• sofisk

    Vet inte hur jag ska klara det

    Jag och min man har försökt att skaffa barn i 1,5 år utan att lyckas. Jag har lidigt över detta i flera månader nu. Många säger ju att det kan ta drygt ett år innan det tar sig, men när vi hade försökt i nästan ett år så började jag känna en sådan förtvivlan över att det aldrig tog sig. För att göra det ännu svårare för mig och min man, så verkar folk i vår omgivning bli gravida redan vid första eller andra försöket. Vi har flera bekanta och familjemedlemmar som det senaste året har berättat att de väntar barn och att det blev gravida fort. Jag får erkänna att det är svårt att visa riktig glädje för deras skull. Det är inte det att jag inte är glad för deras skull, utan det är mer att jag ständigt blir påmind av att vi aldrig lyckas. Vi går på utredning nu, för att se om någonting är fel. Än så länge har de inte hittat några fel, men vi är ännu inte klara. Vi har berättat om våra problem att skaffa barn för ett fåtal och jag blir inte gladare av att höra hur vissa av dem säger, som första kommentar, att det är lätt att man spänner sig och att man därför inte blir gravid. Inte speciellt uppmuntrande. Just nu är det extra svårt, eftersom min mans bror har fått barn precis. De väntar otåligt på att vi ska komma och titta på underverket. Hans fru vet inte om att vi kämpar och jag vill helst inte att hon ska veta heller, eftersom det kommer innebära att vårt problem kommer att sprida sig som en löpeld genom byn! Jag vet inte hur jag ska klara att hälsa på dem. Jag lider så oerhört mycket över att det aldrig tar sig för oss att jag har problem att umgås med våra vänner som har stora magar eller är nyförlösta. Det slutar alltid med att jag gråter, så fort vi åker därifrån. Är det någon som har varit i samma situation och som kan ge mig tips på hur jag ska klara det. Det är lättare att prata med dem på telefonen och gratulera dem den vägen, än att se deras nyfödda i verkliga livet. Jag lider så mycket över detta och bävar för att åka dit! Känner mig så fruktansvärt egoistisk och hemsk.

  • Svar på tråden Vet inte hur jag ska klara det
  • Nynne

    Jag kan aldrig förstå dig ska jag börja med att säga. Jag har tydligen lätt att bli med barn men så här tänker jag om par som har det svårt.

    JAG skulle inte ta illa upp om någon faktiskt började gråta rakt ut av ren förtvivlan av att inte kunna få barn, när de hälsar på mig, gubben o vår framtida bebis. Jag längtade länge efter barn innan min sambo bestämde sig, så jag vet hur det är att vänta o bara få titta på när andra myser med sina bebisar. Att få barn är något man själv inte styr över, att kunna få och vilja ha. Man kan aldrig säga när man kommer att vilja ha barn, det är bara en sak som sker. Det är ALDRIG ditt fel att du känner så här. Du är inte mesig eller korkad för att du bryter ihop för en sån här sak. Det m å s t e vara helt naturligt, för det spelar så stor roll för kvinnor att kunna få barn. För de allra flesta kan det mest hemska vara i livet att inte kunna få barn. Det är en sån otrolig sorg och tragedi.

    Det som jag tycker är mest tragiskt med det hela är att ingen pratar om det. Det är ingens fel att man inte kan få barn, det är heller inte skamligt att inte kunna få. Ni är helt enkelt inte kompatibla, ni är ju knappast dåliga människor för den saken. Det är synd att det inte är helt accepterat att prata om att man inte kan få barn, för då skulle du kunna säga rakt ut i telefonen nästa gång någon frågar om ni vill komma o titta på färsk bebis: "Nej, tyvärr jag har en dålig dag. Kan vi komma en annan dag, kanske om en vecka när jag känner mig starkare?" så vore ju saken ur världen.. men icke..

  • sofisk

    Orsaken till att man inte vill att hela världen ska veta om att man har problem att bli gravid, är INTE att man skäms utan att det skulle bli alltför jobbigt med allas "åh vad jag lider med dig-blickar" eller att man får idiotiska kommentarer som sårar mer än de stöttar, eftersom människor inte vet hur det ska tackla situationen. Vi har framför allt berättat för vänner som har haft samma problem som vi eftersom de förstår vad jag och min man pratar om och hur vi känner. Detta är inget problem som jag känner att jag kan diskutera med min väninna som blev gravid efter 2:a försöket. Hon kan aldrig föreställa sig den förlust man känner vissa dagar, över det barn man aldrig får. Jag tror aldrig att man riktigt kan förstå vad man utsätts för som ofrivillig barnlös, om man aldrig har varit i samma sits. Jag älskar barn och har länge känt mig redo för att skaffa barn. När jag och min man bestämde oss för att försöka skaffa barn, kunde vi aldrig drömma om att det skulle bli så problematiskt. På något sett så tar man för givet att det ska fungera!

