MITT fel att han dricker??

Tack för era svar. Jag har kopierat dem till ett word-doc för att läsa varje dag så att jag orkar med alltihop. Nu ska jag till barnmorskan på en rutinkontroll, om ni undrar varför jag blev tyst...

Hej alla och tack för era svar. Jag vill berätta att han har erkänt för sju veckor sen och går nu på Antabus. Han tar också Seroxat, antidepressiv medicin, sen drygt två månader tillbaka. Och till er som säger att en missbrukare måste förstå att det är hans eget val att dricka: han säger att det är hans val, MEN att han får ångest av en massa orsaker och en av dessa är mitt beteende mot honom. Därför måste jag ändra mitt beteende för att han ska kunna fortsätta ett spritfritt och ångestfritt liv. Precis samma sak säger hans familj som bor 120 mil härifrån. Ska jag acceptera det påståendet/den anklagelsen? Han säger att om jag inte förstår detta så kommer jag alltid fortsätta leva i självförnekelse...

Typiskt: Det jag gör är att vara läraren i vårt förhållande. Jag är bättre än honom på det mesta i hushållet och han klarar inte av att bli tillrättavisad. Han är ingen handy-man medan jag tillhör den praktiska skaran kvinnor.

Han säger ju själv att han själv väljer att dricka men att hans ångest ökas av bland annat mitt beteende. Kan man inte säga att det är sant alltså?

Vet inte om jag kan se mig som medberoende i den bemärkelsen att jag vill skydda min sambo. Har aldrig varit sådär passionerat förälskad i honom. Mer attraherad av hans intellekt och hans goda rykte... Och så har vi så klart en del gemensamt, men alltför många värderingar skiljer sig åt.

Så nu när allt det här passerar revy pratar jag med så många han godkänner mig att prata med. Jag vill verkligen hänga ut honom. Samtidigt som jag inser att jag sitter fast för jag vill ju inte hänga ut mina barns far och ställa till det för dem. Vi är ju snart tvåbarnsföräldrar.

Har varit på toaletten och gråtit. Usch vilket elände.

Vad jag menar ovan är att jag tvivlar på min kärlek till honom. Man ska ju inte tycka om någon ibland, eller hur? Och det tar emot, oftast, när jag ska säga "jag älskar dig" till honom. Oftast säger han det först och jag känner att nu måste jag säga det. Säger jag inget så undrar han varför jag inte svarar detsamma och det känns alltid så krystat...

Fy så hemskt allt är. Jag kan inte ångra vår ettåring och den som ligger i magen för det måste ju finnas nån mening med att barnen faktiskt har blivit till!? Jag menar, hur många som helst blir ju inte gravida men vi har fått dessa underverk! Det är ju ändå något gott ur vår relation.

Han gillar inte att jag pratar med andra eftersom han själv inte känner sig mogen för att avslöja sitt problem. Han vill inte bli uthängd för då är han rädd för att återgå till eländet. Han är inte tillräckligt stark för det än. Och så är det så skamfyllt med det här - det är inte alla som förstår utan dömer i stället. Och det förstår jag.

Jenny S skriver: När han säger så till dig så svarar du bara: Det är din uppfattning. Jag delar den inte. Din ångest som leder till att du dricker har inget med mitt beteende att göra.

Jag säger: Han svarar då att jag befinner mig i självförnekelse. Hans mor sa i går på telefon att jag har "blivit bättre" när vi talade om mitt sätt att klanka ner på honom. Mina föräldrar har alltid sagt att jag bör tona ner mig och så. Kanske har alla dessa rätt??? Jag börjar känna mig hjärntvättad och vet vare sig ut eller in längre!!

Jenny S: Jo, erkänt för sig själv har han väl, eller vad syftar du på? Han säger ju att det är han som väljer att dricka men att orsaken till valet är ångest som i sin tur beror på att jag bland annat har ett beteende som ger honom ångest.

Ursäkta mig, men snart tröttnar ni nog på den här tråden, eller? Jag börjar känna mig lite tjatig... Vill bara ställa allt det här på sin spets och ge er lite olika synvinklar på det hela. Vill ha mer kött på benen så jag kan kontra rätt när sambon anklagar mig.

Nån ville veta exakt vad jag har sagt till honom när jag "anmärker".

Det handlar nog om småsaker. Sånt där gnat och tjat som kvinnor kan ödsla mycket tid på när de tycker att deras män inte riktigt passar in. Jättedumt, men ja, det är väl min dåliga sida. Jag säger vad jag tycker, även de negativa grejerna, och han känner sig obekväm. Han är inte van vid min rättframhet, helt enkelt. Han kommer från en familj där ALLT slätas över. Det är därför han är konflikträdd.

Hej alla och tack för era svar!!

Jag har haft några tuffa veckor på jobbet sen jag började jobba efetr min mammaledighet, men det har ändå varit skönt med ett miljöombyte. Jätteskönt!

Inte kul dock att gå till toan och gråta här på arbetsplatsen.

Berättade i går eftermiddag för min sambo hur jag mår och att jag inte klarar av att stötta honom när han anklagar mig för att skapa ångest hos honom. Och när även hans familj gör likadant.

Jag berättade att jag har sparat alla era svar i ett word-dokument och att han kan läsa det från vår mailbox när han hade tid.

Han sa då att jag hade rätt. Att felet ligger hos honom, MEN att det skulle underlätta om jag dämpade mig lite för att han är så sårbar. Han känner sig starkare nu än för tio veckor sen, då allt var som värst och då kunde minsta lilla kommentar från min sida göra att han tog till flaskan. Han hoppas att han i framtiden ska bli starkare och starkare.

Hans ord lugnade mig, fastän jag kan ju inte påstå att jag känner mig helt lugnad! Varningslampan finns alltid där och när jag tänker på framtiden så ryser jag. Jag önskar jag fastnat för en jordnära bonde som inte var så komplicerad!!!

Jag läser Katerina Janouch bok och känner verkligen igen mig.

Nej, han har aldrig hotat med att lämna mig. Han är i stället skiträdd för att jag ska lämna honom. Han har sen barnsben lidit av en stark rädsla för övergivenhet. Varit rädd för att föräldrarna ska skiljas (fastän de aldrig bråkade i hans åsyn) och varit rädd för att far- och morföräldrar ska dö...etc. När hans far dog i en bilolycka och mormodern dog strax efter chockades han säkert, fast han tog tyvärr inte itu med nån sorg utan flydde som vanligt in i studier och resor. Han var då bara 19 år. Han är ensambarn, har inga kusiner och nästan ingen annan släkt heller. Det är mamman och sambon som finns där. Och så jag och vår son.