Hur ska man orka när alla andra blir gravida

Vet precis hur du känner dig. Nästan alla i våran vänskapskrets ska få eller har fått sitt andra barn nu under hösten. Har kämpet sen juli-03 och hade två MF Nu i sommar. Jag måste erkänna att jag blir arg när jag ser dessa gravida och tycker det är så orättvist att de har två och vi ingen. Om du inte redan har gjort det så tycker jag du i allafall ska prata med din man om hur du känner. Det gjorde jag och han tyckte det va lika jobbigt som jag.Försöker undvika att umgås med dessa människor så gott det går, för jag orkar helt enkelt inte rent psykiskt.Lycka tilll!!!!!!!!!!!!!!

Ja, vad är rättvist och vad är inte rättvist?! Det är svårt att glädjas när man längtar mycket själv. Runt om mig är det också många som blivit gravida, dock känner jag glädje med dem och samtidigt önskar att det vore jag. Kanske är det "bara" för att vi försökt sen april..
Håll ut även om det är jobbigt så går det framåt för dig och många håller tummarna med dig!! Lycka till!

Jag känner igen mig! Upplevde det samma för bara ngn vecka sedan.
www.familjeliv.se/krypin/angla/dagbok.php
www.familjeliv.se/krypin/angla/dagbok.php

Men min erfarenhet är att min ledsamt het i sammanhanget inte beror på att just de väntar barn. UTan att lyckan och glädjen kommer så nära och jag upplever den tillsamamns med dem. Då blir det också så mycket påtagligare vad det är jag går miste om och riskerar att aldrig få uppleva. Där i är min sorg. Och det gör det svårt att le i alla stunder.

Jag brukar baka då. om det pratas barn mellan kvinnor i köket lämnar jag dem helt enkelt och pratar bilar eller va det nu må vara med vännen. Fungerar för mig. Gullar gör jag inte med barn om jag inte vill, det beror på dagens humör. Om samtalet kommer på tal med min makes bror så är jag öppen om mina känslor och hur det känns. Jag tycker det underlättar om d ehar förståelse för mig. När de berättade sååkte vi dit med en present och ett personligt brev som gav dem lite att tänka på, fina ord om livets olika öden.

Jag undviker sällan situationer men jag hanterar dem så att jag mår bra. Jag är inte där på någon annans vilkor utan mina egna.

Kramar

Ja, hur orkar man. Det gör man bara. Tror alla ofrivilligt barnlösa är sanslöst avundsjuka på nära och kära som blir gravida "bara så där".

Min egen personliga erfarenhet är att det blev mycket enklare när vi var öppna om våra problem, i princip alla våra vänner visar otroligt mycket hänsyn och omtanke, det är skönt att ha deras stöd - och de förstår att vi är enormt avundsjuka och stoppar inte upp sina gravida magar i ansiktet på oss, utan tvärtom, klär sig så att det inte ska vara sååå uppenbart!

Det är inget skamligt i att vara ofrivilligt barnlös!!!

Tänk också på att om inte ni varit öppna med era problem så kanske inte andra i er omgivning har varit det heller? Din mans kusiner kanske har försökt i åratal? Frågan är: Är man mindre avundsjuk på dem som har försökt lika länge eller längre än vad "vi" har gjort? För mig känns det så.

Tror nog att du skulle tycka det var skönt om du berättade för några mer - delad sorg är en mindre sorg...

Sköt om dig och Lycka Till!
/my

Hmm jag skriver ju som en kratta!

Jag skulle inte skriva bakar utan backar. Ej vännen utan männen.

Min erfarenhet är inte att alla som vet har förståelse eller ens viljan att försöka. Många flyr problemet pratar inte om det så finns det inte. De är mer rädda och beklämda än vad vi är. Så då kan det ofta vara skönt att få vet för då har jag bara mina egna känslor att tänka på.

Angla: Jag är kanske lyckligt lottad... men vad är det för vänner du har som inte backar upp dig till 100%?? Om någon av mina vänner gjorde så skulle jag be dem fara åt helsikefyr... /my

Tack för era uppmuntrande ord. Det känns lite bättre att veta att man inte är ensam.

Zelming, jag pratar med min man om detta (mycket) och han känner lite på samma sätt men så klart att han är glad också för sin brors skull.

Angla, tack för dina tips. Jag håller med dig, det är glädjen och lyckan man avundas och som man känner att man själv inte får uppleva som är det mest jobbiga. Jag vill ju så gärna vara i deras ställe.

Muminmy, jag vet att den ena kusinen kämpade ganska länge medan den andra ju blev gravid med nr 2, 8 mån efter att 1:an föddes så det är väl rätt snabbt tycker jag. Just nu så känner jag inte för att berätta för någon om detta men det kanske ändras längre fram. Men, jag känner samtidigt lättnad över att jag vet att min man pratar med sin bror Jag vet att både han och hans tjej tänker på oss.

Som jag pratade med min man om, vi hade båda gått och hoppats att det skulle dröja lite innan brorsan skulle komma med beskedet, men att de inte blir gravida gör ju inte oss mer gravida, om ni förstår vad jag menar.
Det påverkar ju inte vår förmåga att bli med barn.

Nu ska vi kämpa vidare. Jag hoppas att vi blir gravida innan de hinner få sitt barn. Då skulle det kännas lättare...
Kram och lycka till, till er alla!

Ja det är klart att man ber dem fara och flyga då de är rent av elaka mot en, som vissa har varit och de är inte mina vänner idag. Men sen har man de som bara inte kan förstå eller ens riktigt försöker, de som tror sig förstå osv Kanske kräver jag för mycket? Jag tycker bara att många försöker och tror sig förstå....

Jag känner igen mig!
Alla runt omkring har blivit med barn & redan hunnit få barn under tiden vi försökt.
Och helt ärligt så jag orkar inte i bland. Går då helt i däck!

/A

Usch, va jag känner igen mig och lider med dig. Likadant här.

För ett par veckor sen fick vi reda på att mannens syster ska ha sitt tredje barn. Vi var så övertygade om att vi skulle vara nästa att få barn, trodde absolut inte att de skulle få.

Blev självklart glad för hennes skull när hon berättade men blev så ledsen för våran skull. Jag vet att de knappt behöver ha sex utan att bli med barn, inge kämpa där inte.

Efter att ha kämpat i 1½ år så la vi allt på hyllan ett tag (äter dock inte p-piller men..) men ändå så stortjöt jag när vi kom hem sen, det är så orättvist Kommer inte tycka om att träffa henne när hon är gravid och har ingen lust att hälsa på en liten bebis för det är ju JAG som ska ha sånt!!! det var ju vi som skulle få nästa...Jag var som sagt glad för hennes skull då men har svårt att vara det nu