• OBSTINATA

    Jag behöver verkligen hjälp...

    Hej!

    Rättare sagt både jag och min sambo behöver hjälp ang relationen med sambons son.
    Jag ber alla att se vuxet och förståndigt på detta inlägg, jag vill inte ha någon häxjakt utan nu är vi i behov av råd och hjälp, allt för pojkens skull.
    han är 10 år, jag har funnits i hans liv i ca 5.
    De första fyra åren funkade bra, vi hade vv vecka då.
    Mamman har alltid haft ett synsätt och vi ett, men det har inte varit något problem förren nu...

    Jag vet att alla säger "h*n får göra som hon vill hon den andra", men i vårt fall är det verkligen så
    Han får äta vad han vill (lever på pizzeriamat och mackor), han får lägga sig när han vill, han får titta så mkt på tv/data som han vill, bete sig hur som helst, godis varje dag (mamman är mkt konflikträdd).
    Detta är ingen överdrift utan något som även mamman säger till oss.
    Dessutom spenderar han väldigt mkt tid hos sin morfar- där det förståss inte finns några regler alls, något som är helt okej när man är morfar men inte när man har barnen ca 4-5 kvällar i v.

    Hos oss är det tvärtom, lagad mat, begränsad tv-tid, läggtider, lördagsgodis osv.
    Och väldigt sällan barnvakt.

    Vi försöker se alla barnen lika, mamman skiljer på honom och hans syster (det är helt okej att BARA han får det ena och det andra men absolut inte lillasystern)- vilket leder till klyfta mellan dem, detta förstår ju inte hon, hon är fullt uppe med att ha extremt dåligt samvete pga förlorad tid med pojken.

    Innan har detta bara varit ett mkt jobbigt objekt för oss som fick betydligt mkt mer att "jobba" med då han kom + att han ständigt kände sig deppig och missbehandlad hos oss- SÅ KLART!

    Nu säger han att han har ont i magen hos oss, kommer bara vv helg, är skitskum när han är här och jag känner att jag inte klickar alls med honom längre utan det är skitkonstig stämning då han är här och även min sambo glider ifrån honom.

    Hon lever i nån konstig symbios med honom, han ska ha ALLT, pga dåligt samvete-
    dels pga att han är vv vcka barn men oxå för att hon festar så mkt och lämnar till mormorn så ofta.

    Jag vet inte varken ut eller in. Orkar inte ha ont i magen varje gång han ska komma och vara totalt livrädd bara sambon ska jobba nån timme och jag blir själv med honom, känner mig jätteobekväm trots att fallet aldrig avrit så innan.

    Alltså, att ge honom en påse godis är inte snällt för honom utan hans vardag- han blir inte glad men säger självklart tack osch så.

    Usch, det är svårt att förklara...

    HJÄLP, han glider ifrån vår familj samtidigt som mamman även avskärmar honom från sin sambo och deras gemensamma pga denna särbehandling.

    Orkar inte! Kan inte mer! Vill heller inte åka ifrån varje helg han kommer- dels för att jag inte vill vara utan mina barn men mest för att då sätter vi ju spiken i kistan en gång för alla med uppdelningen av familjer.

    Det finns ingen lösning känns det som- ge mig råd!!!

  • Svar på tråden Jag behöver verkligen hjälp...
  • Miss Q

    Ja, det behöver du...ni...(hjälp alltså).
    Så kan ni INTE leva. Det är inte rätt mot några inblandade.
    Går det inte prata med mamman???


    ~Miss Q- med de sötaste ungarna i stan!~
  • OBSTINATA

    Nä..det går inte prata med mamman. Vi pratar mer om "sånt" med tjejen i charken på konsum typ

  • Akk76

    Inte lätt när det är på det sättet. Det är viktigt att ni håller på era regler, att ni inte släpper efter och ger med er.
    Att han beter sig som han gör kan vara en fas han går igenom, han kanske är tidig in i förpuberteten. Det kan även vara så att han beter sig som han gör för att han känner sig orättvist behandlad av mamman och därför inte riktigt vet hur han ska bete sig. Han behöver kärlek och omtanke och det måste ni ge honom. Jag är säker på att ni redan gör det. Men så mycket ni bara kan. Försök få honom att berätta hur han egentligen mår. Det är inte lätt, men om ni lyckas med det, så kan ni kanske hjälpa honom med hans problem.
    Visa att ni respekterar honom och tycker om honom. Det tvivlar jag ju inte heller på att ni inte gör.
    Hitta på olika saker med honom, saker som han gillar. Barn behöver regler, det gör de verkligen. I alla fall vad gäller sovtider, tv-tittande och vissa andra småsaker.

    Att han har ont i magen när han kommer till er, beror kanske inte på er, utan på att han inte äter bra mat, att han inte får sova som han behöver. Han mår nog inte bra av att ha det som han har det hos sin mamma.

    Lycka till och hoppas det löser sig för er.

  • Attityde

    Ja hjälp behöver ni/han, fast jag vet inte vilket råd jag skulle ge er?!
    Funderade lite på att han blir särbehandlad hos sin mamma, barn är jätte känsliga för sånt. Han kan ju inte må bra när han märker att han får mer än sin syster hela tiden. Eftersom han kommit upp i ålder så mår han säkert dåligt för det med?! Blir ju som ett tyst krav på att trivas som väger tyngre på honom än hans syster. Och att aldrig ha regler gör ett barn förvirrat och ängsligt, att då inte få riktig mat på bestämda tider bäddar ju för magkatarr.
    Kan ni inte försöka få till ett samtal med mamman med en tredje part som lyssnar. Få henne att förstå att hon bara gör situationen värre, att hon inte hjälper sin son utan stjälper honom?
    Det är det enda jag kan komma på.

