Fixar en 2-åring delad vårdnad, varannan-vecka principen?

TS:

Har du och pappan en bra fungerande rellation så är det bästa för barnet att bo hos EN förälder och träffa den andra ofta, flera gånger i veckan. DET är för barnets bästa. Då får nämligen barnet tillgång till BÅDA föräldrarna och smatidigt ha ETT hem.

Ju yngre barnen är ju större omväxling är nya miljöer. Tex vet vi vuxna att när vi kommer till ett nytt kök så vet vi att "där är en spis och den fungerar så och så". Det blir ändå inget nytt för oss. Men för ett barn är det inte så. Då blir en ny spis ngt HELT nytt. Som att det skulle vara en totalt ny maskin. Vi vuxna skulle nog tycka att det var väldigt jobbigt att flytta mellan olika kulturer tex, för det blir ngt nytt på varje plats och därför gör vi inte det. Vi flyttar inte ens växelvis varannan vecka för vårat eget barns skull men samtidigt förväntar vi oss att barnet ska göra det.

Det är gamla mönster vi lever kvar i, att barnet mår bäst av sina biologiska föräldrar osv. Det är svårt att ta sig ur gamla tankemönster. Nu finns det emellertid familjer där man har ett hem för barnet och föräldrarna kommer dit varannan vecka. DET är också ett sätt att utgå från barnets bästa om man nu inte ser att ett tappert försök till att lappa ihop förhållandet skulle vara det bästa.

Växelvis boende är till föräldrars fördel. För varför skulle ett barn tycka att det är ok att flytta omkring varannan vecka när en vuxen inte tycker det? Antagligen för att barn formas så otroligt lätt och för att dom inte har några andra erfarenheter att jämföra med, som en vuxen har, och därför tycker man att "det funkar bra". Barnet protesterar inte...

Gå till dig själv och vad du själv skulle vilja ha om du var i ditt barns sits och handla därfeter.

Hoppas det löser sig till det bästa för ditt barn! Lycka till!

Dreamzone:

Kan du förklara ditt senaste inlägg lite tydligare?

Dreamzone:

Man får som med människa använda förståndet och avväga varje situation. Det förstår nog TS och även jag. Gör du?
Så som du ser det, kan man se på ALLA teorier, även teorin om att den bästa lösningen skulle vara att ha växelvist boende.

När man börjar gräva djupare i barns psykologiska tänkande och även HUR föräldrabilder ser ut, kommer man fram till att det i stort sett aldrig är bra för barn att flytta varannan vecka.

Det som är kruxet är att det aldrig går att spola tillbaka tiden och se vilket av alternativen som var den mest lämpliga för det just specifika fallet och DÄRFÖR får man utgå från andra sätt; tex tidigare erfarenheter, empati, slutledningsförmåga och samtidigt NYA teorier.

Utan nytänkande utvecklas inte mänskligheten.

Dreamzone:

Du skrev "teorin"...vilken menar du, då jag tog upp olika exempel????

Dreamzone:

Nu tror jag du har missuppfattat ett och annat. NÄR jag jag sagt att barnet inte behöver sin mamma och pappa? Dessutom läser jag på universitet om just sådant här, så föreläsningar från proffesorer och världserkänd facklitteratur tar jag som att jag är påläst i ämnet. Tidningsartiklar i all ära...

Sen om man ska gå vidare i fråga KAN man fråga sig om det är för barnets bästa att ha kontakt med båda sina föräldrar om den ena inte är så bra för barnet fysiskt eller PSYKISKT(som många glömmer)? Men det är ett sidospår.

Jag skulle vilja ha förklarat för mig hur man kan tro att det är för ett barns bästa att flytta mellan olika hem när man själv inte vill det som vuxen. Kan du förklara det?
Barn vänjer sig till allt. Tom att bli slagna, utfrysta och i värsta fall ytnyttjade sexuellt, så varför skulle inte ett barn kunna vänja sig vid att ha två hem att vallas mellan? Så klart dom gör det, men hur BRA är det och VARFÖR gör man så? Det är DÄR man måste trycka på i ämnet. Är det verkligen för barnets bästa eller är det så att det är smidigast för föräldrarna?

