Anonym (underytan) skrev 2006-09-14 08:53:50 följande:
Hej alla och tack för era svar!!
Jag har haft några tuffa veckor på jobbet sen jag började jobba efetr min mammaledighet, men det har ändå varit skönt med ett miljöombyte. Jätteskönt!
Inte kul dock att gå till toan och gråta här på arbetsplatsen.
Berättade i går eftermiddag för min sambo hur jag mår och att jag inte klarar av att stötta honom när han anklagar mig för att skapa ångest hos honom. Och när även hans familj gör likadant.
Jag berättade att jag har sparat alla era svar i ett word-dokument och att han kan läsa det från vår mailbox när han hade tid.
Han sa då att jag hade rätt. Att felet ligger hos honom, MEN att det skulle underlätta om jag dämpade mig lite för att han är så sårbar. Han känner sig starkare nu än för tio veckor sen, då allt var som värst och då kunde minsta lilla kommentar från min sida göra att han tog till flaskan. Han hoppas att han i framtiden ska bli starkare och starkare.
Hans ord lugnade mig, fastän jag kan ju inte påstå att jag känner mig helt lugnad! Varningslampan finns alltid där och när jag tänker på framtiden så ryser jag. Jag önskar jag fastnat för en jordnära bonde som inte var så komplicerad!!!
Jag läser Katerina Janouch bok och känner verkligen igen mig.
Nej, han har aldrig hotat med att lämna mig. Han är i stället skiträdd för att jag ska lämna honom. Han har sen barnsben lidit av en stark rädsla för övergivenhet. Varit rädd för att föräldrarna ska skiljas (fastän de aldrig bråkade i hans åsyn) och varit rädd för att far- och morföräldrar ska dö...etc. När hans far dog i en bilolycka och mormodern dog strax efter chockades han säkert, fast han tog tyvärr inte itu med nån sorg utan flydde som vanligt in i studier och resor. Han var då bara 19 år. Han är ensambarn, har inga kusiner och nästan ingen annan släkt heller. Det är mamman och sambon som finns där. Och så jag och vår son.
Han kanske har nån diagnos i botten?
