Killar - hur upplever ni tiden under en IVF?

Vi har gjort 5 stycken IVF:er Och nu äntligen har vi ett barn på G. Vilket känns overkligt och eftersom jag vant mig vid att det misslyckats har jag inte riktigt vågat hoppas än. Även om vi är i veckan 14 nu. 

Kärleken till min fru har ju bara stärkts. Hon är en stark kvinna, målmedveten, vacker, och otroligt envis kvinna som vet vad hon vill. Hormonbehandlingarna har jag inte känt av, mer än att hon tyckte att det var jag som skulle blanda till hormonerna, dra upp i sprutor, lämna in nålar till apoteket för att jag också skulle känna mig lite delaktig. Även om jag är 50% av barnet så saknas ju själva närheten. Att producera barn så här kändes för mig väldigt konstigt.Trots det så är jag glad att det lyckades, och ser fram emot att bli far.

I början av försöken hade jag behövt mer stöd och möjlighet att prata med andra män i samma situation. Även om jag tror att min stolthet inte hade fixat det. För jag var rätt blyg av mig och tyckte inte om att prata om att vi hade det svårt i början.
Efter alla sterila "herrum" har hela den biten avtagit och jag tycker inte alls det är jobbigt att prata om det längre.
Vi tänkte ett tag att vi skulle adoptera, men det blev inte så. Vi gick igenom en utredning - som hade kunnat knäcka vilket normalt förhållande som helst, men som tack vare att hon är en så underbar kvinna som hon är, gjorde utredningen oss starkare tillsammans och att vi växte tätare ihop.

Jag har inte riktigt förstått att vår kärlek, med lite läkarhjälp, nu äntligen fått frukt, och jag måste nästan hejda mej från att googla på babyartiklar, tips och ideer - reservdelar till eventuella vagnar, spana in barnsängar och så vidare. Åt minstonde ett litet tag till. Vi har BF i oktober. Och det är så mycket som skall fixas och trixas innan dess.

Lycka till medbröder!

// Kenta