Jag jobbar ganska mycket och mina nära och kära är oroliga att jag jobbar för mycket och är påväg in i väggen. Visst känner jag mig lite sliten men så farligt är det inte.
Ni som har blivit utbrända/ gått in i väggen, vad hade/ har ni för symtom? Tänkte att jag skulle kunna lugna mina närmaste genom att berätta hur man känner när man är utbränd. Hoppas att någon vill dela med sig!
min mor blev analfabet..
Nu efter ett antal års terapi kan hon läsa en hel a4 artikel men inte mer än så
Tack för svaret!
Fler?
jag höll själv på att gå ner ii taket när jag trodde att ajg visst kunde sköta två deltidsarbeten samtidigt.
Blev att jag vakna fyra och kom hom elva... och på helgerna gick jag upp tio och hem åtta.
Började med att jag glömde bort att äta utan tog en liten tugga på en plopp eller nått och mätta mig på det och cola.
Tillsist så pajja immunförsvaret och jag blev väldigt sjuk..
Min läkare sa då att jag skulle gå ner mig toral om jag inte tog lång semester och sa upp mig från ena jobbet..
Blev att jag sa upp mig från båda och började plugga igen 
TRÖTT... hur mycket jag än sov så blev jag aldrig utvilad. Jag blev känslig och gråtmild. Aptitlös.
För många så börjar det med att man kan få problem med magen, magkatarr, uppblåst mage, sk nervös tarm. Har man väl fått det så får man dras med det resten av livet... Sömnproblem är också vanligt, man kan ha svårt att komma till ro på kvällen eller så vaknar man i "vargtimmen" vid 3-4 tiden på morgonen och kan inte somna om. Huvudvärk och/eller ont i kroppen på olika sätt som värk i nacke, axlar t ex är jättevanligt. Man kan känna sig orolig, nedstämd/deprimerad, bli lättirriterad över småsaker, arg och bitter på andra som "aldrig ställer upp" utan man får göra sakerna själv. Vissa får jättemycket sjukdomar som förkylningar som inte ger sig etc eftersom stressen man utsätter kroppen för havererar immunförsvaret. Yrsel, hjärtklappning och andningsbesvär är också tecken på att något inte är bra.
Lyssnar man inte på kroppen kan alla symptomen förvärras och leda till total arbetsoförmåga till slut. Själv hade jag flera av ovan symptom och fick slutligen också panikångest - vilket jag nu får leva med resten av livet....DET min vän är det värsta av allt, panikångest önskar man inte sin värsta ovän.
...jag som inte lyssnade på alla varnings signaler (ovan nämt) slutade det med att min kropp la av. Jag hittade inte hem efter jobbet kom inte i håg nummer som bank nummer, portkoden osv. Jag tappade känseln i benen, kunde inte kissa på egen hand.
Vaknade en natt och kunde inte röra mina ben. Blev inlagd på neurologen i tre veckor, satt då i rullstol helt förlamad. Sen började min kamp mot vägen tillbaka, fick lära mig att gå på nytt.
I dag mår jag bra!
jag var trött hela tiden men kunde inte sova. Var irritterad, grät mycket, åt dåligt, hade huvudvärk och ont i nacken och bara jobbade. Tog på mig mycket för barnen, var klassförälder och engagerad i sönernas hockey. Hade ett jobb som jag tog med hem i huvudet och löste problem under natten. Till slut så en morgon kom jag inte ur sängen. Kroppen löd inte och jag blev liggande och grät i över 1 vecka.
Fick en tid hos min läkare som sjukskrev mig för utmattningsdepression.
Glömde säga att jag också blev otroligt glömsk. Kunde glömma namnet på mina egna barn tex.
Svårt att andas, ont i bröstet,oro,ångest,apatisk, humörsvängningar,viktnedgång,sömnproblem, glömska, magproblem...mm...skulle kunna skriva hur mycke som helst.
Oj, jösses vilka skräckhistorier! Jag blir lite rädd faktiskt! Tck till er som delat med er! Jag tar gärna emot flera historier!