Ska lämna min man (alkohol)

Va skönt att det verkar ordna upp sig för dig,du förtjänar bättre. Det är först när man förlorat nåt som man inser vad man egentligen förlorat,tror din man börja inse detta. Men det bästa vore åtminstone att vara särbo och se hur han är då

Varför har jag sådan ångest när jag istället borde vara arg & stark. Han har genom sitt drickande förstört så oerhört mycket för oss. Han är så ledsen nu, rar, omtänksam och vill inte skiljas. Och ändå vet jag ju att skulle jag stanna så kommer han bara fortsätta med sina gamla vanor... Någon som gått igenom något liknande?

Oj, vad svårt... stackars dig. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag tror att du ändå ska göra som planerat och flytta. Vad händer om du bara stannar? Jag tror att han snart kommer att falla in i samma mönster igen.

Däremot så kanske det inte behöver vara slut för er för evigt. Vill ha ha dig kvar och ordna upp sitt liv så tycker jag att ni tillsammans ska kontakt med någon som kan hjälpa honom. Vågar han erkänna sin alkoholproblem?

Jag vet flera som har bort från alkoholproblrm men det har inte varit helt enkelt utan krävt en del (en har bott på behandlingshem)

Men egetligen gör du honom inte en tjänst genom att barafortsätta som vanligt. Kanske har du gett honom en massa chanser? Kanske kan du ge honom en till, men ändå markera genom att flytta. Sedan kan ni lugnt börja om, om han tar sina problem på allvar (och kärleken till dig på allvar)och tar kontakt med någon som kan hjälpa honom.

Tänk inte ens på att bara stanna utan att ta kontakt med läkare/kurator/socialtjänstemän/familjerådgivning.

Lycka till. Kram!

Åh vad jag önskar att jag hade din styrka !!!
Jag har samma problem, men stannar ändå kvar för att jag inte ORKAR...

jag tycker att du gör helt rätt och håller med Anonym ovan- han kan ta tag i sina problem och ni kanske kan börja om ?!?!

jag önskar er all lycka till och skickar över en massa stykekramar !!!

Det här är ju en jättejobbig situation, så det är helt förståligt att du mår dåligt. Det ÄR sorgligt att alkoholen förstört så mycket, men det betyder inte att du inte gör rätt. Du är jättestark och modig och tänk på att allt faktiskt bara kan bli bättre när du väl kommit över på andra sidan!!! Och en dag kommer du att kunna känna dig så stolt över dig själv. Att du inte gav upp och att du kämpade dig till det liv du förtjänar. Dessutom gör du också honom en tjänst, även om han inte ser det som så nu, så glöm det där med dåligt samvete.

För att få den lilla extra skjutsen nu så kanske du kan ta kontakt med psykolog/kurator annat för att orka den sista milen.

LYCKA TILL!

Flyttade ifrån dotterns pappa i somras. Han har både drog- och alkoholproblem. Enligt alla andra alltså, själv har han inga problem! Hotade honom länge med att jag inte orkade mer, skulle göra slut osv, men till slut såg jag hur vår dotter led av det. Så jag sa till honom att om han knarkar en gång till så sticker jag. Han gjorde det och jag packade. Han var ledsen varannan minut och arg varannan. Men det gällde att komma ihåg allt han gjort. Han grät många ggr i början när vi pratade i telefon, men det kändes ändå så skönt. Satt på min balkong (75 mil ifrån honom) en dag och kom på att det kändes som om jag var på semester! Att livet kan vara så lugnt och fridfullt... Har lämnat in papper på ensam vårdnad (som han skrivit på) till tingsrätten och går numer oxå på samtal hos kvinnojouren här - otroligt bra! Så om du orkar, var inte rädd att ta hjälp, just kvinnojourer vet ju precis hur sånt här fungerar, vad de här männen sysslar med.
Jag ser absolut ljus i tillvaron nu, fastän det kn bli bra mkt ljusare och snart kommer du det oxå!
Kramar från lyckliga vi!!

Min man inser någostans att han har ett problem, fast ändå inte...Jag erbjudit mig att hjälpa honom så många gånger, bett honom att gå med på någon form av behandling men han säger att det är det sista han kommer att göra. Det är ju en kombination av förnekelse & skam.

Lillstjärnan: Det du skriver om semester. Så upplever jag det när min man jobbar natt. Då vet jag att han är nykter och jag får bara vara själv hemma i lugn och ro och jag slipper få ångest av att se om ta de där förbannade ölen. Och jag tror & hoppas att jag kommer att börja må bättre när jag slipper ha det så nära hela tiden.

