Jag var blyg som barn, men kom över det. Idag pratar jag alldeles för mycket ibland. Känner mig tvungen att säga nåt när ingen annan pratar. Börjar man prata om semestrar t ex, känner jag mig tvungen att berätta om alla mina semestrar. Har även för lätt att prata om sex o att svära. Svär inte automatiskt, men det stärker det man vill säga. Gillar ändå inte det. Känner många pladdermajor o det är en tilgång att ha talets gåva, men allmänt är det lite för jobbigt. Råd?
Jag med..har accepterat att jag är en pratkvarn. Förr fick man onda blickar och föräldrarnas pekfingrar: Nu är du tyst...du pratar hela tiden, gud att du aldrig är tyst.
Men så är det så när man väl är tyst så undrar folk vad det är för fel, de har tråkigt säger de och alla förväntar sig att man ska prata...för man är ju så rolig.
Dilemma.
Japp.Dilemma.Ibland får man nog och vill bara inte prata då man redan har fått ur sig allt ett tag.
Suck, jag önskar att jag kunde vara som er. Själv tycker min sambo att jag är alldeles för tyst, och det är jag. Kommer inte på vad jag ska säga 
Jag inser att jag låter lite hård, det var inte min mening. Den som pratar mycket är ju underhållande och kul att umgås med. De flesta av mina vänner har munlkäder, och de tål när jag avbryuter dem. Men alla klarar ju av att avbryta någon, de har fått lära sig att det är fult från barnsben.
Låt mig ge ett exempel till från min familj. Min syrra är lika talför som föräldrarna, men hon kan balansera det där. Som lärare har hon tränat mycket på att vänta in barnens signaler om att de är på väg att säga något men söker orden. Så hon kan vänta in svar utan att avbryta dem. Och hon är en oerhört uppskattad person, många vill vara vän med henne eftersom hon är så kul OCH kan lyssna. Men det har hon tränat fram, i tonåren gick munnen ofta automatiskt på henne. Så det går! 
Tack för tipsen! Erkänner att jag har svårt att lyssna.
Här har ni en till...säger allt jag tänker,men tänker inte alltid allt jag säger...ungefär.
Är jag tyst så tror folk per automatik att jag är skitsur eller ledsen,men jag skiter i vilket..*s* Har jag inget o säga så håller jag tyst(för det mesta är väl bäst o skriva om ngn av mina vänner läser...*S*))
Men det är bra att ha talets gåva...o ibland hamnar man i klistret,men det är smällar man får ta.
Stå på er tjejer 
inget fel på att vara den tysta mystiska partnern heller *ler*
ytterligare en här!
välkommen
Hörni nu slutar vi skämmas va?
Alla är olika och pladdriga kompisar är det bästa som finns!
Känner igen mig. Har vant mig av med det lite grann, men det händer att jag pratar "för mycket" fortfarande. Har haft lite svårt att veta när jag ska sluta, men jag börjar lära mig.
Här har vi en till pladdermaja - hela livet har jag varit sån
jag me, försöker skärpa mig och bli en "lyssnare", men det går väl inte så bra.....