CP

Hej! Har en dotter med ett annat typ av funktionshinder, Spinal atrofi, som nu är 11 år. Det tog ungefär 2 år innan hon var diagnostiserad, innan dess såg vi att det var nåt som inte stämde men ingen kunde sähga vad det var. Otroligt jobbig tid.

När vi väl fick en diagnos på henne så var det väldigt omtumlande eftersom ingen kunde säga vad som skulle hända med henne. Riktigt hur handikappad hon skulle bli fick vi inget riktigt svar på. Idag vet vi. Hon är förlamad i sina ben, har störd tarm och blåsfunktion vilket gör att hon tappas med kateter för att kunna kissa tex. Nu klarar hon själva tappningen själv men behöver hjälp med bestyren runt om. Sitter i rullstol/permobil.
Det som var självklart i livet förut är numera ett pussel. Dock innebär det mycket glädje och positivt också. Vi ser idag på ett lättare sätt, och utan lika mycket sorg, de begränsningar hon har. Nu ser vi henne, vilken levnadsglad liten tjej hon är och vi ser allt hon klarar samtidigt som vi ser det hon inte kan.
Från början är det lätt att se bara diagnosen. Ju mer tiden går så ser man inte diagnosen så mycket, man vet att den finns där men man ser just sitt barn. Man känner sitt eget barn så väl att man blir jättebra på att "glömma" handikappet!
Tro mig, det kommer att komma dagar då ni är jätteledsna över det handikapp som ert barn fått. Andra dagar tänker ni knappt på det och åter andra dagar kommer ni att vara tacksamma över att just ni blev utvalda till den spännande resan som det innebär att vara förälder till ett handikappat barn.
Hör gärna av dig om du vill. Kramar till er och er lilla prinsessa!