Jag tycker min sambo är en dålig pappa

Måste med min sambo säga till honnom vad han ska göra med dottern hon är 3 år, han tar inga som hellst egna intiativ till att gå ut eller hitta på saker med henne, här blir det oxå mycket film när jag inte är hemma. Det ligger på mej att hon ska få komma ut, att hon får bada, att hon får kommpisar att umgås med, att hitta på olika saker att gå och göra.
Har talat om för honnom vid ett stort bråk vi hade om det och jag var nära att flytta från honnom då jag och barnen , har en 4 månaders oxå, hade det mycket bättre utan honnom. han bönade och bad om en chans till och det har han nu fått , ibland så anstränger han sig för att göra saker med henne men inte tillräckligt tycker jag men jag hoppas att det kommer annars så ser jag ingen framtid men honnom, vill ha en pappa på heltid till mina barn, och inte bara när det passar honnom.

tycker du ska tala om för honnom hur du känner så han kan bättra sig, min sambo sa att han förstog hur jag kännde och att han visste att han ej gjorde tillräckligt hans försvar va att jag gjorde ju allt så han ej behövde...

Han kanske behöver lite tips om hur och vad han kan göra med sin dotter, att hon behöver sin pappa, säg oxå det du skrev på slutet att hon drar sig fån honnom. Visst blir han sårad men har kan ju ej bli bättre om han ej vet hur!

Lycka till

Jag tycker att du rätt upp och ner ska säga som du känner. Eftersom det gått så långt att flickan drar sig undan honom och han inte verkar ha någon som helst koll på att det han gör skadar henne så känns det som att han behöver få en chockstart.

Tror att det är så gott som omöjligt att försöka linda in det på ett snyggt sätt, jag tycker istället att du ska vara rakt på sak och bestämd. Någon måste ju ta din dotters parti och sätta ner foten. Och det ligger nog på dig.

Nu vet jag inte ett dyft om sådana här situationer så du ska inte se mitt svar som någon sorts expertråd. Men så tycker jag även om jag kan förstå och uppskatta hur jobbig er situation måste vara.

Finns det ingen bra bok för pappor?

Grabbar snackar ju inte sånt så mycket med sina farsor som tjejer med sina morsor?

Kan han vara besviken för att det inte är en grabb? Han kanske tycker illa om att bli tillrättavisade vad som ska göras(även fast han nu verkar behöva det)?

Trist inställning och dåligt engagemang.

Han är INTE besviken på att det inte är en grabb.. han önskade och hoppades att det skulle bli en dotter hela gravidteten. Varför vet jag inte, han sa bara att han alltid önskat en dotter och när jag frågade varför så sa han bara "det bara är så". Jag tror han verkligen ogillar att bli tillrättavisad (det gör vi väl alla) men jag vet inte hur jag annars ska göra. Jag tycker både han och min dotter missar så mycket.

Jag tog upp det med honom ikväll (att han är så oengagerad) och jag frågade om det fanns något jag kunde hjälpa honom med för att underlätta. "Jag vet att jag är en dålig farsa" sa han då.. Jag svarade att det är han inte dom gånger han verkligen är med henne, då blir hon ju jätteglad. Men han bara suckade och sa "Jag tycker det är ganska trist att vara pappa" Sen ville han absolut inte prata mer så jag lät honom vara själv med sina tankar.

Hans egen pappa lämnade hans mamma och honom när han var sex år och sen har dom inte haft någon kontakt öht. Jag förstår att detta är ett stort trauma för honom och har försökt att få honom att gå och prata med någon men han tvärvägrar.

Jag älskar ju som sagt min sambo och vill så gärna lösa detta..

Det kan inte vara där allt bottnar då..att hans pappa lämnade dem när han var liten.Han kanske inte riktigt vet hur en pappa ska bette sig genom att han aldrig haft en pappa att ta efter..?Kan vara så.

Om han själv tycker att han är en dålig farsa.. vill han inte bil bättre el är han nöjd med de? Eller var det bara en syrlig kommentar för att du "tjatar"?

Ja det är möjligt, men hur ska jag göra då??

Har ni inga vänner med barn? Kanske han kunde försöka prata med någon annan pappa om detta. Det är klart att inte alla tycker det är kul och sitta och bygga med lego hela dagarna, men de flesta brukar ju vilja vara med när deras barn lär sig nya saker. Kan det vara så att din sambo helt enkelt inte vet hur han ska bete sig med ett barn? Dvs tror han att man måste vara på något visst sätt? Oftast räcker det ju med att bara vara närvarande. Så att han får prata med någon annan pappa och kanske umgås med dottern tillsammans med någon annan pappa och dennes barn tycker jag verkar logiskt.

Sedan tror jag säkert att det delvis är ett resultat att han själ inte haft pappa under uppväxten. Han har ju liksom aldrig fått uppleva vad en pappa gör tillsammans med sitt barn.