Killar - hur upplever ni tiden under en IVF?

Hej,

Ny på forumet. Läget är följande: jag och min sambo har precis gjort vår första IVF. Gravtestet efter 2 veckor visade positivt, så so far so good. Nu är vi i v6 eller v7 (jag är osäker på räkningen). Om två veckor ska vi på första ultraljudet.

Jag är glad men vågar inte riktigt bara vara glad. Det är ju den här tiden som flest missfall sker har man läst om. Och alla som gjort IVF vet ju hur resan fram dit varit av hopp och besvikelser. 

Måste även fylla i på att även jag fått en förändrad syn på min kvinna efter den genomgångna IVFen. Ingen liten resa för henne att göra med hormoner, 30 cm långa sprutnålar (!), tidspassning 3 ggr/dygn med alla tabletter/sprutor. Tuffare virke i henne än jag nog tyckte förut om sanningen ska fram. 

Hur som helst, känns som att jag lever i limbo just nu, och kommer göra det minst fram till det första ultraljudet. Försöker att dämpa känslorna och bara leva på (vardagen finns ju där trots allt). Men har konstiga drömmar och är lite disträ på jobbet. Eftersom detta ofta är top of mind har man reflexen att berätta om det när folk man känner ganska bra frågar hur man mår. Samtidigt vill man inte berätta eftersom man inte vet hur det kommer gå, åtm inte under den här första perioden fram till VUL.

Vet inte riktigt vad jag vill säga mer än dela med mig lite och kanske hitta någon som känner igen sig...
//Erik