Att komma överens med bonusbarn?

som kvinna bryr vi oss mera om det känslomässiga och det är vi som skall se till att hushållet skall fungera. en man kan inte (nå oftast) tänka praktiskt. iallafall jag gör en stor affär över nånting som min sambo inte överhuvudtaget reflekterar över.

männen har gåvan att inte komplicera allt! vi borde kanske oxå försöka njuta mera och inte bry oss om sängar är obäddade, ungen är stor i mun.. men sanningen är att tack vare oss sura bonusförälder så växer dom här ungarna upp med lite sunt förnuft! vi gnäller för att vi orkar bry oss och ännu hoppas på att det kan bli förändringar!

->Lilladu

Ja vi är otroligt duktiga! vi försöker göra det bästa av en situation vi inte själva begriper!
vi har själva valt att bli tillsammans med föräldern. men knappast är det så att man väljer det med glädje, vad kuuuuul tre ungar på köpet. det är svårt att dra en linje för rätt och fel, men oftast så känns det som att en bonusförälder får allt dåligt ur relationen mellan barn och vuxen. medans barnet förlåter en biologisk förälder utan nån annan orsak än att vi har samma blodgrupp!
vi skall vara förstående(semestern skall anpassas till barnen och deras andra förälder, vi skall förstå acceptera att dom inte respekterar oss, vi skall tycka det är helt ok att dom inte gör som vi säger iom att vi egentligen inte skall blanda oss i deras uppfostran, hur jular och påsk skall firas..), vi skall ställa upp (ungen skall köras, kalas för alla kompisar), vi skall å vi skall... ändå så blir vi aldrig barnens självklara val..

i en perfekt situation så sköter de biologiska föräldrarna uppfostranbiten så den fungerar. så det är klart som korvspad att inte är det ungen man är förbannad över egentligen utan bristen på kommunikation mellan barnets riktiga föräldrar.