Ni som har styvbarn/bonusbarn och inte gillar dom...

jag tycker om dom , men inte alltid sittuationen.

Tycker om dem förnuftsmässigt men har motstridiga känslor som säger att de är inkräktare i mitt "bo". Känner mig ibland svartsjuk och tycker de är jobbiga. Jag har ju inte valt dem och de har ju inte valt mig!! Finns inga garnatier alls för att man ska gilla varandra

jag verkligen gillar mitt bonusbarn, det är en riktig härlig skitunge! Hon är på alla sätt som ett barn är, sprudlande och glad när hon är det och ledsen och uttråkad när hon är på det humöret. Hon är slarvig med vissa saker, men det beror på oss själva. Vi har inte format henne. Hon är sex år!

... men jag är inte överförtjust i hennes mamma, hon verkar onekligen knepig. Har dock vare sig pratat eller träffat henne under de drygt 3 åren jag och hennes ex varit tillsammans. Hon är bitter och beteer sig underligt stundtals och kommenterar på ett sätt som kanske inte är bra. Och detta tror jag kan komma att påverka mitt och lillfröets förhållande i framtiden. Vi får se... tar inget negativt i förskott. Har ingen anledning till det. Det viktigaste är att lilltjejen har det bra med alla parter!

för jag har hört att just som (Plastmor) att många känner att barnen är inkräktare...

och det är ju helt rätt, barnet/barnen väljer inte sina styvföräldrar och styvföräldrarna väljer inte barnen. utan det e ju de vuxna som fattat tycke för varandra..

Barnet - precis som vi både skrev har man s a s fått varandra på köpet utan att ha önskat det. MEN det är den som är vuxen i relationen som har ansvar för att den fungerar och försöker få vardagen att funka trots att man "tussats" ihop. Det är ALDRIG barnens fel. SOm vuxen måste man kunna hantera reaktionen att barnen vill att de biologiska föräldrarna ska vara tillsammans. Jag tror man ska dra en tydlig gräns och inte gå in i föräldrar rollen om de redan har en mamma o pappa. Bättre att bara vara en bonusvuxen som man kan prat och göra saker med.

jag gillar mina....dom kan aldrig bli ens biologiska men dom finns i mitt hjärta.....

Jag tycker illa om min ss. Det beror helt enkelt på att har betett sej så fruktansvärt illa att mina egna barn inte längre vill bo hos oss. Ingen vill hälsa på, ingen vill vara barnvakt heller....

Nu har det visat sej att ss har svår ADHD så jag ser ett ljus, men det kommer dröja innan jag kommer tycka om honom.

Jag stör mig jättemycket på många saker min styvson gör. Jag gillar inte hans personlighet, sättet han är på, hur han beter sig... Största anledningen till det tror jag är att jag har så lite inflytande över honom, och hans mamma har så oändligt stort. Han är feg, intetsägande, gillar inte att kramas eller mysa (inte bara med mig, inte med någon), aldrig glad, aldrig arg.

Han är helt olik mig, och jag kan inte påverka honom. Det gör mig irriterad och frustrerad, och såhär efter många många år känner jag: "Ok, jag skiter i det. Jag behöver inte älska honom, han är inte min". Jag älskar honom förvisso på sätt och vis, han är en himla go unge. Men han är inte min. Det går inte att komma ifrån.

anonym plastmor

jag förstår precis vad du säger o menar o håller helt med!! vi måste vara de vuxna o aldrig låta barnet lida..!

det konstiga är dock att jag gillar mitt styvbarn mindre sedan jag fick eget... ett gemensamt alltså.., varför..?

Jag tycker om mina styvbarn,men på något konstigt sätt så vill jag ändå inte att de ska komma hit och bo. Jag får ångest varje gång. Det är som Anonym(Plastmor) skrev ovan. De är som inkräktare hemma....När de är här tar de över hela övervåningen på huset (där de har sina rum), det badrum som är där samt TV:n. Tycker extremt illa om att känna mig obekväm och utkörd ur delar av mitt eget hem. De är som om de tar för givet att de alltid finns här och det är klart att de ska ta plats, men de tar ingen hänsyn till att jag kanske vill sitta i fred då och då.