Hopplöst fall?

herregud var min första tanke ....

men hon behöver ju vård för separtions ångest akut

jag tycker att ni ska anmäla fort till polisen om ni tycker att hon gör nå fel

vet inte annars vad jag ska säga

Ojojoj! Hon behöver hjälp. Kanske kan ni gå på samarbetsamtal på familjerätten, få samtalshjälp via BVC eller liknande.
Din och hennes son har ju jättestor glädje över att ha en brorsa i sin egen ålder.

Frågan är väl hur långt man ska dra det för att inte barnet ska hamna i kläm och hur långt man ska acceptera såna saker utan att barnet komemr i kläm för man är för snäll.

Åh vilken svår sits ni sitter i.

Kan hon och du prata med varandra? Kan du förklara att du förstår att det är jättejobbigt för henne att det blev som det blev i separationen, men att du upplever hennes vänligheter som besvärande.

Hur fungerar det om din sambo försöker prata med henne?

Det känns som ni skulle behöva nån som är opartisk och duktig som familjerådgivare, kurator, psykolog eller liknande för att få hjälp att hitta gränser som fungerar. OCh kanske kan hon acceptera era gränser om ni får hjälp att prata med henne om dem.

Att kasta sig in i huset och släpa ut ett barn som sover kan iten vara bra för barnet. Vilken traumatisk upplevelse för honom. Hon skulle behöva få veta vad hon utsätter sitt barn för när hon gör på det viset.

Vi har inte gjort annat än att försöka förklara och prata med henne. Men ena gången säger hon att hon förstår och nästa gång så fattar hon inte alls vad man pratar om. Vi har gett upp allt nu.. kip käft och le det är det enda som fungerar något så när iaf. Försöka ha så lite kontakt som möjligt så hon skärmas av allt vad som bara går. Då kanske hon "tvingas" att förstå att hon inte har här att göra.

Har varit i kontakt med Soc för samarbetssamtal men kontoret här är helt värdelöst, det tar flera månader innan man får tag i dem och när man väl får det så har dom inga möjligheter och ber en återkomma. När man sedan återkommer så tar det ytterligare flera veckor innan man får tag i dem. Hoppas ändå att det ska ge något.

Ja och hur tror du vår andra grabb upplever det, en vilt främmande människa som klampar in och sliter iväg med storebror. Har hänt att hon bara slitit upp bildörren och ryckt ut honom och gått med. Vi har båda barnen i stolar bak så min pojk bara tittade på med stora ögon =( Är glad att inte han låg där uppe och sov när hon rusade in i sovrummet..

Visst det är jobbigt för alla..
Hon som blev lämnad (för typ 2 år sedan!), men framför allt för att hon måste leva halva sitt liv UTAN sin älskade son (där lider jag med henne).
Hennes Son som har två familjer och måste lära sig handskas med det.
Vår Son som och ena sidan lever intill sin halvbror och andra sidan är själv.
Min Sambo som alltid kommer att vara bunden till henne genom sin son. Och dessutom försöker ordna allt så smidigt och bra som möligt för alla parter.
Sen står jag där mitt i smeten och får höra att JAG inte har med saken att göra. JAG ska inte lägga mig i ?

En sån här situation påverkar ALLA! Det är min åsikt.

jag har inte läst allt men visst känner jag igen din sits,träffa en man för mmmmm ca 4 år sedan ,dom va skilda osv men hon skulle ändå bestämma,han va kuvad o hon dominant,hon ville att han skulle köra henne till krogen osvhan sa då nej,wow
ett jävla --han inte du köra mig osvjag svara en gång när hon ringde o sa att det inte va någon jåvla taxiverksamhet här,det blev liv osvdet ena ledde till det andra men det är slut sedan 14 mån o visst saknar jag honom men inte sitsen vi hörs ibland osv

Herregud hon behöver verkligen hjälp ...!
och att du har stått ut i två år med biomamman gud vad jobbigt..
Det måste ju få ett slut..