hur har ni mått efter ma/mf??

Hej widoo, vill först och främst beklaga ditt mf
Jag mådde psykiskt väldigt dåligt i en vecka efter mitt mf, eller egentligen en ofostrig graviditet som upptäcktes i v 11 och som stöttes ut med hjälp av piller, alltså ingen skrapning. Sedan började livet återvända tyckte jag och nu en dryg månad efteråt måste jag faktiskt säga att jag väldigt sällan tänker på det och känner mig inte ledsen. Det kan hända att jag är ovanlig, men jag tycker verkligen att den psykiska smärtan gav med sig ganska snabbt. Jag antar att den kommer att ploppa upp när det närmar sig bf, men just nu är det lugnt och jag kan se framåt.
Ont hade jag inte alls efteråt, men som sagt, jag gjorde ju ingen skrapning. Jag blödde drygt 2 veckor.
Hoppas verkligen du repar dig både psykiskt och fysiskt!!

Hejsan!
Beklagar ditt ma jätte mycket!
Jag har nästan precis gått igenom ett ma i v10 fast det var dött redan v6!
Jag skrapades den 21 september och var sjukskriven i en och en halv vecka efter!
Ska jobba första dagen imorgon...
Jag har mått fruktansvärt dåligt den här tiden som jag varit sjukskriven! Fast i dagens läge känner jag mig bättre! Det har krävits många timmar på fl´s forum... det har varit som terapi för mig!
Idag var  första dagen jag kunde prata om det utan att bryta ihop...!

Jag har hört någonstans att man brukar mår dåligt så länge graviditetshormonerna finns kvar i kroppen och det kan ju ligga något i det!
Visst kommer man alltid att minnas... det här är mitt 3:dje missfall och det första smärtar ibland!
Jag blödde bara i 2-3 dagar och sen slutade det helt! Jag hade mensont i magen samma dag som jag skrapades men sen har jag inte känt av det alls!

Blöder du mycket? Om du gör det...har dom kollat så dom fått ut allt? Det kanske finns rester kvar.. jag trodde att dom rutinmässigt kollade det efter varje skrapning men det gjorde dom tydligen inte! Till mig sa läkaren efter uppvaket att dom gjort ett vul och kollat så allt var ute! Det kändes ju skönt!

Vet att det inte är någon tröst men det är bara att försöka igen!
Jag kommer att hålla tummarna!!
KRAM

MillaH77: jag har väldigt svårt att prata om det i bland men inte med mina närmaste längre men om det är någon som inte vet och jag måste berätta så har dte brustit direkt och tårarna bara rinner. Jga var ju i v.12 när fostret dog så jag hade väl mycket hormonet och kanske är dte en förklaring till avrför jag har mått/mår väldigt dåligt psykiskt.
Blöder gör jag inte så mycket längre det avtog i förrgår kväll men visst kommer det en del än men inget osm jag känner mig orolig över.
Jobbigt att du fått 3 mf har dte gjort någon utredning på dej varför du förlorar barnen?
detta var mitt första och jag var enormt chockad för jag har i stället svårt att bli gravid men när jag väl blivit det så har allt gått bra och så dör fostret i v.12 när vi började slappna av osv.
vi har bestämt oss för att vänta tills vi försöker igen men igentligen skulle jag vilja köra i gång direkt men läkaren rekomenderade mig att vänta 3 månader eftersom jag fick barn för 9½ månader sedan så tyckte hon kroppen borde få vila..

ebbelina: beklagar ditt mf, skönt att du inte mår dåligt alla känner vi ju olika som tur är.
du ska vara glad att du slapp skrapas det är något som jag aldrig vill göra igen för jag hade sååå ont efteråt och i flera dagar.
Hoppas ni snart blir gravida igen.

Kram alla

Här är ännu en som mår fruktansvärt dåligt. Min sambo kan knappt ta i mig för jag mår så dåligt. Det jobbigaste är att han inte kan förstå att jag mår dåligt. Vilket gör att det knakar mycket i förhållandet nu.

Tog ett gravtest idag och jag har inga hormoner kvar. Ett blankt -. Men......
Jag hoppas vi kommer ur detta snart så vi kan planera bebis. Jag var i v.13 när mitt ma konstaterades. Fick vänta 2 veckor på skraptid. Men det vart akut skrapning då jag började störtblöda. Så tyvärr är det nog det som lite ligger bakom att jag mår psykiskt dåligt nu. Men det syns inget utåt. Men då det är bara ett fåtal som visste att jag var gravid så är det ju inget som det pratas om.
Men vill så gärna komma över det och börja om.

Anonym (Ja med): Jag förstår dig, min man hade väldigt svårt att förstå hur jag mådde i början eftersom han inte tog missfallet speciellt hårt. Men som tur var kunde han ändå stötta mig. Prata, prata, prata är väl det enda råd jag kan ge. Hoppas ni kan hitta varandra i din sorg.
kram

anonym (ja med): förstår hur du känner dej har också svårt för min man just nu och et har varit mycket små gräl pga att jag tycker ahn inte förstår hur jobbigt det är och hur det känns,  tycker det känns som han mest ryckt på axlarna och tyckte det inte var så farligt.. överreagerar säkert massor också..
jobbigt att du fick vänta så länge på skrapning upptäcktes ma i v.13 eller var fostret i v.13?
jag fick som tur en skraptid dagen efter.
kramar om dej hoppas vi också snart akn gå vidare.

mådde skit,fick ma i v 16(står en del i mitt info)har börjat bli människa nu som först,fick ma 10/4-06.

vägen har varit lång o jävulsk med mycket gråt,stora utbrott,kan ännu knappt se åt en gravid.känner mig ännu blåst på min graviditet,gick 16 v långt in i graviditeten.

han insett att det blir inget 5 o sista barn,vågar inte chansa.

I går, i v.12, fick vi konstaterat att fostret dött redan i v.6-7 eller så. Livmodern har dock fortsatt växa så jag har haft alla symptom. har fortfarande...mycket gravhormoner i kroppen sa dem. Vilket känns så hemskt. Nu ska jag vänta 2 veckor på skrapning eftersom förutom några droppar blod i går morse som gjorde att vi åkte in och kolla så kommer ingenting. Önskar det skulle börja blöda mycket så jag får göra akutskrapning och bli av med det. Blir helt sjuk av att gå här och vänta på att få bort det ur magen och få börja ladda om. Bara gråter. Har en fantastisk sambo och vänner - vilket är tur. behöver nog prata mycket och länge om dethär. Just nu kan jag dock inte ens tänka på det utan att börja störtgråta. Känner mig besviken, lurad och äcklad av att det är något dött där inne. Jag hoppas det släpper inom hyfsad tid...
Fast jag inte önskar någon annan detta så är det skönt att läsa om fler som vart med om samma sak. Känner sig inte lika ensam på något vis.
Kram på er!

Åh, vad ni har fått gå igenom tråkigheter. Hoppas era själar läker utan allt för stora ärr och att ni inte blir avskräckta att försöka igen. Jag har nu avverkat två missfall på kort tid och känner mig stärkt efter det senaste. Jag kan ju faktiskt bli gravid och jag vet att hur ledsen jag än är efter ett missfall så vänder det. Detta ger mig insikt och gör att jag vågar prova igen. Jättekramar till er alla!