Ja alkoholen förstör så mkt Usch sitter här på jobbet och är så ledsen. Jag saknar min man. Min riktiga man, som han var förr Måste hitta ngn att prata med känner jag. Behöver verkligen stöd just nu av någon som vet hur detta "funkar".

Tacka rara ni för era peppande svar!

Glöm inte bort allt elände när du varit själv ett tag bara! Hamnar där med jämna mellanrum, saknar honom lite och kommer bara ihåg de bra (få) stunderna. "Det var kanske inte så farligt ändå... Det är nog bara jag som överdrivit, finns väl ingen som har det riktigt bra." Såna stunder får jag sätta mig ner, plocka tillbaka de hemska minnena, en kort stund, och återigen inse vilken svag människa han är och hur lite vi behöver honom i våra liv. Det är svårt, jättesvårt... Men det är bara att kämpa vidare!
Kram igen

Ja, det gäller verkligen att plocka tillbaka de jobbiga minnena... Och jag kan ju inte lita på honom längre... Tror nog att han älskar mig någonstans därinne men jag är säker på att det som tar hårdast nu är att han är rädd att jag ska berätta för släkt & vänner om varför jag ger mig av samt att han kommer få det tufft ekonomiskt... Just det manipulativa draget är så svårt att hantera. Vad är hans riktiga jag & vad är hans alkoholiserade jag?

Lillstjärnan: Har du fått hjälp någonstans el. gått vidare på egen hand?

När jag lämnade min man så trodde han att det var för någon vecka eller så, och han skulle svära på att han skulle börja sköta sig och sen skulle jag flytta tebax. Och om jag skulle ha gjort så, så skulle det med all säkerhet ha lett till att han skulle ha skött sig i någon månad. Och sen börjat dricka igen. Det är 6 år sen jag lämnade honnom, han dricker än vad jag har hört senast.

Trådstartaren: Jag fick nog en dag, gav honom ett ultimatum och efter att han svikit mig igen (efter ca en vecka) ringde jag min mamma och bad om flytthjälp. Hon kom ner en vecka senare, vi packade bilen och åkte. Bodde hos en kompis ett par veckor, mamma ett par veckor innan vi fick lägenhet. Nu först, ca 3 månader efter flytten kom jag på att allt var för mycket att hantera ensam och då ringde jag sjukvårdsupplysningen och frågade om samtalshjälp. De tipsade mig då om kvinnojouren som varit ett jättebra stöd. Så hela första delen tog jag själv, det var ingen i min närhet som riktigt förstod vad det handlade om och som kunde stötta mig, men iaf mamma gjorde så gott hon kunde. Men det är fortfarande tufft och kommer nog vara det ett bra tag till. Just nu har exet en bra period och ringer och är snäll och lovar massa saker. Det gäller att komma ihåg: hanärdumhanärdumhanärdum...

Efter att ha vuxit upp med bägge föräldrarna som alkoholister kan jag bara säga: Ge inte era barn den erfarenheten! Flytta så snart ni bara kan och ge dig och Era barn bättre förutsättningar för att må bra!

Pappa var alltid dyngrak så fort han kom hem från jobbet och somnade direkt. (Pga alkohol och tabletter.) Om någon ringde lärde man sig att svara att han var i duschen för att be honom ringa upp när man (om det gick) hade skakat liv i honom.

Mamma började dricka innan jag blev tonåring, men höll det gömt väldigt länge genom att skåpsupa.

TS:

På vilket sätt krökar din man? Är det varje dag eller är han periodare med fylleslag som varar i flera veckor?

Han dricker 5-7 dar i veckan... Oftast har han en alkofrikväll ibland två... Övriga kvällar (och på helgerna från 14.00 ca) så går det 3-6 st 0.5 l 7,2:or öl och ofta några "vanliga" starköl. På veckorna dricker han sig oftast inte dyngrak men påverkad. Jobbet sköter han felfritt naturligtvis... Man kan väl säga att han har en konstant period.

Vi har inga barn tack och lov.

TS:

Inte bra! Törs man fråga hur gammal han är och hur länge han har hållit på?
Ett tips är att skrämma honom rejält, låta honom ta leverprov. Har han mycket dåliga värden samt blir upplyst av läkaren om alla faror och sjukdomar han kan/kommer att åka på så kanske han nyktrar till i ren skräck. Vem vet?

Jag söp själv som en galning i drygt tio år. Jag söp bort mina bästa år kan man säga, drack minst fyra-fem sjuttiotfemmor i veckan från det jag var sjutton år tills jag blev tjugoåtta. Men jag blev till slut skrämnd, jag kände att döden började flåsa mig i nacken och ibland är det sådana rejäla varningsklockor som behövs.