Hej elegantmachine.
Med risk för att låta som en gammal käring som kan och vet allt, here goes...
När jag var 21 var jag tillsammans med killen som var (trodde både han och jag) den rätte!!! Vi träffades när vi var 17, och allt var super. Vi planerade, såklart, framtiden ihop, jag var SÅÅÅ redo för barn.
Men två år senare, båda då 23, var läget annorlunda. Jag var färdig med min utb, började jobba, köpte bil och hade lägenhet. Han bodde fortfarande hemma, hade inga planer på yrkesutb och prioriterade killkompisarna först. Vi gled ifrån varandra, gjorde slut. Är fortfarande idag de allra bästa vänner, men vädligt olika som "vuxna". Allt jag hunnit med sedan jag var 21, pluggat, jobbat 7 år, galna semestrar med bästa väninnan, shopping (underbart att få slösa hela lönen bara på mig själv), ytterligare studier mm.mm. Blivit vuxen helt enkelt.
Nu är jag 30, lever sedan två år med mannen i mitt liv. Tro mig, helt annorlunda att träffas som 28 åring än som tonåring. Vi planerar giftemål och barn, och jag VET att jag hade inte blivit den trygga, glada, erfrarna tjej jag är idag, om jag inte hade fått rå om mig själv utan barn ett tag.
Självklart tror jag ni älskar varandra, och jag önskar er allt gott, men även om det blir ni för resten av livet, ge er själva chansen att skaffa utbildning och ffa en stabil ekonomi innan tillökning. Det kommer ni behöva! Jag lovar! Det kostar att bo och vara förälder.
Stor kram,