  • Bliglin

    Hej Sofisk!
    Här har du en vän som sitter i samma båt. Tyvärr. Och jag har nog inga bra tips att komma med heller... jag skriver bara för att du inte ska känna dig ensam om dina känslor. Vi har försökt i drygt tre år och sitter också mitt uppe i en utredning. Jag vet inte heller hur jag ska klara det, men försöker att ta en dag i taget.

    Till att börja med har jag bestämt mig för att inte få dåligt samvete för att jag är avundsjuk på dem som får barn. Det är nämligen helt naturligt och ofrånkomligt, som jag ser det, och handlar (iaf i mitt fall) inte det minsta om missunnsamhet mot de lyckliga. Jag unnar dem alla sina barn. Men jag kan inte hjälpa att jag gråter över min egen oförmåga och det skäms jag inte ett skvatt över.

    Och jag förstår ditt dilemma om frågan om man borde berätta om sina problem eller ej? Det är så himla svårt. Jag har berättat för min mamma och mina syskon och mina närmaste vänner, vi har bra kommunikation och de stöttar mig. Men alla andra? Jag tvekar... det är inte alls för att jag skäms... men jag vill inte göra min omgivning uppmärksam på vårt fertilitetsproblem för jag orkar inte med alla frågor, blickar, förutfattade meningar och klumpiga kommentarer... eller gud förbjude, att andra människor också skulle avvakta och undra om jag fått mens denna månad eller ej. Det är alldeles tillräckligt jobbigt att jag gör det själv.

    Ibland VILL jag berätta för att få förståelse... men har hittills behärskat mig och insett att det inte blir lättare om jag möts av förståelse, ... för det riskerar att omvandlas till överdriven omtänksamhet och jag vill inte gå omkring och bli "tyckt synd om" eller att folk ska börja grubbla ihjäl sig på hur de ska förmedla sina graviditetsberättelser till mig. Jag vill att omgivningen ska bemöta mig som de alltid har gjort och i de flesta fall så känns det då enklare om de inte vet om min sorg. Särskilt som jag hoppas fortfarande. Den dag jag får "domen" och ger upp (men hoppas innerligt att det aldrig inträffar) så kanske jag resonerar på ett annat sätt. vem vet.

    Det enda råd jag kan ge är att tvinga sig att ägna mycket tid och engagemang åt sina fritidsintressen och göra sitt bästa för att tänka på annat. Inte för att det lättare blir barn då... men det gör att det är lättare att stå ut med väntan och ovissheten. Men men, här sitter jag på söndagskvällen på FL... så jag lyckas inte särskilt väl med att tänka på annat jag heller

  • Emmiez

    Hejsan!
    Jag förstår dig precis, det är inte lätt med alla kommentarer..

    Man klarar det även om det är jobbigt..

    Jag har svårt att träffa folk med barn, men dom flesta vet numera och förstår när jag pratar med dom..

  • smilla 1

    Hej!

    här är en till som förstår dej .. tråkigt nog är vi många i detta avlånga land som förstår och känner igen.

    Har nog inga bra tipps att ge. Vi valde att först inte berätta för någon men efter ett tag så kändes det "rätt" att berätta för vissa. och nu vet många av våra syskon och ett par arbets kamrater.
    Håller med om att man inte berättar för att man inte vill ha medlidande och "goda"råd som oftast bara är jobbiga och fåniga.

    jag bestämde mej tidigt för att jag inte skulle bli nån som tyckte synd om mej själv eller om oss (min sambo och mej) och det har hjälp mej mycket. Jag lever lite med den tanken att man har alltid ett val. man kan inte välja grunden men man kan välja hur man vill hantera det man fått. låter det snurrigt? vad jag menar är att jag kan inte rå för att jag inte blir gravid, men jag kan bestäma mej för att inte gråta över det varje dag, bara en gång i veckan.
    Jag kan även bestäma mej för att jag får ha kul och jag får skratta även om vissa dagar är bara skit jobbiga. och jag har börjat skämma bort mej själv genom att gå på skäna behandlingar som massage och ansiktsbehandling.. för jag är värd det. OCH DET ÄR DU MED!!!!!!!

    kram och lycka till.

  • sofisk

    Tack för alla varma meddelande. Jag är inne i en riktig depp-period just nu. Har precis fått min mens och med det också förlorat hoppet ännu en gång. Jag försöker att intala mig själv att det ordnar sig och att jag kommer att bli gravid när det är dags, men när mensen väl kommer så känns det som om alla positiva tankar bara försvinner.

    Vi har också berättat för våra föräldrar och syskon. Man måste ha någon "utomstående" att prata med och familjen är ändå familjen och de stöttar och lyssnar på ett underbart sett, utan att döma och komma med klumpiga komentarer. Efter att ha fått "sårande" kommentarer från vänner, som inte vet hur de ska tackla situationen har vi övergått till att bara prata med dem vi vet har haft samma problem. Det är lättast så. Berätta måste man för några, man kan inte hålla allt inom förhållandet. Då går man under.