Därav är det bättre att barn har ETT hem och träffar BÅDA sina föräldrar. Det är DET jag står för, så länge BÅDA föräldrarna är till fördel för barnets vidare POSSITIVA utveckling.

Dreamzone:

Undrar vad din länk har med ämnet i denna tråd att göra? Ts och pappan till hennes/deras barn verkar inte ha ngr hatproblem. Har du själv eller ngn anhörig till dig råkat ut för detta?

Sad but true, barn behöver inte tillgång till BÅDA sina föräldrar. Barn behöver tillgång till respektabla vuxna dom kan se upp till och lita på. Är det en förälder, en adoptivförälder eller en annan vuxen spelar ingen roll. Det viktiga är att vuxna över lag visa hur man uppför sig och vilka normer som gäller. Att vuxna visar att barnen är uppskattade för den dom är. Gör inte en förälder det så behöver inte barnet den föräldern, hur mycket biologi det än är med i spelet. Men det kanske du också tycker. Det svåra är vårat invanda synsätt på den biologiska kärnfamiljen och att se förbi det och se till barns verkliga behov.

Anonym(sista):

Varför är du anonym????
Vilken vuxen flyttar varannan vecka utan att själv ha bestämt det och tycker att det är den ultimata lösningen?

Dreamzone:

Nu generalliserar du din teori; att alla vill ha rätt. "Man lär sig andra genom sig själv"...eller hur var det nu?

Maria20:

Nu undrar jag lite stilla över din första fråga...varför frågar du MIG det? Jag varken tycker eller har skrivit att det är bra att ett barn ska träffa sin mamma någon gång i veckan. Var har du fått det ifrån?
I mitt första inlägg säger jag att barnet ska träffa den föräldern som den inte bor hos, umgängesföräldern som det kallas, OFTA!
Och som svar på nästa fråga; om min mamma hade varit en bra mamma hade jag velat träffa henne OFTA och om min mamma hade varit en dålig mamma hade jag inte velat träffa henne lika ofta.

Om en förälder inte lägger manken till och är en bra förälder behöver inte barnet DEN föräldern för att utvecklas possitivt. Det finns tyvärr många barn som bor hos föräldrar som slår och psykar barnen, men ingen gör så mycket för att det är dom "biologiska föräldrarna". Titta bara på Bobby! Behövde han sin mamma? Det han behövde var ngn som stod upp för HONOM och tog hans parti. Det är DET jag menar med att barn inte behöver båda sina föräldrar. Bara för att man är biologiskt knuten till ett barn är inte det likamed att man är den bästa "föräldern" och förebilden för barnet.

Jag vet att jag går emot strömmen med mina åsikter, men jag är insatt en del och läser mycket facklitteratur i ämnet och även barnpsykologi. Jag tyckte förr att "visst mår ett barn bäst av att vara lika mycket hos mamma som pappa", "ingen är så viktig som den biologiska föräldern", men nu när jag börjar se insidan och hur barn verkligen tänker och ser på saker och ting har jag förstått att detta är ett gammalmodigt sätt att tänka.

Varför undrar du om jag är skilsmässobarn?

Så här säger många varannan-vecka-barn: "När jag är hos mamma saknar jag pappa. När jag är hos pappa saknar jag mamma. När jag bor hos en behöver jag bara sakna en..."

