hanteras rätt av adoptivföräldrarna kan fastna och bli bekymmer. Jag tror det är viktigt att reda ut sina rädslor/känslor och acceptera att det var då och inte nu. Att framtiden liksom går att förändra eftersom man själv har chans att välja.