  • tomcar1

    Hej !
    Kan man inte vända sig till råd och stöd i kommunen ?
    Mvh tomcar1

  • fian82

    Hej OBSTINATA..
    Jag är också bonusförälder och jag kan absolut sätta mig in i din situation. Min bonusson är iochförsig bara 3 men vi kommer säkerligen vara där ni är om sju år
    Jag kom att tänka på när du beskrev er bonuspojk och att han blivit konstig nu på senare tid. Det finns något som heter nioårskrisen som beskriver att barn runt den åldern börjar tvivla på alla runt omkring dem och speciellt de som står dem närmast.
    Ta och kolla upp det. Det kanske kan ge er några svar på varför han inte verkar må bra..
    Lycka till

  • hampo

    Det är ju helt klart tryggare för honom att det finns regler och kärlek än att än på det andra viset. Att han vill ha det på samma sätt hos er kan ju bero på att han faktiskt tröstar sig med allt det han får hela tiden. Bra en tröst , alltså. Det är ju inte bra. Han kan inte må bra av det. Bara han veta att ni älskar honom och att han får veta att det inte är bra för kroppen att äta sånt där varje dag. Det skulle han förstå. Men hans kropp kanske är så van att få denna slag av föda så att han blir rastlös när han inte får det hos er. Han kan ju faktiskt vara beroende av både maten, godiset och datorn. Jag tror absolut på begränsningar. Det har man ju för barnens bästa. Man vill ju att det ska bli bra för dem.


    § alla har vi varit små §
  • Hej och Hopp

    Kan ni inte sätta er ner med honom och försöka resonera er fram till hur ni vill ha det tillsammans - och då med d tydliga utgångspunkterna att han är en del av er familj och att ni vill att han ska vara hos er + utan något som helst fördömande av hans liv med mamman. Det är ju en svår balansgång i att vara tydlig i vad som är acceptabelt hos er när det som är oacceptabelt är sådant som mamma tillåter. Det kan säkert kännas som ett fördömande av henne och leda till otrygghet.
    Svår situation - hoppas verkligen det löser sig för er!

  • Havanna

    Känner igen mig till viss del, vi har liknande problem vi. Vi har min mans barn (9 & 10½ år) varannan vecka. Hos oss har vi regler: mellis efter skolan, läxor kommer före lek och kompisar, mycket begränsat tv-tittande, ingen dator, lördagsgodis etc.

    Detta med lite tv och ingen dator beror på att de hos mamman får titta på hur mycket tv, spela hur mycket dator som helst. Godis tillåts i mängder fre-lör-sön...(ena barnet märker vi börjar få sockerberoende).. Ena barnet "orkar" inte göra läxor därför försöker han ljuga om att han har det. Vi synar honom... mamman tycker inte att det ska ställas några krav på honom för att han då ska tappa lusten för skolan (hur kul blir det när upptäcker att alla i klassen blir mycket duktigare än han?)...ja, det finns massor att berätta!

    Nu var det inte jag som skulle få ur mig en massa, även fast det kan vara bra för dig att jag finnsi en liknande situation!

    Glöm absolut inte bort att barn faktiskt mår bra av regler, de vill ha regler, men de kanske inte alltid säger det! Vuxnas uppgift är att sätta gränser - barns uppgift är att testa dom!

    Ett barn utan regler och gränser mår inte bra!

    Stå på er vad gäller era regler och gränser, släpp inte på dom. Håller med tidigare inlägg att det kanske bara är en fas som barnet går igenom just nu, det är mycket troligt!

    Förhoppningsvis så är det en övergående fas hos barnet, detta med magont. Mamman verkar ju veta att hon gör fel, konstigt att hon inte gör något åt det!? Men man kan ju förstå barnet om den väljer mammans parti, där "slipper" man ju reglerna... Det känner vi av periodvis - att de vill till mamma. Men samtidigt så har våra barn alla kompisar här, flera idrottsträningar mm och det drar med!

    Jag tror oxå att "ert" barn mår dåligt över att det är så vitt skilda levnadssätt hos er och hos mamman, han blir två olika personer...och det kan inte vara lätt för honom. Han ska vara på ett sätt hos er och ett helt annat hos mamman...ja, du detta är verkligen svårt!

    Det enda jag kan säga är nog att hålla på reglerna och hoppas att det blir bättre...det är så vi oxå gör! men det är mycket svårt ibland!!

    Lycka till!!

  • Regina83

    Jag känner med dig för jag har det likadant!

  • Tjofsen

    Havanna , det du skrev om Glöm absolut inte bort att barn faktiskt mår bra av regler, de vill ha regler, men de kanske inte alltid säger det! Vuxnas uppgift är att sätta gränser - barns uppgift är att testa dom!

    Sååå bra skrivet. Jag försöker pränta in det i skallen på alla här.

  • Anna Kajsa

    Jag har full förståelse för hur du känner!!

    Jag har en bonus son på 5 år. Han är här tors- sön men det är vi som har vant av med blöjor,välling, stödhjul osv. Men hos mamma finns det fortfarande... Helt sjukt hur man förbiner sina barn till sig... Vill man inte att de växer upp och blir själv gående?? Endel är rädda för att släpp taget och då är barnen vana at få bestämma..

Svar på tråden Jag behöver verkligen hjälp...