Bonusmamma,vad för relation till biomamma???

hehe.. den finns inte alls.. Hon har en dålig attityd mot mig, sambon och även sina barn. Hon tror hon kommer överens med blir sur när hon inte får som hon vill, hon vänder barnen emot mig och kan inte samarbeta (ex. titta efter försvunna kläder eftersom det är MIN bit här hemma) och hon manipulerar sina barn att tycka som hon. Gör dom inte det blir hon tjurig på dom och säger "skitkul X, skitkul! Verkligen!) (Att X istället ville göra som pappa tyckte).

Barnen hamnar emellan för att hon ska köra över mig, så jag får väl backa då och inte låtsas om att barnen bor här hos oss varannan vecka.. Jag vet inte riktigt, blir hon nöjd då eller..?

illamående: usch och fy för sånna människor
Det gäller alla,inte bara biomammor

Anonym nr 13 skrev: Det känns ibland löjligt när min man och hon pratar i telefon om saker som jag har bättre koll på än honom av olika anledningar (t ex att jag läst en uppsatt lapp i skolan). Jag får liksom sitta brevid och berätta för honom så återger han det till henne.

ÅH..det känner jag SÅÅÅ Väl igen...störtlöjligt....visst är det...man blir förbannad för man vet mer än båda föräldrarna tillsammans om deras egna barn. VIDRIGT. Ingen av dem är egentligen bättre än den andra tycker jag oftast. Det är ju JAG som ser till att det är organisation här. OCH jag förmedlar det till honom så HAN får förmedla till mamman...så HON gör slag i saker och ting. VIDRIGT. Jag ska sluta med det nu när vi har fått tjejen att vara här varannan vecka. Nu är det HANS ansvar och ingen annans. Det är inte mitt barn och JAG är inte mamma. Kärlek och respekt....det är vad hon ska få av mig. Men hålla koll på sånt som kläder, tider och det ....FÅR han faktiskt göra....

Obefintlig.

Barnens biomamma har inte kommit över att min man lämnade henne och nu har gift om sig, så hon låtsas om att inte jag finns och har gjort det i ca 6år.
Min man har försökt prata med henne men hon vill inte.

SandvikenMamma:
Ja de e såååå skönt att det funkar bra!
Men jag vet ju hur det KAN vara,har ju fått känna på det också innan allt blev bra! Det tar så mycket onödig energi på ens förhållande och på en själv!

MammaAnnaCarina:
Härligt att höra att du iallafall önskar det
Jag vet att mina bonusars mamma tycker om mej och är nöjd med vår relation. Hoppas ni kanske hittar det läget en dag,eller hon hittar kanske jag ska säga

L A:

Ska försöka förklara det utan att det blir en hel roman
När vi träffades betedde hon sej rent ut sagt som ett svin
Hon gapade,skrek,hotade,ljög och anväde barnen. Barnen såg ut som 2 stackars bortappade ungar när dom kom till oss. Smutsiga och skitiga kläder. Hon har aldrig varit sån tidigare så visst förstod man att hon inte mådde psykiskt bra och hon var väl rädd att jag skulle "ta över"
Detta blev ju givetvis skitjobbigt för mej ,barnen och min sambo.
Av nån anledning gapade hon ALLTID på min sambo men aldrig på mej. Hon har alltid sagt att jag är världens bästa bonusmamma och en bättre kunde inte barnen få
Men till slut fick jag nog,sambon hade sagt åt henne flera ggr. utan resultat. Jag sa till henne att nu får de f*n vara nog.
Och de hjälpte visst
Hon kom ganska kort efter med svansen mellan benen och bad oss om ursäkt och har gjort det många ggr. efter det.
Jag sa att visst,vi tar din ursäkt och fölåter dej men glömma kommer vi aldrig att göra. Alldeles för mycket har förstörts för oss alla redan,tyvärr.
Senare skaffade hon sambo. Allt var rosenrött och dom har det så bra sen dag 1. Vi har sagt till henne; du ska vara VÄLDIGT glad att du och din sambo får vara nykära ifred och att vi inte ringer och gapar på er dagarna i ända. För vårt 1:a år som brukar vara såååååå mysigt och de bara pirrar i magen...de fick vi inte uppleva. All energi las istället på henne med alla bråk!