    Trots att jag bävar för alla undersökningar som kommer med utredningen som vi har påbörjat så är jag glad att den har startat. Denna ovisshet är som svårast tror jag. Att man inte vet om något är fel eller inte. Min man är ofast så positiv och han är övertygad om att innan nästa sommar så är jag gravid och han brukar ofast ha rätt när han får sådana föraningar om något, oavsett vad det gäller.............
    Hoppas........

    Kramar till er alla!!!

  • mette

    hej gumman!

    Här har du en som gått igenom allt det där du skriver om! Vi kämpade i 2 år och jag bröt ihop fullständigt varje gång den hemska mensen kom.
    Det är jätte bra att du pratat med din familj om det. Det vågade aldrig jag, vilket gjorde pressen outhärdlig då det tjatades på oss vid alla släkt träffar mm om det inte var dags för oos att skaffa barn. Det är inte lätt att hålla masken när tårarna bränner i strupen då. Vid varje  väninna som blev gravid med första och även andra barnet , så kände jag mig sämre och sämre psykiskt.
    Vi var oförklarligt barnlösa. Det kändes nattsvart att få beskedet. Inget fel som man kunde åtgärdas, hittades. Men det är eg det bästa. Har de inte funnit några fel, så har du de bästa chanserna med ivf eller icsi!
    För att inte tala om hur dumma saker man fått kastat rakt i ansiktet ibland! jag anförtrodde mig lite försiktigt till en kollega, som svarade att om man inte kan få barn så är det en biologisk mening med det och då ska man acceptera det! Heh?!
    Jag valde att inte acceptera det! JAg ville bli mamma på ett eller annat sätt! 
    Nu sitter jag här efter 3 inseminationer och en ivf(icsi), med en alldeles underbar och vacker bebis!


    Jag var skräckslagen innan behandlingarna och utredningarna, men jag tog ett steg, en dag i taget och tänkte på målet!


    Den långa kampen har varit värt allt!


    Du är nu på väg! Du har startat en utredning och det är det största steget! Nu tar läkare och specialister hand om er och du kan slappna av lite eftersom du har gjort vad du har kunnat! Det du kan propsa på är att de gör icsi direkt, inte bara ivf, det krävde jag och det visade sig att det var det enda som blev befruktat! Så hellre köra det direkt än att gå igenom allt en gång till.

    Så ta ett  steg i taget nu och ta vara på kärleken under tiden. Snart är du mamma du med ska du se!

    Du får gärna fråga mig saker under din resa! Jag håller tummarna för er

    kram mette

  • terran

    Hejsan,

    Här har ni en som vet precis hur ni känner er. Vi försökte i 3,5år med två MF innan vår lilla Tilda kom till världen. (tror att det finns skrivet i min dagbok om ni vill läsa) Det är inte det lättaste att bli gravid inte. Jag hade också väldigt många runtomkring mig som visste att vi kämpade och som blev gravida då och gick o berättade detta för mig då. Man blev ju hur ledsen som helst, varföt går hon och talar om det för mig. Hon som vet att vi kämpar på för fullt m.m.

    Men innan jag blev gravid så gick jag på massage 4-5 gånger. Under den tiden så blev jag gravid. Jag kan sätta pengar på att det var det som gjorde att jag blev gravid.
    Jag tror att massagen stimulerade eller vad det nu heter... så att allt kom igång. Det är vad jag tror iallafall. Så jag rekomenderar faktiskt er att testa det.
    Men det är ju inget man kan säga att det var just det som gjorde att jag blev gravid.

    Lycka till allihop som försöker. Jag vet hur det känns att vara i den situationen. Var starka, men det är inte lätt.

    /Terese

  • sofisk

    Det är så roligt och underbart att höra era berättelser och framförallt att de slutade lyckligt! Det är alltid lika roligt att höra när det lyckas för par som kämpar så hårt!

    Tack för alla tips som ni ger! Jag känner att kunskapen inom detta område är alldeles för dålig. Ingen i min familj har haft några problem att skaffa barn. Tvärtom. Vi har några vänner som har haft svårt att få barn, men de har aldrig behövt gå så långt som vi med utredningar etc.

    Jag vet precis hur du kände dig Mette, när frågorna om när ni skulle skaffa barn kom. Man ler stelt och svarar att vi får väl se eller att man inte har tänkt så långt ännu, medan man själv vet hur gärna man skulle vilja ha ett plus på grav.testet! Och jag måste bara säga FY FAAAN för din kollega. Hur kan man ens komma på tanken att säga något så fruktansvärt elakt??

    Terran, vad för sorts massage fick du? Jag är på gång att testa det mesta nu. Efter tips här på fl. Igår införskaffade vi vitaminer och Omega-3 tills och båda och zink-tabletter till mannen. Jag, som är så spruträdd, överväger t.o.m. att gå på akupunktur.... Snacka om att man släpper alla spärrar man har i förhoppning på att man ska bli gravid!!!

    Kram på er alla och ni som sitter där med era små troll, STORT grattis och NJUT!!!

Svar på tråden Vet inte hur jag ska klara det