hur reagerade era bonusbarn på syskonbeskedet?

Mina bonusbarn var överlyckliga när dom fick veta att vi väntade barn.

Dom blev jätte glada.
Dom fick två syskon inom loppet av 4 månader.
Först jag å deras pappa, sen deras mamma med hennes kille.

Både vi och mamman med nya mannnen har fått barn . mina bonusbarnen ser alla som lika mycket syskon. Och de är glada för den nya , men jag tror inte de tänker så mycket på det.

vår dotter ser sina bröder som bröder hon älskar och avgudar dem

Mina bonusbarn blev jätteglada och längtade jättemycket! Dem ser ingen skillnad på varandra och nya bäbisen. Han är lika mycket syskon som dem andra! =)

En söt liten anekdot från tiden då jag var gravid:
Min sambos son Zeke, 5 år, bodde hos oss varannan vecka och varje torsdag då det var "byte" till oss frågade han alltid lika förväntansfullt "-Har bäbisen kommit nu?!"

Kan ni förstå hur mycket han längtade?! *S*

Mina bonustjejer reagerade lite olika. Den ena blev jätteglad och den andra sa ingenting alls (jobbigt). Men under graviditeten växte det fram förväntningar och glädje från båda.
Innan barnet kom var det ett låtsassyskon alt. halvsyskon men nu när de har lärt känna honom är det ett helsyskon i deras ögon, de gör alltså ingen skillnad på honom och syrran.

Bonussonen blev jätteglad när vi väl blev gravida. Han var väl införstådd i våra problem med att bli gravida och hade varit informerad om alla delar i behandlingen.

Men då var han också 15 år när det skedde.

Gullungen var till och med iväg till MVC för läkarbesök för att jag inte skulle behöva åka själv en gång.

Han blev glad. Han har inga andra syskon och nu blev han storebror. Det är 13 år mellan dem och han är jättego med lillebror. Bara positivt!

Dom tyckte det var jätteskoj.
De var 9 och 7 år när vår gemensamme skrutt kom, och de avgudar honom!
Tror det är positivt att det är lite åldersskillnad, för det blir nog inte samma svartsjuka.

Kramis Jonna

Skönt att läsa att alla verkar bli glada! Men jag vill nog gärna få lite fler svar, anledningen är:

- vi har tre "svängdörrsfamiljer" i vår bekantskapskrets. En har inte fått gemensamma barn, de andra två har fått det och i båda fallen blev det problematiskt: bonusbarnen vill inte längre komma hem till pappan/komma mera sällan med anledningar som att det är jobbigt med syskonet som skriker och liknande. Barnen var i ungefär samma ålder när syskonet kom som mina bonusbarn är nu. Deras barn har dock inga syskon på mammas sida som min bonusbarn har (ett syskon).

- barnen bor tyvärr inte halvtid hos oss. De vill och vi vill men mamma vill inte. Barnen vågar inte stå upp för det (än) och vi orkar inte längre bråka (även för barnens skull: bättre att vara mera hos mamma utan bråk än att bor växelvis och föräldrarna bråkar). Men jag känner mig ledsen över att de har bättre förutsättningar att bygga upp en relation till sitt syskon på mammas sida än vad de kommer ha möjlighet till vårt gemensamma barn (mera tid!). Jag är rädd att barnet i min mage inte ska få bli "riktig" syskon till de två pojkarna som jag älskar så mycket. Och så är jag rädd att -om det blir som jag befarar- detta kommer påverkar mina känslor för mina bonusbarn negativt Erfarenheter?

Min bonusson tjatade i två år på att få syskon.....är nu mycket stolt storebror Han bor hos oss varannan vecka och när lillebror var nyfödd var han hos oss lite extra. Till saken hör att hans mamma och jag (och hans pappa) har en väldigt bra relation. Hon har varit här och gratulerat och det är inga problem, äöven om det nog aldrig kommer kännas helt otvunget. Det känns som om lillebror knutit ihop familjen lite mer, jag var orolig innan att bonussonen skulle känna sig utanför men så har det inte blivit. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag har helt andra känslor till min biologiska son jämfört med bonussonen.....det är dock inget problem utan bara så det är. Hoppas allt går bra för dig!