Vad många som är anonyma utan att skriva ngt kännsligt alls...Hur säger reglerna om den saken? (ingen pik)

Tex du "anonym" 13422374 som sa att jag inte skulle "hävda" att jag var påläst. Vad är det för en slags kommentar? Nu råkar jag vara påläst till viss grad och ngn annan hävdade att den tyckte att jag skulle läsa mer om ämnet (och skickade en länk till en tidningsartikel). Det var DÅ som jag uttryckte mina studier kring ämnet. Får man inte säga vilka bakomliggande kunskaper man har? Är inte det BRA om någon är ev lite mer insatt så att den kan komma med ev ny information? Är det inte så lärare och andra som ger "ny" info. fungerar, man har lite extra kunskap och delar med sig av den? Sen är det upp till var och en om man vill ta det till sig eller inte.
Och så frågar jag dig om jag någonsin sagt att alla ska rätta sig efter mina åsikter, att dom väger tyngst?

Jag skriver inte här för min egen skull utan för att jag verkligen tror på att barn mår bättre med ETT hem och det betyder INTE att ena föräldern ska uteslutas på något vis! Väldigt viktigt att hålla isär. Ett hem är INTE likamed en förälder, vilket många verkar tro. Ett hem, en trygghet, en boendeförälder och en hälsa-på-förälder. Bor föräldrarna i samma stad skulle barnet/barnen kunna träffa sina föräldrar varje dag. Jag känner till sådana situationer från verkligheten (och nu pratar jag om små barn eftersom det är det TS har).
Succsesivt kan barnet sova hos den andra föräldern kanske en ggn varannan vecka. Så gör man så i ett halvår kanske. Sedan lite till och så vidare(källa: Familjerådgivare).
Vissa forskare hävdar att det inte är bra med två boenden ända upp till 7-årsåldern.

Jag tycker att det faktiskt är tråkigt att få sådanna reaktioner som du ger. Bara för att man inte tänker i samma gamla banor som de flesta och för att man är genuint intresserad i ämnet och har tagit reda på fakta från många håll under flera års tid, så får man höra sådanna kommentarer som tex du ger. Tråkigt helt enkelt.
Dessutom ÄR ju detta ett diskutionsforum där det ska diskuteras. Ev kan någon så ett frö till nytänkande hos någon annan; alltså utveckling.

Ha det bra Anonym!

Verkar som många tror att ANTINGEN bor man varannan vecka hos båda föräldrarna eller så varannan helg hos pappa. Där emellan är det ingen kontakt med den anrda föräldern överhuvudtaget. Det är DÄR man kan tänka annorlunda. Det finns jättemånga lösningar på boende och det är väl ändå bra att människor delar med sig av olika erfarenheter?

Av alla mina bekanta som är skillsmässobarn har ingen gillat de lösningar som de vuxna skapat, dvs varannan vecka eller varannan helg. Men jag säger inte att det inte finns. Det gör det så klart.

Har en vännina som vid 12-årsåldern fick välja hur hennes boendesituation skulle se ut. Hade tidigare bott varannan vecka. Hon valde pappa att bo hos och att få hälsa på mamma när hon ville, vilket blev nästan varje dag. Där hade hon ett eget rum också. DÅ blev det lungt och skönt för henne och föräldrarna samasades ännu mer och är nu idag bästa vänner(mamman har dessutom ny familj). Detta är ETT exempel på hur det kan lösas.

Dessutom lever jag själv i denna situation med splitrad familj. Många verkar tro att bara för att man inte håller med i de gamla tankegångarna och normerna så har man inte varit eller är i den situationen själv. (igentligen ville jag inte blanda in min privata situation, untan gå på den fakta jag fått fram på andra sätt, men nu vet ni, jag har även privat erfarenhet av vad det kan innebära med barn och separerade föräldrar)

Jag vet en barnpsykolog som inte har barn. Ska man inte lyssna på henne? Kan hon mindre bara för att hon själv inte har barn? Dagispersonal som inte har barn, är dom mindra kompetenta i uppfostrandet? Så klart inte!

Sen undrar jag varför vissa propsar på TS VEM hon ska lyssna på? Det är väl ändå upp till henne, eller?