Imorgon är det dags...

Ja känslan när man väl fått en tid, och man VET att det finns en kvinna någonstans där ute som donerat ägg, för (mig) oss ofrivilliga ska kunna få en chans att få det som många drömmer om och har, en "hel" familj.

Vi har tid i vecka 47 och jag kan inte med ord tala om hur glad lycklig jag är och hur tacksam jag är för denna underbara kvinna som hjälpt till...

Nu menar jag ju inte att ni andra donatorer är värda mindre ni är värda en guldram ni alla...

Hade jag haft råd hade jag köpt en GULDmedaljong som ALLA donatorer skulle få...

Nu gråter jag minsann en skvätt, blir så rörd av att ni finns, ännu mer rörd när jag nu vet att jag och sambon ska göra första försöket i vecka47...

Som sagt det finns INTE ord för hur tacksamma vi är och hur värdefullt det är för oss...

KRAM, GULDRAM+ GULDMEDALJONG...
/Ammi