Vi har rett ut allt och jag känner att även om hon "ställt till det" för oss så kan man fasen inte gå å vara bitter hela livet för det. Vi är vuxna och hon har bett om ursäkt och jag har tagit emot den. Jag skulle ju absolut inte må bättre för att jag går och surar över det!!

De blev en roman du

Turboathena:
Förstår dej!
Håller även med om att IBLAND kan de vara ett helvet att vara bonusmamma,men det ger mycket också.
Men någon som ALDRIG har varit i en sån situation ska heller ALDRIG yttra sej. Dom vet inte vad det handlar om och tror oftast att det är helt okomplicerat
Ungefär som att varför ska du bry dej det är ju inte dina barn,en sån kommentar kräks jag över.

Jag vill att vår relation ska vara av rent praktisk natur. Det handlar om att samarbeta kring saker som gäller barnet. Förutom det, så vill jag ha henne i mitt liv så lite som möjligt. Hon är trevlig och jag är trevlig.

Jag och biomamman kommer jättebra överens, vi umgås som vänner, bjuder varann på middagar, går på stan och fikar o.s.v
I början var hon inte såååå glad att hennes x träffat en ny tjej som dessutom var 18 år! (Han 29) Och jag förstår henne, det var inte många månader sen dom separerat. Hon har aldrig varit sur mot mig. Men det var min kille som fick höra. Men det gick över ganska snabbt.
Nu har jag och killen varit ihop i 4 år och allt är finemang!

Turboathena:
Mmmmm!
Jag kanske skrev lite otydligt,jag menade inte att sådana kommentarer kommer från biomamman utan andra runtikring som absolut inte är i närheten av en "styvfamilj"
Förstår att sånt e jobbigt att höra från henne. Man ska inte bara vara behövd när det gäller sånt!

Anonym inlägg 38:
Härligt

Hatar min bio för allt hon gör. Använder barnet för att komma åt min man. Anmäler mig hit och dit och ljuger om oss mm. Pratar skit om oss inför barnet. Hon är en bio from hell och jag kan ärligt säga att jag hatar henne.
Men barnet är helt underbar och jag älskar barnet som om hon vore mitt eget.

Däremot mitt eget barns bonusmamma, är en helt underbar människa och jag är så glad att mitt ex har hittat en sån bra tjej och vårt barn älskar henne så mycket.

vi funkar inte överhuvudtaget, har försökt att nå fram till henne men hon bestämde sig för många år sedan att jag liksom inte finns.
nu har min sambo och jag gemensamt barn+att det har gått ett antal år, men det blir inga förändringar. hon vill inte ha ngt med mig att göra. synd för allt skulle vara mkt lättare då.
nu har allt vänt för min del och det sorgliga är att skulle hon bli "normal" trevlig så har jag istället svårt att förlåta allt som hon gjort och sagt. hon är självisk och ser sig själv som en person som vet bäst. Hon litar inte på min sambo som pappa.
mest synd om henne själv då veckorna som vi har barnet måste kännas som 7 dagars oro.

Oj vad många som svarat
Relationerna ser lite olika ut har jag märkt!
De där med att berätta vad som ska hända framöver har vi kommit överens om att vi inte gör!
Vet en gång vi skulle till Liseberg och det visste barnen om. Dom kanske visste det i en månad innan vi skulle dit.
De veckorna dom var hos sin biomamma tjatade dom hela tiden och vad hon än hittade på så var de bara "vårt Liseberg" som gällde.
Lite taskigt och inte kul alls för henne!
Så sånt håller vi för oss själva och dom med! Fast ibland är man ju grymt sugen på att berätta givetvis för man vet hur glada dom blir,absolut inte för att "retas" med biomamman!

jobbar med bio-mamman emellanåt. går faktiskt bra, inga problem.